Sälen är härligt och vi har tur med vädret. Men matte måste nog inse att snowboardåkning inte är lika enkelt som för tio år sedan - både knän och svanskota har fått så kraftiga smällar att vi måste ta en paus från backarna idag.

Pejla har kikat en del på slädhundarna som far runt området i väldans fart. Det är jättesvårt att sitta still och bara titta på dem. "Jag vill också springa" piper hon, men det går ju förstås inte. 

Morgonpromenaderna i backarna på morgonen är härliga. Inte en själ ute, och vi har både pisten och skogen för oss själva. Har tränat massor av inkallningar och lyckats kalla in från en annan lös hund som vi mötte.

Ångrar inte en sekund att hon fick följa med! 

Igår åkte jag till systern och lämnade hundmat och canvasbur. Lämnade även Pejla där en stund när jag åkte och handlade inför semestern, och det hade gått bra. Hon hade suttit vid dörren en sväng, och gråtit lite, men i stort gick det bra och hon hade lagt sig i buren och vilat vid något tillfälle.

Idag ringde jag systern och berättade att jag ändrat mig. Så om två timmar packar vi in hunden i bilen och drar till Sälen :)

Det är klart att både jag och sambon måste ha görmycket att göra på jobbet precis innan semester, så de senaste dagarna har varit allt för stressiga med sena kvällar på jobbet. Hund och barn har blivit eftersatta och jag har dåligt samvete.

Men idag ringde min mamma och sa att hon måste uuuuut för hon har knappt sett solen på hela veckan, och jag bestämde mig för att det måste jag och Pejla också.

Så vi gick en skön promenad i det vårvintriga vädret. På en öde friidrottsplan släppte vi Pejla lös så att hon fick kuta järnet. Många djupa vattenpölar fanns att driva nosen igenom med sprattliga ben därbak, och ett par sandiga längdhoppsgropar att sedan lera ner sig i utav bara sjutton. Härligt, sa Pejla.

Min mamma ville gå förbi mataffären för att köpa äpplen, och jag passade på att träna lite med Pejla där utanför. Det var länge sedan vi var sådär inne i samhället och tränade.

Ingångar blev det först, och de bjöd hon på löpande band. Och det märktes tydligt att vi inte tränat särskilt mycket på många dagar, för hon tyckte det var sååå roligt.

Lite frivilliga lägganden hann vi också med på asfalten, med folk som nästan klev över och på oss. Finfin strörning, men Pejla klarade det galant. Fast ibland tror jag att det är enklare att träna när störningen bara är för mycket. Om det vore heltomt så när som på EN människa tror jag inte det vore lika lätt...

Vi mötte en Grand Danois som gjorde konstiga utfall och skällde som en tok, men Pejla var så duktig. Hon skvallrade järnet och fick godisbelöning på löpande band. Kändes väldigt bra.

Har gjort upp med systern att hon ska hämta Pejla här på söndag innan vi åker, och sedan tar de en promenad hem till syster, sambo och alla djuren. Jag har bestämt mig till 99% nu att så får det bli. Men stugan vi hyrt tillåter husdjur...

Ska man ens blogga då, när man inte har nåt särskilt att blogga om. Kanske inte faktiskt.

Har ett nytt spännande projekt på gång förstås, men det är så nytt att jag inte vill säga för mycket om det än, för då händer säkert något som gör att det inte blir av... *skrockfull* :/ Några av er har blivit tillfrågade på ett eller annat sätt att medverka i projektet, och det är så himla kul att många är så positiva! Jaja. Mer om detta kommer senare när saker och ting börjar falla på plats.

Pejlas vardag har inte bestått av så mycket träning det senaste. Mest långa promenader. Fast det förstås. Det blir en del tränande ändå ju. Jag har henne lös. Mycket, mycket. Och jag har börjat träna tyst inkallning på promenaderna; dvs jag ställer mig på ett sådär stelt rakt-upp-sätt, och när hon får syn på mig i denna position så kommer hon farande som en raket.

Har hittat lite nya platser att träna sådana här enkla saker på, där det kommer en del trafik och kanske något konstigt ljud emellanåt från någon skogsindustri eller så :) Folk och hundar tränar vi inte mycket med för närvarande, och det kommer väl fortsatt vara den största (oövervinnerliga?) störningen så länge jag inte vågar utmana oss...

Hon får springa med sambon (han är spring- och cykel-nörd. Med mera. Multisportare kallas det visst). Varje gång han ska ut och springa brukar jag fråga:

- Ska Pejla med?

- Mjaaaa... jag vet inte... *paus*.

Han tycker hon är krånglig att ha med. Och jag tycker det är kalas när han tar henne med :) På senare tid har han iallafall tagit med henne allt oftare, och jag tror att de börjar få lite fason på det. Idag hade sambons polare med sin hund också, och de verkade ha haft väldigt trevligt, även om de sprungit på ställen där de varit tvugna att ha hundarna kopplade (trafik mm).

