Vi har Selma på besök. Hon är en blandras, mixad mellan kinesisk nakenhund och papillon. Min syster och hennes ex fick överta henne av exets mamma när exets lillebror blev allergisk.

Selma har några saker för sig som jag inte riktigt uppskattar. När vi är ute på promenad och möter en annan hund blir hon totalt galen. Skäller, gör utfall och beter sig allmänt aggressivt.

Första promenaden hade jag hennes vanliga koppel på - det vill säga ett sånt där flexikoppel som rullas ut längre och längre ju mer hunden drar. Lite som att ha hunden lös, fast ändå inte.

Så fort vi kom utanför vår tomt mötte vi en annan hund och hela helvetet brakade lös. Och så kan man ju bara inte ha det! Jädra flexikoppel. Jag försökte stoppa det med den där knappen som sitter på handtaget, men icke. Selma drog iväg som en galen psykopat och jag skämdes. Pejla var duktig - hon blev påverkad av Selma, helt klart - raggen stod på henne och jag hörde något litet ljud, men hon höll sig ändå relativt lugn och förhållandevis tyst.

Jag vände på klacken, gick in och hämtade ett vanligt koppel och satte det på Selma. För mig känns det betydligt enklare om jag vet hur långt bort från mig hunden tar sig... plus att jag är van att hantera ett vanligt koppel. Håller jag det kort så är det kort, liksom.

Selma är varken stor eller stark, men det verkar som om hon tror det.

Idag har vi ägnat oss ett försök till utsläckning. Selma skäller något enormt när någon kommer genom ytterdörren. Men idag upptäckte jag att det inte bara är dörrljudet som utlöser hennes anfall - det räcker gott med att jag ropar "hej hej" eller "hallå" så sätter hon igång.

Pejla reagerar också på dörren, men oftast räcker det med ett eller två boffanden, sedan är det bra. Selma skäller och ylar och lever om så att man faktiskt känner för att tillämpa den där tschhhh-metoden...  :/

Utsläckningsprojektet består helt enkelt i att jag ropar "hej" eller "hallå" eller knackar i väggen, eller öppnar och stänger ytterdörren. Jädrar vilket liv vi hade här i dryga femton minuter förut. Det var som en kör. Jag sjöng mina hej och hallån, och Selma tog i för att var hon var värd och såg ut som en liten ylande varg emellanåt. Pejla hängde också med på ett hörn, men slutade rätt snabbt när ingenting hände.

Jag satt på min plats i soffan och dummade mig och till slut! Till slut gav Selma upp! Hon hade några väsande ljud för sig där på slutet, men sedan tror jag att hon helt enkelt fick slut på luft.

Vi kom så långt att jag kunde börja belöna henne med godbitar - jag ropade, knackade eller smällde i dörren. Och när hon medvetet valde att vara tyst fick hon en godbit. Och ser man på. Efter en väldigt liten stund var mina hejarop betingade - så fort jag ropade tittade Selma förväntansfullt på mig - "vart är min godis?" :D

Fast sedan när sambon kom hem från springturen och det smällde i dörren "på riktigt" var det hela havet stormar igen. Fast inte riktigt ändå faktiskt. Till och med sambon reagerade på att hon bara skällde tre-fyra gånger.

Så jag tror benhårt på det här.

Vad min syster tycker om att jag "tränar" hennes hund har jag däremot ingen aning om... :/

Efter sommaruppehåll drog alltså tävlingslydnadskursen på klubben igång igen igår. Jag vet inte om folk fortfarande är på semester, eller om det var vädret som avskräckte, men vi var iallafall bara tre elever på plats.

Vi gjorde en lite kul grej och gick fot med varandra, alltså två och två, människor. Utan ord förstås. Det tydliggjorde hur svårt det kan vara att hänga med i svängarna, bokstavligt talat, och väckte lite idéer om hur man kan försöka vara lite tydligare mot sin hund. Ska träna en del på att torrgå fotgåendet nu - jag hamnar ofta för långt ner med blicken och efter några varv på planen blir jag snurrig i huvudet! Måste lyfta blicken, och grejen är att när jag gör det går jag mycket stadigare, och Pejla följer bättre, förstås... Som Laila säger, jag måste våga lita på att hon följer mig trots att jag inte går och glor på henne :)

Vi gjorde en platsliggning som jag är otroligt nöjd med! Första gången med dold förare under tävlingsmässig plats, och det gick så himla bra.

Jag gick först bara kort bakom klubbstugan, försvann några sekunder och gick sedan genast tillbaka och belönade Pejla. Upprepade detta några gånger men varierade tiden  jag stod bakom huset. Och sista gången hejdade Laila mig när jag var på väg tillbaka till Pejla. Hon skickade mig bakom huset igen, och jag räknade till 20-30 sekunder då jag var helt dold.

