Vi var på spårkurs igår. Oh my god vad det är roligt!

Vi är åtta ekipage på kursen eftersom det blev överbokat på grund av missförstånd, och igår ville vår duktiga instruktör Magnus hinna med att följa alla ekipage genom två spår var, så det tog sin lilla tid - längre än beräknat, så när det äntligen var min och Pejlas tur hade det hunnit bli mörkt och våra spår hade legat ungefär dubbelt så länge som det var tänkt; ca 1 timme och 45 minuter. Men det gjorde inte ett dugg.

Spår 1 var ett rakt spår rätt ut i skogen. Jag är ju så velig så när jag la spåret och stod i slutet kunde jag inte bestämma mig om jag skulle lägga leksak eller pinne (vi har tränat mycket på att plocka och bära på pinnar det senaste, så de är rätt värdeladdade - leksaker däremot är inte lika intressant i skogen). Jag la både en pinne och en fleecefläta för att liksom se vad hon valde.

Vi gick längs vägen och när vi kom nära spåret tog hon upp det spontant. Det hade ju legat länge, men hon hade inga större problem att följa det. Hon tappade bort sig några meter åt höger när terrängen började bli riktigt brant och stenbumlig, men hon var tusen procent fokuserad och hittade snabbt tillbaka.

Vid slutet valde hon pinnen (vilket inte överraskade mig). Jag belönade och berömde. Hon gillar verkligen att bli uppmärksammad när hon bär, så jag ska försöka utnyttja det mer.

När vi lämnade spår 1 pratade jag och Magnus om att Pejla är svårbelönad med lek. Det funkar kanonbra ibland, men ibland vill hon inte. Han tyckte att jag ska försöka jobba mer med detta, både hemmavid och i spårträningen, och jag tror att han har rätt.

Spår 2, där hade jag gått ut rakt ca 75 meter, lagt en snörboll, sedan fortsatt rakt ca 20 meter till, gjort en högersväng i mjuk böj, gått på ca 50 meter till och lagt en godisburk. Lika bra att testa lite olika saker.

Påsläppet gick lika bra som på spår 1, dvs hon tog det spontant. Det var verkligen kolmörkt och svårt att se vart man satte fötterna, men vi såg iallafall hur intensivt och koncentrerat hon spårade.

När vi kom upp till första saken, snörbollen, snurrade hon runt lite på platsen innan hon hittade bollen, men när hon gjorde det blev hon jätteglad! Hon kom farande till mig med den och ville leka!!!???

Där hade jag gått och förklarat och beklagat mig över hur svårt jag har att få henne att leka, och så bjöd hon upp till lek spontant. Jag blev så himla glad! Vi kampade lite och jag slängde iväg den en bit så att hon fick jaga. Nöjd och stolt matte!

Efter en stund fortsatte vi spåret och hon spårade lika fint den sista biten. Svängen tog hon jättebra och hittade förstås godbitsburken på slutet. Fast jag kände nog att godiset faktiskt inte var lika häftig belöning som bollen nyss hade varit, och nu är jag riktigt taggad att jobba med leksaker i spåret. Efter tips av Magnus ska jag lägga lite längre spår i veckan och testa att lägga rätt många saker i det, och vara noga med att ta paus vid varje sak - när hon engagerar sig i lek med mig blir belöningen helt enkelt att hon får ett "nytt" spår av mig, dvs att vi fortsätter spåra.

Jag tror att detta kan vara ett bra upplägg, inte minst för att öka värdet på leken!

Om någon har några tankar om detta eller andra tips kring spårande, lämna gärna en kommentar.

Jag tog beslutet att låta lydnadsträningen vila en smula. Det känns skönt! Vi behöver pausa där, kanske egentligen särskilt jag. Hur det än är, och hur lite man än vill att det ska bli kravfyllt med träningen, så är det ibland svårt att bara slappna av och ha kul.

Vi ska gå spårkurs i höst och jag tänkte satsa mycket på nosarbete överlag ett tag. Det är roligt för både mig och Pejla.

Och förutom detta har jag tänkt mig att öva mina klickertränarfärdigheter genom att träna in lite trick av olika slag, trick som vi inte har någon direkt användning av egentligen, utan bara för att! 

I helgen började jag med att gå slalom mellan benen, och jag var noga med att för en gångs skull höja kriterierna snabbt, för att vi inte skulle stanna. Vi hade görkul kan jag säga, och oj vad bra det kan flyta när man bara går på känsla. Och med bra belöningar är det faktiskt inte ett dugg svårt att lära en hund att trixa lite...

Vädret är helt underbart här nu och jag tog lite "sovmorgon" från jobbet för en extralång promenad. Helt underbart. Kunde ha Pejla helt lös långa sträckor och hon börjar bli riktigt, riktigt duktig på det.

Det här blir en bra dag!