Pejla fick iallafall en dusch efter löpturen, och det var på tiden! Hon brukar inte gilla duschen, men idag såg hon faktiskt inte ut att lida lika mycket. Och när hårfönen åkte fram såg hon till och med ut att njuta! Det har hon inte brukat göra förut. Hon la sig till och med ner sådär som hon brukar göra när jag gosar och kliar henne på magen.

Tja. Något hade man ju att skriva ändå. Även om det bara mest är blaj :) På söndag åker vi till Sälen för en veckas skidsemester med bekanta. Pejla ska bo hos min syster!!! Hur ska det gå?! (för mig). (Har i och för sig flaggat för att jag kan ångra mig i sista sekund och ändå ta henne med mig).

Vi tog en långpromenad här på morgonen och jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med min hund. Vi gick förbi ett hus där det stod en schäfer och skällde på trappan. Visst brukar hon reagera på sådant, men mest genom ökad aktivitetsnivå. Idag reste hon ragg och morrade!

Ska man bli orolig?

Hon har också börjat skälla och morra mer på ytterdörren, och även morra när hon ser något "konstigt" utanför fönstret hemma.

Ska jag ignorera eller träna?!

Hon har varit en så himla enkel hund alltid (i och för sig sprattlig och överallt, men ändå alltid glad) att jag inte har någon erfarenhet av att hantera sånt här...?

Igår åkte jag och dottern på eftermiddags- och kvällsshopping. Pejla fick vara hemma med husse. Men husse hade oturligt nog åkt på ett väldigt krävande jobb, som bara måste bli klart före måndag, och satt väl mest vid datorn och slet sitt hår = Pejla blev uttråkad (min teori).

Det kan vara därför som hon valde att tugga sönder hela min läxa till onsdagens lektion av tävlingssekreterarutbildning. När vi kom hem stod en kasse i hallen, proppfull med små, små bitar av före detta A4-kopior med räkneexempel och frågor.

Läxorna till klickerTRÄNARutbildningen har hon däremot lämnat alldeles ifred :D

Nu när jag haft mycket tid för inomhusträning idag har jag lagt krutet på att få frys på fingertarget att gå framåt. Och det har det gjort!

Fick lite motivation av nätvännerna på klickerforum tidigare idag. Så med fokus på tajming och belöningskvalitet kan nu min hund frysa i ett par sekunder på mitt finger :D Jag är så GLAD! För detta har känts som en omöjlighet under så lång tid.

Vi är långt ifrån på några 80% lyckanden, men beteendet finns där nu iallafall att förstärka :)

Detta för mig också in på vad som är svårt för oss överlag, och när jag drar det till sin spets handlar i princip allt det svåra om doggie-zen/självkontroll. Pejla är superduktig på snabba repetitioner av alla tänkbara slag, men har inte riktigt förståelsen för beteenden som ska hålla över tid - det måste jag ta tag i. Och det kan man väl säga att jag gjort idag då.

Min instruktör Ann-Louise på klickerTRÄNARutbildningen brukar rynka lite på näsan om man nämner ordet "torrfoder" i samband med "förstärkning" eller "belöning". Hon tycker inte att det är någon bra idé :) Och jag måste ju ge henne rätt. Visst funkar vi på torrfoder i vissa situationer, men i den här frys-träningen var belöningskvaliteten helt klart överlägset avgörande. Med kokt potatis i sås / överbliven svälld cornflakes i mjölk / mjuk kattmat som förstärkare skulle nog min hund till och med kunna lära sig att gå på händer.

Vård av barn, med andra ord. För ett par år sedan hade det varit omöjligt då jag var ensam i mitt företag. Idag är vi nio personer och det finns massor av folk som kan ta hand om mitt när jag måste vara hemma. Vad skönt det är!

Nog om privatlivet, detta är en hundblogg :)

Sonen är sjuk iallafall, och han gillar inte riktigt att vara ensam hemma, så det har inte blivit någon riktigt promenad idag. Bara en kortis och ett par släppa-ut-och-kissa-snabbisar.

Istället aktiverar vi oss inomhus. Håller på med nostarget på finger och vill få fram frys på target, men har kört fast. Jag blir gaaaalen! Jag inser att jag är alldeles för långsam i timingen, det måste vara det. Ett tag testade jag att blunda för att istället gå på känslan av hennes nos mot min finger och klicka för det - inbillade mig att jag skulle känna snabbare än vad jag kan se med blotta ögat, men det blev ingen förbättring.

Det här är sådan träning som jag faktiskt hållit på med rätt länge, men som inte går framåt. Har ofta valt att inte träna det just därför, men ibland blir jag bara så "det-måste-ju-gå!"-ig. Men jag vet inte om jag någonsin kommer klara detta. Det är så himla svårt!

Nu har vi ju tränat detta ett otal gånger, utan frys, bara med snabb target, och kanske att jag borde ta fram något annat än fingret och helt enkelt börja om. Har en känsla av att själva fingret nu signalerar ett beteende som just på grund av den signalen kommer att vara svårt att få bort?