Åh vad det ska bli roligt! Imorgon åker jag till Karlstad och hämtar upp Madelen och Kiwi. Vi drar vidare till Säffle där det vankas vägfararlunch och sammanstrålning med Jessica och Riva. Sedan drar vi till Ann-Louise Ryrvik i Vänersborg för lite påhälsning och träning, och slutligen styr vi mot Tånga Hed där vi ska träffa ett stort gäng från klickerforum och bara träna och mysa hela helgen.

Och vädret ser ju ut att bli helt fantastiskt!

På återhörande!

Har ju gjort ett par försök förut att lämna bort Pejla när jag varit tvungen att resa bort, men det har alltid slutat med att det inte funkat. Inte för att det inte funkat för henne, utan för att jag fått ångest och ångrat mig i sista sekund och tagit henne med :D

Men nu har jag varit i Stockholm på konferens under några dagar och det passade helt enkelt bättre att inte ha med hund :) Så Pejla har bott hos min syster och min mamma. Hos min syster var det lite gnäll och sorg vid ytterdörren under natten har jag fått rapporterat. Men hos min mamma har det gått hur himla bra som helst.

Och det roligaste är nästan att min mamma som varit så hundrädd i alla år, igår natt när vi kom och hämtade Pejla, hade en stor svart hund i sängen. Och att detta upplevdes som något väldigt mysigt! :) Det hade man inte kunnat förutspå för något år sedan. Det är faktiskt rätt stort :) 

Åh vad det är roligt att börja träna på nya saker!

I måndags hade vi sista kurstillfället på tävlingslydnadskursen på klubben för terminen (vi fortsätter i augusti) och jag tränade ruta och hopp över hinder.

I rutan använde jag target som tidigare. Varvade med att ha den där och ta bort den, och jag tycker att det går jättebra! Jag ser dock vitsen med att flytta rutan OFTA! Så fort jag flyttade den nu fick Pejla lite problem, men vi jobbade oss vidare och det går verkligen framåt. Men vi har en bit kvar förstås :)

Hopp över hinder i tvåan innebär ju två hopp - ett ut från föraren och ett tillbaks till föraren. Och däremellan ska hunden kommenderas sitt på bortsidan hindret. Och man vill förstås få hunden sittande på ett sådant avstånd från hindret att det blir enkelt för den att hoppa tillbaka. Därför valde jag att använda en target för att snabbt få henne att hitta lämpligt avstånd.

Gjorde en kriterieplan i huvudet och följde den faktiskt ganska exakt. Först kollade jag snabbt av sättanden på kommando och frivilligt springande till target. Började snart kommendera sitt vid targeten istället för att klicka. Flyttade mig rätt snabbt så att vi hade ett hopphinder mellan oss och targeten, och det var inga som helst problem - hon hoppade ut över hindret och sprang till target där hon fick sitt och belöning. Körde med targeten två gånger och tog sedan bort den, och hon fortsatte att söka upp platsen där targeten legat.

Gjorde sedan några hopp över hinder enligt klass 1 och körde en liten baklängeskedjning på hopp-sitt-hopp. Funkade hur himla bra som helst! :) Och nu har jag beställt en tidig födelsedagspresent till mig själv i form av ett hopphinder så att vi även kan träna på detta här hemma.

Vi har tagit det relativt lugnt den senaste veckan. En rejäl paus skulle man kunna säga, med i princip bara vanliga promenader och spring och bus på gräsmattan och annat vardagligt.

Men idag testade vi lite ruta igen på lunchen. Min dotter var hemma och behjälplig och plockade ömsom bort, la ömsom tillbaks target i rutan.

Det syns väldigt tydligt att Pejla springer till targeten än så länge. Hon låser den med blicken och springer till den. Men roligt är att om hon inte ser den (när den är borta) så springer hon ändå in i rutan. Hon tycks söka efter targeten, men har hittills fått rätt många klick och belöning i rutan för att bara ta sig dit. Det jag hoppas på är att hon så småningom ska ha blivit förstärkt så många gånger där inne att hon får förståelse för hela grejen med konerna och allt.

I början körde vi tre skick till rutan med target. Inga problem, hon dyker på den. Sedan varvade vi ca 5-6 skick med target och utan varannan gång. Och på slutet körde vi tre skick på raken helt utan target, och hon gick in på alla tre.

Vi fortsätter och ser hur det går. Ska börja flytta rutan oftare nu också, har bara flyttat den två gånger hittills.

Annars är hon lite slö faktiskt. Jag vet inte vad det är riktigt. Hon är väldigt het och på när det väl vankas träning, men hon vill inte äta sin vanliga mat :( Varje gång det blivit såhär hittills har jag tänkt att det är väl kanske löp på G. Men ingen gång har det varit det, så jag vågar inte tro det den här gången... Det borde ju rent logiskt kunna vara det i och för sig, då hon är 15 månader och inte har löpt en enda gång än!