Pejla låg precis hela tiden helt fokuserad på mig och det kändes verkligen kalasbra.

En annan, mindre rolig sak, är att Pejla uppträder så märkligt ibland. Hon är nog himla känslig... Flera gånger har det uppstått situationer på klubben då hon helt plötsligt blir väldigt påverkad negativt - låg svans och flyktbeteenden. Jag har lyckats koppla ihop flera incidenter nu och ser ett mönster - om en annan hund smiter ifrån sin matte/husse och kommer farande mot oss på planen, då blir hon inte alls glad. Det kan bero på att det vid några tillfällen har blivit obehagligt i dessa situationer - inte så att hon egentligen tycker att hundarna som kommer fram är obehagliga, men hon tar åt sig något fruktansvärt av att folk blir arga, och jag tror att det är detta som är boven i dramat.

Ett exempel från igår:

Charlie, som Pejla älskar att leka med, smiter från sin matte och fram till oss för att leka. Om vi inte varit på planen och tränat är jag rätt säker på att Pejla hade försökt hänga på, men icke. Hon står med svansen mellan benen och blir efteråt ganska frånvarande och ser inte alls ut att må bra. Charlies matte står längre bort på planen och ropar "hit".

Tidigare incident:

Vi tränar plats på klubben och Charlie är med. När jag och Pejla lämnar platsen gör vi det lite för hastigt och klumpigt och Charlie, som ska ligga kvar en stund till, far upp och efter oss. Charlies matte blir lite högljudd och ropar någon gång i sammanhanget "hit". Pejla är efter detta påtagligt berörd...

Så igår, när vi senare tränar på egen kant på planen och allt verkar gå fint, ropar Charlies matte "hit" på andra sidan planen. Inte särskilt högt, inte alls argt på något sätt, utan bara ett vanligt "tränings-hit". Med resultatet att Pejla genast lämnar mig och flyr till bilen...

Visst är det lite märkligt!

Eller kanske egentligen inte.

Efter att ha diskuterat detta lite med Laila sa hon åt mig att ta med Pejla bort till Anna och Charlie och bara stå och prata lite, samtidigt som jag belönade Pejla. Bra idé, tänkte jag, men då var det förstås inga problem. Vi stod lite i kanten av planen, bland bord och stolar, och Pejla försökte så gott hon kunde att komma åt att leka med Charlie... ?

Min slutsats:

Situationen "Pejla och matte står på plan och tränar när en annan hund kommer fram och stör" har kopplats samman med obehaget "annan människa blir arg"...

Borde verkligen träna Pejla att tåla när andra människor blir arga... 

Det regnar och semestern är slut. Och jag sitter på jobbet och önskar att jag slapp... man borde få ta minst 10 veckors semester på sommaren. Kanske att man skulle börja jobba som lärare igen...

Siggekatten är borta för alltid. Traktorn som slog ängarna... ja... jag vill inte ens tänka på det. Han är väldigt saknad, den goaste katten vi någonsin haft :(

Familjen har fått en ny medlem dock, för att leva utan katt går ju inte. Så nu har en randig liten Missan flyttat in, och barnen tycker att det är roligt med en kattunge igen, de minns ju knappt när Sigge var liten. Men fortfarande kommer några tårar ibland när vi tänker på Sigge.

Pejla och Missan går väl sådär ihop än så länge. Det är lite roligt att se dock att Pejla faktiskt verkar ha mognat lite. För några månader sedan skulle hon ha farit fram, helt klumpigt, och inte alls fattat att inte alla som lever vill leka med henne. Men nu tar hon det lite försiktigare, läser av katten lite och går undan, eller håller åtminstone avstånd, om katten inte ser "snäll" ut. Missan är fortfarande väldigt skeptisk till att vara nära Pejla, men det går bättre och bättre, och när Pejla sover går hon fram och nosar lite på svansen :)

Idag börjar lydnadskursen på klubben igen. Ska bli intressant. Vi har inte tränat på hela semestern. Ingen lydnad iallafall... Jag som var så inspirerad efter klickertränarutbildningen, tappade helt och hållet allt när semestern slog till och vi har verkligen slappat. Fast det gör inte så mycket. Det har varit väldigt skönt, och behövligt tror jag.

Men nu. Jobba...

Oj vad det är varmt!

Vi är väldigt lata för tillfället, igen. Det går ju inte att aktivera sig i den här värmen. Pejla har varit rätt slö i ett par veckor, men nu är löpet slut, eller iallafall nästan, och jag hoppas att hon piggnar i lite snart. Hade tänkt oss en träningskväll med Anna och Charlie ikväll, och det ska bli intressant att se vad hon orkar med!

