Sambon var ute i springskogen med Pejla igen igår. Hon var väldigt ivrig fick jag höra och jag antar att hon vid det här laget lärt sig vad det betyder när husse tar på springutstyrsel och tar henne med till Valberget. Klart hon blir glad!

Hur som helst. Sambon är helt införstådd med "min" typ av träningsfilosofi, han ser att den fungerar bra och tycker att både jag och Pejla är väldigt duktiga i allt som vi tränar. Men jag vet att han aldrig själv skulle ha ork att träna fram ett säkert "håll dig i den här positionen när vi springer" på klickervis. Så han låter henne dra lite hur som, hon drar ner i diken ibland, ibland springer hon rätt långa stunder, men ibland kommer ett ryck osv. Hon har fått göra det, han har stått ut med det, men igår fick han tydligen nog.

När min sambo springer, då vill han springa. Inte hålla på och krångla med hunden. Det ska bara fungera, liksom, och jag förstår mycket väl den känslan! Så, när Pejla igår gjorde ett totalt tokryck och slet iväg honom kröp grottmannen fram. Fly förbannad (det gjorde ont i armen dessutom) skrek han åt henne (vad vet jag inte) och gjorde ett klassiskt koppelryck. Riktigt, riktigt hårt... Hon pep till till och med...

Inget jag förespråkar alls. Inget min sambo heller förespråkar, men hur det var så sprang Pejla hela milen precis vid hans sida. Precis där han vill ha henne. Han kopplade lös henne efter en stund eftersom hon var så duktig, släppte iväg henne på varsågod så att hon fick springa tok som hon ville. Han fortsatte springa och belönade henne när hon frivilligt kom upp och fortsatte färden längs hans sida.

Det ska bli intressant att höra hur nästa springtur förlöper. OM det var ett riktigt positivt straff som utdelades så bör ju Pejla även fortsatt hålla sig där hon "ska" vara. Om hon inte gör det, ja, då är jag lite fundersam över resultatet av den förstärkning min sambo (högst, högst troligen) fått av att rycka i kopplet....

Vi har varit lata rätt länge nu. Egentligen ända sedan tävlingsdebuten. Har bara tränat sporadiskt då och då. Det går verkligen upp och ner detta med motivation för träning!

Igår tog vi oss iallafall en vända ut till klubben där det är tävlingsträning på tisdagar. Jag hade inga moment som jag ville köra, men bara att komma dit sätter ju fart på hjärncellerna.

Kikade lite på Laila och Gissa som hade problem med ställandet i inkallning med ställande och läggande. Förklarade lite hur jag jobbar med det - att utifrån backa fånga stoppet osv. Berättade även hur man kan jobba med target och hur jag tänker baklängeskedja momentet.

Provade lite senare att själv köra Pejla efter mina egna ord. Började med frivilligt backande i framförmappsposition. Inga problem. Vid baklänges march, inga problem. Men sedan kommer vi till min stora svårighet - att sätta kommando på beteenden! Jag insåg igår hur dålig jag faktiskt är på detta, och att jag inte har en exakt plan i mitt huvud över hur det ska gå till egentligen. Måste verkligen ta tag i det. Har förstås en massa kommandon som funkar bra, men i just det här ställandet har jag misslyckats fatalt. Har ju "döpt" det förut, men varje gång jag gör det blir ställandet sämre! Det kommer in en tveksamhet hos Pejla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Gå tillbaka i träningen tills det blir ännu bättre frivilligt och sedan döpa om? Våga misslyckas en massa gånger i rad, göra om och hoppas på att hon "skärper sig"? Det senare är jag lite rädd för, för jag tycker mig se att ju fler negativa straff, desto mer tvekan från Pejla... Hur som - detta behöver jag en plan för!