Hon har förstås varit lite bortskämd de senaste dagarna och fått smaka på en hel del godsaker, och det är mycket möjligt att hon helt enkelt blivit kräsen och väntar på godare saker än torrfoder... Det har jag också varit med om förut, och det har avhjälpts väldigt enkelt - godisförbud. Inget annat vankas än torrfoder under några dagar, och då brukar hon snart börja äta igen.

Men vi får se. Håller det i sig många dagar får jag nästan ringa vetten och be henne göra en koll.

Jag har hört så många som sliter sitt hår över denna ruta att jag faktiskt inte vågat börja med den förut. Men nu är det ju så illa tvunget. Försöker skaffa mig information om olika sätt att träna in den på och har hittat många intressanta saker:

- Frishejping
- Tasstarget i rutan

- Target bakom rutan

- Utlagd belöning i rutan

- Utlagd belöning bakom rutan
- Kanter på rutan (typ snöre som man binder mellan konerna)

Jag kan se både för- och nackdelar med alla "metoder", men någonstans måste man ju börja :) Så det har vi gjort idag. Har använt tasstarget och varvat med att ha den i rutan samt tagit bort den några gånger och bara klickat/belönat för att hon sprungit till rutan. Belöningsplacering i rutan varje gång (jag springer dit och belönar).

Än så länge ser hon inte ut att ha någon som helst förståelse för vad det är hon blir förstärkt för, men har ändå sprungit till rutans mitt flera gånger, både med och utan target. Dock, när targeten inte ligger där, och jag inte klickar nog snabbt, så ser jag ett letabeteende som jag nog får se upp med...

Någon gång när jag klantade mig fick jag en konapportering, men jag tror och hoppas att det inte kommer upprepas igen... Och en gång var hon jättesöt då hon började försöka kliva upp med bakbenen på en av konerna :D (detta försökte hon även med på hopphindret den första gången vi skulle träna frivilliga hopp...) :)

Försöker hålla några saker i huvudet nu, t.ex detta saxade citat från boken "Med sikte på 10:an" av Niina och Kenth Svartberg:

Hunden ska lära sig söka upp rutan med blicken och springa rakt mot en tänkt punkt i rutans mitt.

Visst är det enkelt och kärnfullt? Frågan är bara hur enkelt det kommer bli att uppnå just detta? :)

Belöna det som är rätt och ignorera det som är fel.
Känns det uttrycket igen?

Jag har funderat en del på det som inom klickerträning kallas att ”ignorera det som är fel”. Detta är något som då och då kommer upp för diskussion när jag pratar med folk om hundträning. För många verkar det konstigt och nästan provocerande att man ska ignorera det som hunden gör fel, och jag har faktiskt viss förståelse för det :)

Men ibland funderar jag på om detta med att ”ignorera” egentligen är lite slarvigt uttryckt? För ignorerar vi verkligen det som är fel? Jag tänker mig att vi rent definitionsmässigt egentligen kanske inte ignorerar, utan istället låter bli att belöna. Så funkar det för mig i alla fall. Jag tänker sällan numer, när jag ser ett beteende som jag ogillar hos Pejla, att ”det där ska jag ignorera” – istället tänker jag ”det där beteendet ska inte belönas”.

Och om jag skriver om första raden här ovan till Belöna det som är rätt och låt bli att belöna det som är fel, så stämmer det mycket bättre i mitt huvud :)

Ett exempel från verkligheten:
Pejla har fått syn på bästa kompisen Charlie och börjar genast streta framåt och drar som en tok i kopplet för att komma närmare. Jag har lärt mig att jag ska ignorera oönskade beteenden hos min hund och står bara kvar och väntar på att Pejla ska sluta upp med dumheterna. Medan jag står där och ignorerar känns det faktiskt ganska jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Borde jag göra något?! Och ska jag verkligen låta henne hålla på såhär?! *Hjääääälp!* (Det är för övrigt i situationer som denna som min förståelse för andra människors frågande reaktion på detta med att ignorera har uppstått).

Det som fått mig att kunna slappna av mer i sådana situationer har faktiskt varit den enkla omformuleringen från ”ignorera” till ”låt bli att belöna”. Det kanske verkar helknäppt, och helt onödigt att blogga om, men för mig har denna lilla grej varit helt avgörande för min inställning i dessa situationer. För just ”ignorera” blev för mig lika otydligt och luddigt som t.ex ”ledarskap”! Vadå ignorera? Vad menas med det? Betyder det ”stå still och rör dig inte ur fläcken”? Bli passiv? Betyder det att lämna situationen? Eller att jag ska vända mig bort och sysselsätta mig med något annat? Binda upp henne och gå och sätta mig i bilen? Vad betyder IGNORERA?!

