Den här är så rolig!

Den där då? Vad är det?

Den vill jag ha!

Haha! Fick den!

Lite aha'n och funderingar efter kurshelgen....

Att en hund blir repetitionsklok betyder att den får förståelse för att om ett beteende belönas, så ska hunden fortsätta bjuda det beteendet tills annan information ges.

Det låter ju så enkelt!

Men att praktisera detta enkla är ändå inte lätt. Och på helgens kurs fick jag en liten aha-upplevelse. Jag har tidigare inte varit något stort fan av en felsignal. Eller, ska jag vara ärlig så har jag pendlat mellan att inte vara fan, och att nästan vara det ibland. Så jag har med andra ord inte haft någon klar strategi vad gäller detta. Och bara det faktum att det varit otydligt för mig, har ju säkerligen inte underlättat för min hund.

Säg att vi tränar sitt i framförmappen. Pejla får förstärkning på förstärkning för sättanden och det flyter på. Så bestämmer jag mig för att vi ska gå vidare och träna något annat. Hur förmedlar jag den informationen till hunden?

Tidigare har jag ofta tänkt att "det borde räcka med att jag slutar förstärka beteendet - då ska hunden ha tillräckligt med information för att byta och testa något annat beteende". Och så har jag också tränat rätt mycket. Utebliven belöning ska alltså här minska sannolikheten att beteendet dyker upp igen. Och ofta har det fungerat. Men. Det har även ställt till problem! För ibland vill jag inte sluta förstärka sättandet i det här läget, utan träna på att sträcka tiden - få in stadgan. Och detta har jag haft problem med! För när Pejla inte blivit förstärkt snabbt nog har jag ju lärt henne att då är det dags att byta beteende.

Man kan visserligen hävda att det då blir en tajmingfråga från min sida - att jag ska lyckas tajma förstärkarna så att tiden successivt ökar. Men detta har varit svårt för mig att få till (och ibland helt omöjligt som med frys på fingertarget). Och jag kan tycka att jag då gjort det onödigt svårt.

Om jag istället lär min hund att hon ska bjuda sitt tills hon får annan information på annat sätt, så känns det mycket enklare att få in stadgeträningen. Då kan jag sträcka tiden utan att hon börjar testa andra beteenden och jag slipper frustration - hon är säker på att det är sitt som gäller, även om jag dröjer fem sekunder med förstärkaren.

Och det är här felsignalen kommer in som detta andra sätt att ge information om att det är dags att byta beteende; information om att nu kommer inte längre detta sättande att förstärkas.

Jag har testat detta en del idag, och är faktiskt förvånad över hur snabbt stadgan kommit in i "stå" som jag har tragglat och åter tragglat med under hela mitt första år som hundägare och klickertränare. Jag har helt enkelt varit benhård konsekvent:

1. Jag förstärker det beteende jag vill ha, i övrigt står jag still och försöker att inte ge någon annan information till hunden.

2. Om hon mitt i börjar testa något annat beteende väntar jag ut henne tills hon hittar tillbaka till just det beteende som är det som förstärks.

3. Jag fortsätter förstärka beteendet när hon hittar tillbaka till det.

4. När jag vill byta beteende felar jag det nyss förstärkta beteendet genom en särskild signal. Just nu tar jag ett litet steg åt sidan men man skulle ju kunna tänka sig vilken annan signal som helst här egentligen.

5. När hunden byter beteende förstärker jag det nya beteendet och så börjar vi om.

Jag tycker att det här upplägget känns väldigt logiskt för mig, och framför allt - tydligt för hunden!

Så nu ska jag alltså träna på att Pejla faktiskt ska bli repetitionsklok. Och när det funkar tänker jag mig att jag ska bli mer restriktiv när hon byter beteende så att jag väljer ut vilket det nästa beteendet blir - alltså - nu förstärker jag ofta bara nästa hon självmant bjuder på, för att hon ska få förståelse för systemet; men senare vill jag ju kunna fela både det vi nyss har förstärkt, och ytterligare beteenden som jag inte vill ha, tills hon hittar just det jag vill ha.

Så tänker jag idag :) Men även om det hela känns väldigt klart och tydligt i mitt huvud för närvarande är jag väldigt säker på att det inte blir en lätt uppgift att genomföra...

Det skulle vara jätteintressant att få lite kommentarer kring det här. För- och nackdelar - saker jag missar osv osv... :)

AK & Kråka tränar fria följet. Men...

...hoppsan lilla krax! Lite långt fram var du allt!

Då gör vi om. Och vad snyggt det blev!

Belöning!

Jag tror aldrig det tagit sådan tid att ta sig hem från Göteborg. Sista biten från Karlstad och upp som normalt tar dryga timmen, då bestämde sig vädergudarna för att vräka ner snö över Värmland. Med en maxhastighet på 60 km/tim på grund av dålig sikt och snöns förmåga att liksom hypnotisera en, var jag dödens trött när jag kom hem vid elvatiden. Men två dagars kurs och funderande gör en ju rätt matt i huvudet också :)

Fredag eftermiddag hämtade jag upp Madelen i Karlstad, och vi körde hela vägen till AK. Lite fel hamnade vi, och det tog sin tid, men tillslut var vi framme och det var så roligt att träffa AK igen!

På lördagen tog vi en skön morgonpromenad i trollskogen innan vi styrde mot Mölndal och helgens kurs för Fanny & Tomas.

En liten sammanfattning om kursens första del så. Mer kommer senare...

Vi startade med ett teoripass och det blev förstås en del repetition av sådant jag hört förut. Men även om man hört är det inte alltid säkert att man insett, så en del nya insikter kom det ändå!