Vi finns med på bild i senaste numret av tidningen Canis, jag och Pejla. Matte ser förstås ut som en hel säck potatis (sträck på ryggen människa!), men Pejla har skoj och är fin.

Sida 23, för er som är nyfikna.

I söndags hade vi träningstävling på lydnadskursen. Det gick inte bra, kan man säga. Jag och Pejla körde tvåans moment, alla utom rutan som vi tränat för dåligt.

Det började med en platsliggning förstås, och då jag skulle köra enligt tvåan gick jag och gömde mig. Jag viskade genom tältet för att ha lite koll hur det såg ut där på andra sidan och Pejla låg som en sfinx. Ända tills jag gick tillbaka. Då reste hon sig och kom smygane för att möta. Detta har aldrig någonsin hänt förut, så jag blev väldigt paff! Någonting i miljön hade uppenbarligen gjort henne osäker. Vad det var är jag inte helt säker på, men jag har några tankar kring det.

Efter detta var hon tydligt berörd av störningarna runt omkring, och när vi skulle köra velade jag dessutom till det innan fotgåendet så att hon säkerligen blev ännu mer osäker. Hon gick bra, men inte med den attityd jag hade velat.

På läggande under gång reagerade hon blixtsnabbt och var på väg att lägga sig, men ångrade sig plötsligt och blev stående istället.

Minns inte ordningen på momenten, så den är säkert fel beskriven här, men hur som helst, fjärren gick faktiskt bra! Hon växlade mellan sitt och ligg finfint och hade bakbenen i samma position hela tiden. Det var bara det att när jag lämnade henne liggande så smög hon efter så att vi fick göra om...

Vid inkallningen, samma sak. Hon smög efter. Först när jag var halvvägs ifrån henne, och sedan igen, när jag vänt upp för att kalla in... Gjorde om igen, och då låg hon. Hon kom i bra tempo och jag ropade "stå" fast det tog emot. Jag "visste" att hon skulle ha svårt att stanna - hon ville så uppenbart till mig! Hon stannade visserligen, men med alldeles för lång stoppsträcka.

Apporteringen gick bäst av allt. Hon satt bra när jag kastade, sprang ut, greppade fint, höll hela vägen in och satte sig någorlunda rakt vid ingången. Bättre än förut, så träningen har helt klart gett resultat (ingångsträning med föremål i munnen alltså). Hon höll ordentligt, jag tog i apporten och höll den ca 3 sekunder innan jag sa tack, och det gick hur bra som helst. Det vi saknar här är farten, men hon presterade iallafall på den nivå som vi hittills tagit oss till. BRA!

Hoppet - jag kommenderade och hon sprang fram till hindret, vände och kom in i fotposition igen. Vi gjorde om och den här gången hoppade hon över. Jag kommenderade sitt, men hon hoppade tillbaks till mig.

Hon var så uppenbart störd att jag i efterhand ångrade att jag inte bara bröt och gjorde något annat. Jag borde verkligen ha gjort det. Ställt oss på lagom avstånd från alla folk och hundar och tränat på något som hon kan riktigt, riktigt bra. Men men. Det är lätt att vara efterklok.

När de andra körde sina moment satt jag med henne vid sidan av planen och matade henne med godis. Hon blir så uppenbart berörd när folk ropar "hit" att jag blir ledsen. Men samtidigt så såg jag faktiskt en förbättring efter ett tag.

På eftermiddagen tränade vi mer detaljer och då passade vi på igen att belöna varje gång någon ropade hit. Det blev många belöningar och fröken Laila hjälpte till med lite korvbitar hon också, och det tycktes Pejla uppskatta ännu mer än när godbitarna kom från mig.

Ett tag satt vi även och lyssnade på hit-signaler medan hon låg och slappade, och på ett sätt kan jag känna att det kanske är ett ännu bättre sätt att vänja henne vid signalen - genom att det faktiskt inte händer ett skit.

Hur som helst. Vi filmade kalaset och det var faktiskt riktigt, riktigt roligt att se att det fria följet ändå såg väldigt fint ut mellan varven. Det kändes inte så när jag gick på planen, men så var det! :) Apporten såg också fin ut, liksom fjärren. Men det syntes också att hon var väldigt berörd emellanåt och hade väldig koll mot det håll där det stod mest folk. Några gånger singlade hon iväg åt det håll parkeringen är och jag misstänker att hon hade dragit till bilen om jag inte fångat upp henne...

Fröken Pejla är inte sitt vanliga jag, den saken är klar. Det finns inte alls mycket bus i henne, hon verkar nästan deprimerad och vill bara ligga och slappa hela tiden :( Jag tror och hoppas att det är löpets efterdyningar som vi märker av nu. Plus att hon helt uppenbart kopplat samman vissa signaler med obehag, och det måste vi jobba på!

