Pejla har AA-höfter och fria armbågar.

Härligt! :D 

Tredje tillfället igår. Vi hade ställande och läggande under gång som högsta prio på vår to-do-lista. Men först hade Laila en överraskning åt oss; tälten från helgens brukstävling stod kvar på planen och hon tyckte att vi skulle utnyttja det. Hon hade tagit dit Magnus som agerade domare, själv var hon tävlingsledare, och de kommanderade och bedömde alla ekipage under två moment.

Vi körde fritt följ och inkallning. Det var extremt pirrigt. Så pirrigt att jag blev irriterad! :) Vad blir man så nervös för, jag blir tokig! Känner både Laila och Magnus, men jag antar att den där känslan av att bli granskad och tittad på, bedömd... den är väl stark.

Hur som helst, det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Först hade varken Magnus eller Laila något att säga mer än att Pejla är fantastiskt följsam. Men jag bad dem ändå hitta något att klaga på och jag fick med mig att hon går aningen långt fram och tenderar att sätta sig lite snett i halterna. Bra! Detta är ju något specifikt att träna på. Känner själv att hon gått långt fram, just vid dessa tillfällen då vi blir "granskade", och jag kan inte göra annat än dra slutsatsen att jag för mig konstigt i dessa situationer, vilket gör att hon hamnar lite ur position. Mer pirrträning med folk som glor och granskar alltså! :)

Sedan gick vi vidare och skulle träna på det vi fått kommentarer om. Men självklart gick Pejla precis där jag vill ha henne då, och satte sig rakt i halterna... så vi gick vidare ännu mer och tränade på grejerna på vår priolista.

Ställande under gång. Där har jag väl egentligen ingenting att klaga på, men vill ändå träna upp lite mer stuns i ställandet, så vi körde faktiskt träning på ställande nos mot näsa; som i inkallning med ställande. Det var ett tag sedan vi gjorde detta, men hej vad hon var på! Hon blir alltid lite mer fokuserad när jag plockar fram klickern också, och vi fick fram görfina ställanden under baklänges marsch. La på kommando ett par, tre gånger också, och det såg lika fint ut då.

Bytte sedan till ställanden under march, och såg faktiskt en liten förbättring i snabbheten och stunsen. Brabra.

Fortsatte med läggande under gång. Där har jag tyvärr lyckats lära henne att lägga sig lite snett, och att ta ett par steg i hukat läge innan hon lägger sig. Så jag plockade fram frivilliga ligg i framförmappen och höll hög frekvens på belöningarna. Körde kanske fem snabba med godbitsbelöning i position och "fri", och varvade sedan med en eller ett par kastade bollar bakom. Fick upp snabbheten i läggande rätt snabbt och övergick till samma lägganden under march på stället och baklänges march. Vi höll på rätt länge med detta, givetvis med pauser emellan, men mot slutet testade jag lägganden under vanlig march på kommando, och banne mig, det såg bättre ut!

Det är så himla tillfredställande att gå ut med en plan, genomföra den, och faktiskt se att den ger resultat! :D

Vi avslutade träningen med en platsliggning tillsammans med bästisen Charlie. De var superduktiga båda två. De låg närmare varandra nu än förra gången, och jag gick längre ifrån. Pejla har haft en tendens att nosa i backen, men jag har sett till att öka belöningsfrekvensen under en tid utomhus, och träna långa platsliggningar inomhus (där hon aldrig nosar), och igår nosade hon bara en gång under hela platsen. Gick givetvis fram och belönade emellanåt - vi är inte klara med momentet än, men jag såg tydliga framsteg även här. Roligt!

Till helgen är det klickerkurs på klubben, och det ser vi väldigt mycket fram emot!

På lördagen var vi och kollade på brukstävling, och för första gången inser jag att min hund är skotträdd :( Hon reagerade kraftigt på skotten som sköts under platsliggning och budföring, och jag kunde bara konstatera att så var fallet. Hon tog inte godis; fanns inte en tanke på det. Hon var för påverkad.