”Ignorera” är med andra ord inget tydligt begrepp för mig. ”Låt bli att belöna” är däremot väldigt tydligt. ”Låt bli att förstärka” är ännu tydligare egentligen. Och har jag det i huvudet blir det mycket enklare för mig att skaffa mig en plan för hur jag ska agera.

I exemplet ovan med Charlie tänker jag mig helt enkelt att ”det där beteendet ska inte förstärkas”. Och då plötsligt har min hjärna möjlighet att utvärdera olika sätt att agera i situationen. Det blir logiskt att utvärdera vad det är som här och nu är belönande för henne. Mina godbitar? Ja, kanske, men uppenbarligen är det inte min ficka hon strävar för att komma fram till. Jag kan nog dra slutsatsen att det i detta fall faktiskt är Charlie där borta som verkar mest förstärkande.

Och då blir det även logiskt att t.ex ta henne med mig och vända oss bort från Charlie. Det är uppenbart att själva synen av Charlie är förstärkande i sig, och att då inte ens låta henne titta på honom blir ett negativt straff för beteendet hänga längst ute i kopplet och hoppa. Så fort hon lugnat sig kan vi vända oss om och titta igen. Och härifrån kan jag utveckla en strategi där jag t.ex använder Charlie som ett omvänt lockande – bara du uppför dig på annat sätt än att hänga längst ut i kopplet så får du både titta på honom och komma närmare. Och tillslut har vi kanske kommit ända fram för att hälsa. Men varje oönskat beteende under vägen dit har negativt straffats med att synen av Charlie (alternativt möjligheten att komma närmare Charlie) försvinner.

Det har funnits andra sätt att agera i samma situation också, och jag har provat flera olika saker. Men huvudpoängen är alltså att det för mig varit ett problem att jag satt likhetstecken mellan ”ignorera ”och att bli passiv/vänta ut. Och innan jag omformulerat mina tankar till att ”låt bli att belöna” så hände det allt som oftast att jag stod där och ignorerade henne när hon hängde längst ut i kopplet. (Medan hon förmodligen var helt och fullt, totalt omedveten om att jag stod där och ignorerade, och helt uppenbart blev fortsatt förstärkt i sitt beteende eftersom beteendet inte blev bättre.)

Det här är bara menat som en personlig reflektion över hur en enkel omformulering av ord för mig faktiskt öppnade upp mitt tankesätt och hjälpte mig komma vidare och kunna tänka och planera i t.ex besvärliga situationer.

Men for the record så väljer jag förstås aktivt att ignorera många beteenden – jag kan bli passiv och vänta ut också, i situationer där det är effektivt. Men faktiskt så handlar det ju i praktiken om att jag även här låter bli att belöna…

Nu har jag i princip bestämt mig. Tack alla för att ni delat med er av era erfarenheter, både här i bloggen och på andra sätt.

När jag väger för- och nackdelar och argument mot varandra så finns egentligen inget annat alternativ än att flytta upp till lydnadsklass 2. Och det starkaste argumentet har många varit inne på - att tävla är ju egentligen att "avträna". Pejla är ung och färsk och det finns ingen anledning att tävla för mycket för henne. Vi satsar istället på att fortsätta träna och utveckla samarbetet. Och när vi är redo för klass 2-tävling, ja då kör vi väl :)

Ett annat argument för att flytta upp är att jag inte vill fastna. Jag upplevde under en ganska lång period att vi fastnade i att träna grundfärdigheter, och jag är lite rädd att det ska bli på samma sätt med lydnadsmomenten om jag inte blickar framåt. För att det fortsatt ska vara roligt att träna lydnad behöver både jag och Pejla nya utmaningar!

Det gick ju som sagt bra i debuten i ettan. Men nu funderar jag på hur jag ska göra? Jag har ju noll rutin på detta och känner mig lite "borta"... Så jag behöver lite input från olika håll för att kunna bestämma mig...

Såhär - ska man flytta upp till tvåan nu? Eller är det bättre att stanna kvar i ettan ett tag för att liksom få lite tävlingsrutin (för både mig och Pejla) innan vi flyttar upp? Jag menar, det kanske bara var en ren lyckoträff att det gick så bra första tävlingen, och vem vet hur det skulle gå nästa gång? Jag funderar alltså på att fortsätta i ettan för att liksom känna mig säker på att vi faktiskt är redo att flytta upp. Smart eller dumt?

Lämna gärna en kommentar eller svara på omröstningen i högerspalt.

Det ska väl nämnas i sammanhanget att jag knappt vet vilka moment som kommer i tvåan och att vi inte tränat på dem alls. Vilket då betyder att det skulle dröja ett tag innan jag vågar starta i tvåan. 

Hur hade du gjort??