Idag kom hon ändå upp till mig ett par gånger med leksak i munnen och ville kampa, så det är inte kört på något sätt. Känns väldigt bra att få det så tydligt bekräftat. Vi behöver bara jobba oss igenom det här nu, sedan ska hon bli sitt busiga, galna jag igen och vi ska ha roligt! Så det så!

Idag började spårkursen och det var himla inspirerande. Vi körde teori idag, så det blev inget spårande tyvärr, för jag var väldigt sugen efter lektionerna. Nästa gång, och alla andra gånger också för den delen, blir det skogen med spår och uppletande och jag längtar! :)

Jag tror jag jobbar ihjäl mig... vi håller på för fullt att sammanställa det sista med formgivning och foton till boken jag pratade om lite tidigare. Jag tror det kommer bli kanon, men just nu är det minst sagt lite stressigt.

Boken ska fungera som inspirationskälla för, och dokumentation av den egna träningen, och vi har anlitat flera väldigt duktiga hundtränare och skribenter för att få ett så bra resultat som möjligt:

• Eva Bodfäldt
• Maria Hagström
• Marie Fogelqvist
• Fanny Gott & Thomas Stokke
• Helena Höök
• Eva Bertilsson & Emelie Johnson Vegh
• Maria Yttermyr
• Åsa Jakobsson
• Natalie Rosén
• Åsa Tova Bergh

Visst är det en spännande lista? :D

Jag skriver en del själv också, men utan dessa fantastiska människor hade det inte blivit samma sak. De har alla inspirerat mig på olika sätt genom sina specialkunskaper inom hundträning.

Boken kommer att tryckas väldigt snart och sedan är det bara att vänta på att den ska levereras :)

Min dröm är att så många som möjligt ska skaffa den och hitta sina egna guldkorn att använda till egen träning, och att man mitt bland dessa duktiga hundtränares texter dokumenterar sina egna resultat, tankar, drömmar, mål och aha-upplevelser. Och, att boken blir något att spara och gå tillbaka till emellanåt. (Jag har letat efter sådan bok men inte hittat någon, och detta är egentligen den största anledningen till att jag bestämde mig för att göra boken!)

Vi håller också på med en liten webb där man ska kunna beställa boken så småningom. Men inte heller detta är riktigt, riktigt klart än. Så fort det blir det lovar jag att berätta!

Åh, det pirrar i magen :D

Igår kväll var vi på tävlingslydnadskurs igen. Emellanåt vräkte regnet ner så mycket att till och med Pejla reagerade. Vi har tränat rätt mycket i regnväder och det brukar vara helt ok, men en sväng igår såg hon ut som om hon ville springa och gömma sig. Och när det var som värst tog Laila med oss in för att titta på film.

Vi såg några klipp från fritt följ i elitklass och linförighet i klass 1. Rätt kul att jämföra faktiskt. Och det som är så himla nyttigt att se är ju att det faktikst inte ÄR perfekt, men att folk tävlar ändå. Jag skulle personligen inte gå ut med en hund som väljer att nosa sig igenom ett helt program, men det är ju inte heller hela världen om det inte är helt felfritt (även om jag personligen är sådan som verkligen vill sikta på tiorna!).

På plan tränade jag och Pejla först massor av frivilliga ingångar, och sedan samma sak fast med apportbock. Jag tycker att det gick väldigt bra faktiskt!

Mot slutet körde vi inkallning med ställande och då blev jag lite depp. Jag måste ta till nya metoder här, för vi kommer verkligen inte framåt och det är så himla tråkigt!! Jag måste börja om, få riktigt flyt i ställandena, innan jag lägger på signal. Och jag tror att jag måste börja jobba med någon annan typ av belöning, kanske med en target också... suck, ibland önskar man att det vore lätt :)

En plats gjorde vi det sista och jag gick bakom klubbstugan och stannade där hela platsen. Enligt Laila låg Pejla perfekt, och det jag kunde se när jag kikade fram lite bakom knuten ibland såg jättefint ut. Det känns än så länge väldigt tryggt och skönt inför tvåan!

Nästa tillfälle blir på söndag då vi ska köra träningstävling med domare och tävlingssekreterare och tält. Ska bli spännande! Funderar på att köra moment ur tvåan, men jag tror inte att vi kommer köra alla, för vi är inte redo riktigt för det känns det som. Eller så testar jag väl och får en massa med mig som vi behöver träna på! 

Pejla har börjat vakta sin mat.

Hon har aldrig någonsin tidigare visat minsta vakttendens mot någon levande varelse, men när jag serverade färskfodret häromkvällen blev lillmisse lite väl närgången och Pejla morrade till så högt att jag blev förvånad. Och efter det har det hänt ett par gånger till.

Tänker väl inte göra något särskilt åt det, det är som det är liksom. Hon varnar och kattkraken hoppar undan. Tycker mest att det är lite häftigt att se att hon faktiskt KAN säga ifrån! :)