Någon sa till mig att det är i den här åldern sådan här rädsla brukar börja visa sig, och det förklarar väl att hon aldrig tidigare visat någon rädsla för skott. Men jag kan inte låta bli att fundera över om nyårsaftonens smällande har påverkat också...

Tråkigt känns det ju hur som helst, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det framöver. Men på något sätt måste det ju hanteras...

Igår var vi och tränade på klubben igen. Det gick väldigt bra med fotgåendet och allt kändes på topp.

Det började droppa in allt fler folk ju längre ut på eftermiddagen det blev, och jag bad om lite hjälp med kommandering i fotgåendet då vi inte provat det så mycket. Pejla hade varit jättepå hela tiden, men nu blev allt väldigt märkligt. Jag vet inte vad det var exakt, men märkligt blev det iallafall.

Först smet en annan hund fram till oss och ville nosa och kanske leka med Pejla. Jag höll isär dem lite och han stack tillbaks till sin matte. Pejla är alltid lite avvaktande mot just den här hunden och jag hade ingen större lust att det skulle hälsa där och då.

Vi ställde upp på nytt och skulle precis börja, när hunden kom tillbaka till oss. Alf, som skulle kommandera åt oss blev sur på den besökande vovven och sa åt honom väldigt bestämt att försvinna därifrån och gå tillbaks till sin matte. Dock hade han hunnit fram till oss och hälsat på Pejla igen. 

Och det var väl nu det började bli jobbigt för Pejla. Jag försökte ta det lugnt på vårt håll, men när det var dags att prova igen var det stört omöjligt att få henne in i fotposition. Hon blev stående framför mig, men undvek helt och hållet att ta kontakt med mig. Hon tittade åt agilityhagen istället, där mina barn sprang och lekte hundar.

Jag gissar att hon blev rädd när Alf blev arg. Eller möjligtvis att den besökande hunden störde ut henne. Eller så var det en kombination. Det märktes väldigt tydligt på henne att det hela var obehagligt hur som helst, och det kändes väl inte helt bra att fortsätta träna. Kanske man borde ha tagit en paus, men på något vis kändes det ändå som om att jag borde låtsas som ingenting och bara vara som vanligt?

Tillslut gick det väl att få henne i frivillig utgångställning, och Alf kommanderade oss en stund. Hon gick längre fram än "vanligt" och jag kände mig allmänt vimsig och osäker... Dock, efter att hon fått gå fram och hälsa på Alf ordentligt så gick det mycket bättre.

Alf trodde att även detta att han stod och kommanderade kan ha stört henne, och det ligger nog en del i det också - vi har som sagt inte gått med kommandering förut särskilt mycket, och aldrig med en mansröst...

Jag hoppas nu bara att hela grejen inte stört henne så att hon kopplar ihop det med planen/fotgåendet/träningen framöver.

Idag ska vi dock inte testa det, för vi har precis kommit hem från röntgen och min kicka är väldigt, väldigt trött.  

Åkte ut till klubben i dryga timmen nu på kvällen och tränade lydnad. Körde mycket fritt följ och det börjar kännas riktigt bra nu tycker jag. Pejla har accepterat att det kan dröja en stund mellan belöningarna, och hänger oftast med i svängarna. Objektiv bedömning förstås, snett uppifrån, men huvudsaken är väl att det känns bra antar jag.

Det var agilitykurs på andra sidan planen och några gånger riktade hon fokus däråt, men jag hade henne lös hela tiden och såg till att hålla henne igång, både under repetion och belöning, och det är så härligt att äntligen våga belöna med kastad leksak utan att vara livrädd för att hon ska sticka till de andra hundarna.

Men det finns ju en hund som det inte funkar att ha som störning än, och det är Charlie; Pejlas rejslekarkompis som hon lekt med sedan hon var pluttebebis. När han och Anna kom blev det betydligt svårare för henne att hålla fokus på mig. Men jag och Anna valde ändå att träna en platsliggning med dem. Dock på långt avstånd, säkert 15 meter emellan. Det gick rätt bra efter en stund, men jag måste bestämma mig nu hur jag vill att hon ska ligga, för det blev lite rörigt med vad jag belönade. Har tränat in hakan i backen, men har börjat fundera på att skita i det iallafall, då hon har så himla lätt till nosande... får ta mig en funderare på det. Och i och för sig - nosandet måste ju tränas bort vare sig hon ska ligga med hakan i backen eller ej...