Körde platsliggning ihop med Gissa och Charlie också. Det gick ganska bra. Riktigt bra ett par gånger och då blev det belöning vid bilen. Men även här har vi haft långt uppehåll och jag funderar på att gå tillbaka och belöna lite oftare igen, och kanske framför allt, försöka planera så att jag kan bli oförutsägbar i när belöningarna kommer. Laila pratade om att vi kunde använda oss av varandra - att någon annan går fram och belönar ibland, och det är en intressant tanke tycker jag!

En annan sak som vi borde jobba med är att lära Pejla klara av att jobba trots att det finns en belöning som hon vet om. Det är SVÅRT för henne att släppa färskfodret i skålen där bakom... Hon går upp i varv, hon hör inte riktigt alltid vad jag säger - ropar jag "hit" kan hon få för sig att hon ska få springa till skålen - hon rättar sig själv, varje gång, och följer kommandot, vilket ju måste ses som positivt, men hur det än är så ska jag jobba mer separat med doggie zen.

En annan sak som slagit mig flera gånger den senaste tiden är att jag faktiskt har en ganska lydig hund. Sprallig, visst, men ändå lydig. Problemet är väl egentligen att det ofta tar emot för mig att faktiskt använda ett kommando när det kanske behövs - jag har på något sätt levt i en värld där allting ska ske frivilligt, och när det inte funkat så har jag stått där som ett fån. Jag tror jag måste tillåta mig själv att faktiskt be henne att sitta stilla i de fall där hon inte gör det frivilligt (typ när folk kommer fram och pratar med mig och jag inte vill att hon far omkring). För ber jag henne så gör hon det ju. Och vill jag ha sådana beteenden "frivilligt", som defaultbeteenden liksom, ja, då får jag ju se till att träna på dem och inte bara vänta mig att det kommer av sig självt...

Igår kväll när vi kom hem baklängeskedjade vi hopp-sitt-hopp enligt lydnadsklass 2. Det gick bra! Och nu på morgonen har vi fortsatt den träningen. Har tagit bort targeten helt och hållet (använde den bara första passet för några veckor sedan) och ser nu till att inte ge henne "sitt" på andra sidan förrän hon befinner sig där jag vill ha henne. Fasen vad kul det är när negativt straff faktiskt fungerar - när man gjort bra grundträning och vet att hunden kan, då är det så härligt när felandet faktiskt ger det resultat man vill ha. Så bara jag lägger upp träningen på ett pedagogiskt och riktigt sätt så är hon alldeles lysande min Pejla :) 

Jag skrek faktiskt så tidigare idag när jag låg där i diket och försökte känna efter om alla ben i kroppen var hela.

Vi tog en cykeltur. Sambon har cyklat med Pejla förut och sagt att det brukar gå rätt bra. "Bra" har kanske olika betydelse för olika personer, jag vet inte, men jag tyckte inte att det gick bra alls. När vi for iväg ville hon gärna dra mig på cykeln, så jag åkte lite fram och tillbaka en del och försökte förstärka när hon befann sig i rätt position.

Men så när hon sprungit fint vid sidan en stund tappade jag nog koncentrationen på henne en smula. Och rätt som det var drog hon ner i ett dike. Jag vet inte hur jag tänkte riktigt. Minns att jag insåg att det inte var någon idé att försöka bromsa, det var för sent. Minns också att jag tänkte på hur jag borde landa där nere i diket (som var ett väldigt djupt dike, en och en halv meter kanske) för att inte skada mig. Och att jag måste försöka styra cykeln så att jag inte kraschar rakt in i Pejla.

Varför jag inte bara släppte kopplet är ju en gåta...

Sambon och dottern var med och jag hörde sambon halvskrika och fråga hur jag mådde där nere. "Jag mår skitbra fattar du väl!!" skrek jag tillbaks. Och sedan "Jävla helvetes skithund!!". Pejla fick sig en rätt rejäl duns i sidan av mig. Jag var så förbannad på henne! Men hon stod där med sitt glada vift, alldeles som vanligt.

Efter några sekunder dök grannarnas pojkar upp bakom mig. Vi hade landat precis utanför deras hus. "Jick dä bja?" sa Rikard, sonens bästis. Och då kunde jag inte hålla mig utan brast ut i världens gapskratt.