En viktig sak som kom upp när Fanny definierade vad klickerträning är för henne var att användandet av en belöningsmarkör på ett systematiskt sätt gärna fick hamna lite inom parentes. Och jag tycker faktiskt att det är bra, för ofta när man pratar klickerträning blir det så fokuserat runt belöningsmarkören (klickern) och det är dumt, tycker jag. Klickern är inte grejen. Det är inlärningsprinciperna som är det intressanta. Såhär, enligt mina anteckningar, definierar Fanny & Thomas klickerträningen:

- Belöningsbaserad träning; vi kan tilldela belöningar (positiv förstärkning), hålla tillbaka belöningar (extinktion, väl?) och ta bort belöningar (negativt straff).

- Vi tränar utan fysiska eller verbala korrigeringar.

- Vi tränar med så lite hjälp som möjligt under inlärning.
- Vi vill att hunden ska ha en repertoar av beteenden som denkan erbjuda frivilligt (alltså utan kommando).

- (Användande av en belöningsmarkör på ett systematiskt sätt)

Vi repterade även de fyra verktygen för att påverka beteende; alltså:

- Positiv förstärkning
(vi tillför en förstärkare/belöning för att öka sannolikheten att ett beteende ökar i framtiden)

- Positivt straff
(vi tillför ett straff/obehag för att minska sannolikheten att ett beteende ökar i framtiden)

- Negativ förstärkning
(vi tar bort ett straff/obehag för att öka sannolikehten att ett beteende ökar i framtiden)

Negativt straff
(vi tar bort en förstärkare/belöning för att minska sannolikheten att ett beteende ökar i framtiden)

Intressant var också att koppla känslor till ovan nämnda inlärningsverktyg och fundera över vilka konsekvenser dessa känslor skulle kunna ha för hundens upplevelse av träningen samt våra möjligheter att påverka detta:

Positiv förstärkning - glädje

Positivt straff - rädsla, aggression

Negativ förstärkning - lättnad

Negativt straff - besvikelse, frustration

Och i klickerträning används då bara positiv förstärkning och negativt straff. Och självklart bör huvuddelen ligga på positiv förstärkning.

Det femte verktyget - extinktion - använder vi oss också av i klickerträning, och innebär helt kort att ett beteende som tidigare förstärkts inte längre förstärks. Beteendet blir då vanligtvis mer intensivt innan det gradvis försvinner. Detta använder vi oss av vid t.ex. shejping och kriteriehöjningar. Mindre önskvärt är ju att extinktionen verkar för mycket vid t.ex uthållighetsträning :)

Min tanke - är det egentligen någon skillnad på negativt straff och extinktion? Det är det förstås; det negativa straffet är en konsekvens som leder till extinktion. Det jag menar är att de ju hänger väldigt starkt samman.

Detta är basic knowledge för många, och även för mig, men som sagt - det tål att påminnas och framförallt, diskuteras kring - för mig blir saker och ting klarare för varje gång...

Fanny & Pi visar fritt följ under baklänges march.

Thomas & Pi.

Min uppfödare letar nytt hem till Pejlas kullbror Cliff (de behöver minska sin stora flock lite). Om någon är sugen, kika in på www.goldcliff.se - där finns Cliff på bild och även lite info kring omplaceringen.

Jag är ju inte hundra, men betydligt bättre än sist jag skrev. Tog en långpromenad här på morgonen för att testa mina krafter, och det var riktigt skönt med massor av frisk luft efter ett par dygn i sängläge. Men visst blev jag trött.

Men jag tror nog att vi ska ta oss iväg trots allt. Har sett fram emot detta så länge och det vore så trist att ställa in. Måste bara känna efter ordentligt någon timma eller två till...

Vädret ser ju för övrigt ut att vara normalt kursväder för min del - nederbörd. Just nu snöar det megaflingor utanför fönstret här. All snö har i övrigt smält bort, men just idag ska det snöa förstås. Hoppas den inte tar sig ner till götet.

Tog mig upp ur sängen en stund och sitter och tittar ut på tomten där barnen leker och springer runt med Pejla. Snälla ungar! Mamma har nämligen drabbats av stora kräksjukan och jag tror ärligt talat inte att jag varit så sjuk sedan jag var barn :( Och kräksjuka måste ju vara värsta tänkbara sjukdom...

Jag bäddar ner mig och tänkte fortsätta bädda ner mig imorgon; dricker så mycket som magen tål och tänker goda tankar för att hinna bli frisk innan fredag. Jag ska ju till Göteborg!

Igår hämtade jag äntligen canvasburen hos min syster. Den har stått där sedan dagen innan vi åkte till Sälen. Jag trodde ju att Pejla skulle bo där en vecka.

Packade upp buren i vardagsrummet, och Pejla var som galen hela tiden. Hon ville verkligen in i den, och när allt var monterat och jag öppnade dragkedja till dörren for hon in som en pil :)

Idag har vi lekt lite burlekar och hon tycker ju att det är så roligt! Varvar mellan att träna lite kort fotgående eller annat enkelt som läggande under rörelse, och att säga "buren!" och hon jobbar verkligen görbra när buren är med i leken! Jag hoppas kunna få till det och testa utomhus snart, men det är så himla lerigt än så länge att det känns trist att ta ut buren i det underlaget...

Var ute på brukshundklubben här på förmiddagen där Maria Hagström håller till under två dagar för att hjälpa bruks- och lydnadsfolket på elitnivå att komma vidare. Hade tänkt fota klubbkompisarna lite, men ville liksom inte tränga mig på, så det blev bara fotograferande på lite avstånd. Och innan jag åkte hem lyckades jag köra fast mig i leran på parkeringen så hela klubben fick komma och hjälpa mig loss :)

Längtar till helgen. Är så kurssugen! Och längtar även till nästa Karlstadträff. Vore himla käckt om vi fick till en eller ett par träffar i månaden kontinuerligt.