Fick tränat lite ställande under gång och ställande vid inkallning också. Det har gått väldigt bra den senaste veckan, men idag tog hon lite väl många steg efter "stanna" vid inkallningen, och förmodligen behöver vi träna backande och frivilliga, ordentliga ställanden en del igen.

Laila som är kurseledare på tävlingslydnadskursen kom och tittade på vår linförighet och fria följet. Det är så himla bra att ha någon som tittar. Mest för min egen del - jag behöver verkligen träna på att ha folk som tittar på mig - blir ju stel som en pinne och vet knappt vart jag sätter fötterna... Tänk att man är så känslig för att bli bedömd.

Vi körde mycket svängar och halter. Svängarna känns riktigt, riktigt bra, men i halterna tycker jag att hon har en tendens att hamna lite för långt fram, och jag ser även tendenser till att rumpan åker ut... Men i stort tyckte både Laila och Anna att det såg bra ut.

Vädret var helt underbart; varmt och soligt, och nu känns det att kvällarna blir längre och möjligheterna att träna ökar. Härligt!

Igår ringde Lotta och drog oss med ut det fina vädret för att träna apportering i skogen. Åh så roligt vi hade!

Jag känner mig alltid lite fånig när jag berättar att "min hund är så duktig" i bloggen. Man vill ju inte skryta på nåt sätt. Men jag måste nästan få göra det, för gu så duktig hon var! :D

Vi har aldrig tränat apportering på det här sättet, men hon har ju ändå en massa grundträning som kom till nytta för det här. Vi tränade markeringar, och det "svåraste" då var att få henne att släppa att hon ska ta kontakt med mig, och istället fokusera på dummyn och vart den landat hela tiden. I början tog hon kontakt med mig efter att hon markerat nedlandningsplatsen, men då jag konsekvent gav henne ett "ja!" som ett varsågod att hämta, när hon verkligen markerade, så såg vi mindre och mindre av kontaktsökandet hos mig för varje dummy.

Lotta stod ute i skogen och kastade, och ett par gånger tog Pejla svängen förbi henne, som för att kolla om det var till henne hon skulle, men när hon testat det och inte fått någon utdelning körde hon raka vägen in till mig efter det på alla försök.

Vi provade även på söket och Pejla hittade alla fyra dummies. Matte var stolt som en tupp. Och Pejla var allt rätt stolt hon med om jag ska vara ärlig. Dutti vovve!

Det roligaste var nästan på slutet. Vi hade kört ett par dubbelmarkeringar för att testa om det funkade. Första gick ganska bra. Hon tog in båda men blev lite osäker när jag skickade henne på nr 2. Fast hon löste uppgiften jättebra ändå, och andra gången gick det ännu bättre. När vi var klara packade vi ihop allt och gick mot bilen, men Pejla drog in en bit i skogen och det var tydligt att hon letade efter en dummy. "Jaa... sa Lotta. Hon är i den gamla legan där jag la dummies för dirigeringen åt Safira förut". Ah, tänkte jag. Men vad bra - hon tycker alltså att det är så roligt att hon går ut och letar på eget bevåg när hon känner vittringen av dummyn. Vi stod och tittade på henne och rätt som det var blev hon väldigt mycket mer intensiv. Och självklart hittade hon en dummy! Lotta hade glömt att skicka sin hund på den, och Pejla tyckte förstås att det vore dumt att lämna kvar den i skogen :)

Både jag och Pejla hade görskoj i skogen, och detta kan alldeles säkert bli vår nya hobby. Och ska jag tro på Lotta (vilket jag gör förstås) så har Pejla väldigt bra förutsättningar för att bli en duktig apportör :)