Sambon fick ta Pejla en stund efter detta, då jag kände mig lite vinglig. Men efter någon halvtimma tog jag över igen och såg till att vara koncentrerad på vad hunden höll på med hela tiden. Och det gick jättebra. Lyckades till och med slinka till henne en godbit emellanåt och hon var rejält trött när vi kom hem.

Dagen började redan tidigt med onödiga olyckor för övrigt. Vi var lata igår kväll efter stort familjemys vid EM-tv:n. Och imorse kunde jag konstatera att Pejla skaffat frukost på egen hand. Från en ostädad diskbänk:

- Färskfoder för en hel dag (som stod och tinade och borde ha räckt till både morgon- och kvällsmål samt träningsgodis.

- Vindruvor, en liten klase (inte bra, jag vet!)

- En halv burk gräslöksost.

- En fjärdedels burk vitlöksost (hm)

- Ett halvt paket salta kex

- Ett halvt paket smörgåsrån

- En halv påse lättsaltade chips

En hel del salt och andra onyttigheter med andra ord. Hittade även några olivkärnor under vardagsrumsbordet senare under dagen och jag kan tänka mig att även detta tillhört damens frukost. Säkert slank något mer ner som jag inte har koll på.

Det blir till att ha köksdörren stängd om nätterna hädanefter!

Den 12 juli kommer Jessica hit och håller kurs på Torsby BK. Det ska bli roligt!

Det finns några platser kvar på kursen om du är sugen på att vara med. Är helt säker på att det blir en kanondag :)

Mer info och anmälan på Torsby BK:s hemsida, www.torsbybk.com. 

Man kan träna ligg.

Och snabba ligg.

Man kan också ligga när man tränar.

Eller träna på att ligga trots allt runt omkring.

Man kan ligga i bur.

I grupp.

På rygg.

Och i mattes knä.

Man kan ligga och drömma.

Eller ligga med drömmar om matte i blick.

Man kan helt klart ligga utslagen.

Och eventuellt, om man smyger, kan man prova

om det är möjligt att få ligga på bordet.

Eller Arya ska det faktiskt stå. Hon är en pigg liten kelpievalp som allt som oftast roar sig med att skälla på andra hundar. Men det tycker inte matte Lojs riktigt om. På träffen fanns många hundar, och därmed också många, många chanser till klick och belöning.

Titta på andra hundar. Och om du är tyst...

Klick!

Och belöning.

Arya var jätteduktig. Och eftersom även matte var duktig gick skällandet på andra hundar drastiskt ner i frekvens under träningens gång. Mot slutet befann sig Arya mitt bland de andra tiotalet hundar utan större problem.

Vilken härlig helg! Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Idag hade jag äntligen lite tid över på lunchen att kika på bilder från helgens klickerträff på Tånga Hed, och jag inser återigen hur roligt vi har haft!

Fredag kväll gick åt till att installera oss på vandrarhemmet, grilla gott och prata massor till sent. Vi överfölls av en bladlusinvasion (har aldrig varit med om något liknande!), men det gjorde inget. Med trevligt sällskap glömmer man lätt irritationsmoment.

Lördag morgon körde några igång med lydnad, och ett annat gäng, där jag och Pejla ingick, tränade apportering med dummies. Tina med Freddie agerade lite instruktör och jag fick massor av bra tips om vad vi kan träna på egen hand. Jag är djupt imponerad av Tina och Freddie - de har något som jag också skulle vilja ha - fullständigt total fokus. Det var väldigt häftigt att se.

Vi var några retrievers förstås, men även söta Sota och Victor, som är en border terrier, fick prova på apporteringen. Oj så duktiga de var!

Bilden ovan: Delar av gänget samlat för teorilektion med Tina.
Nedan: Diverse väntan och apportering. Roligt var det!
Bilden längst ned på mig och Pejla är helt fräckt lånad av Anna (det går väl bra?) :)