Tråkigt är att Pejlas lillebror, katten Sigge, varit borta i en hel vecka. Ännu tråkigare är att jag misstänker att han inte kommer tillbaka... de slog gräs på ängarna runtomkring här förra veckan och det var då han försvann... hemska tanke... ska sätta ut en annons i lokalbladet och har även ringt veterinär (som inte hört något, än iallafall) och kommunförrådet som slog gräset här. Så får vi väl se. Men han brukar inte vara borta så här länge så det känns nästan kört :( 

Vi har varit i Strömstad och i Göteborg. I Strömstad fick Pejla fästinginvasion på kroppen. Fy vad äckliga de är! Här där vi bor har vi inte alls mycket fästingar så jag är inte riktigt van... Det fick bli ett spot-on-preparat för att minska angreppen, och det fungerade faktiskt utmärkt. Hade tänkt mig ett örthalsband, men det skulle ta runt en vecka innan effekten slog in av halsbandet, och då skulle vi redan ha lämnat fästinglandet.

I Göteborg fick Pejla bo på hundpensionat några timmar ett par dagar när vi gick på Liseberg. Jag hade helt klart för mig att man fick ha med hundar in på Liseberg, men icke. Synd på ett sätt, men samtidigt måste jag erkänna att det var rätt skönt att vara helt fri att åka karuseller med barnen, inte behöva fundera på om vi skulle sitta inne eller ute och äta osv. Och Pejla verkade ha haft det relativt bra på pensionatet (även om jag nog kommer vara lite mer förutseende nästa gång och boka in plats i förväg på något annat ställe...).

Nu är vi hemma och jag ska snart ta tag i arbetet med den bok jag ska ge ut i höst. Ska berätta mer om det senare, men det handlar om hundträning, så mycket kan jag säga, och jag har lyckats få en hel massa superduktiga hundtränare/skribenter att medverka i boken. Så det ska bli riktigt roligt att jobba nu, trots att det är semester :) 

Vi har varit i Säffle och kört klickertränarutbildningens tredje och näst sista tillfälle. Och detta blev helt klart vårt bästa tillfälle hittills om man ser till den praktiska träningen. Vi fick till flytträningen och jag har efter helgen en mycket klarare syn på hur jag ska träna målmedvetet med beteenden för att få dem i flyt. Egentligen har jag fått samma information som jag hört förr, men har fått betydligt bättre struktur i huvudet, och träningen blir ju så mycket enklare när man kan sätta upp tydliga mål!

Pejla löper ju, men träningen har fungerat så himla bra. Det märks igenting av att hon skulle vara slö eller inte orka koncentrera sig. Faktum är att hon aldrig någonsin på kurs tidigare varit så fokuserad och arbetat så bra med mig. Det är verkligen en härlig känsla när man trots folk som medvetet springer runt och tjoar och tjimmar, klappar händer och kommenderar, spöregn och publik, kan träna i den där bubblan där bara förare + hund får plats, och ändå ha superflyt i repetitionerna. Så skulle det vara jämt, för det är då det är som häftigast att träna hund :)

Fick även börjat träna på stimuluskontroll på riktigt. Har gjort det förut förstås, men nu fick jag lite nya tankar om varför Pejla brukar bli tveksam i utförandet av beteendet så fort jag satt kommando på. Även här handlar det självklart om att ha tydliga kriterier; kommandopålägget måste timas precis lika bra (om inte bättre!) än ett klick - när jag väl börjat säga kommandot före beteendet virrar det till det något alldeles fruktansvärt för hunden om man går tillbaka och råkar säga det när beteendet redan är påbörjat - och här är det verkligen inte konstigt om det börjar smyga sig in en tveksamhet hos hunden - det blir otydligt, helt enkelt och hunden blir osäker.

Fick se några sådana exempel under helgen, både på Pejla och andras hundar, och det gäller som sagt att vara extra pillig och observant med timingen i signalkontrollträningen!

Jag orkar inte skriva om hela helgen, men summa summarum är det som vanligt efter en kurshelg - inspirationen flödar :) Fast den här gången flödar den mer än vanligt, och att träna in alla 19 grundfärdigheterna till flyt frivilligt, i alla varianter (framförmapp, baklänges march, doggie-zen osv osv) känns faktiskt inte övermäktigt utan riktigt, riktigt roligt! Jag önskar verkligen att jag nu under semestern kan hålla i den här inspirationsvågen, för just nu känns det som om vi i så fall kommer kunna få till väldigt bra och målmedveten träning!

Sista dagen på jobbet före semestern och självklart hopar sig allting som folk vill ha hjälp med på samma gång. Trodde att jag skulle kunna slappna av och rentav gå tidigare för att hinna packa inför helgens kurs, men den önskan är nog tyvärr en önskedröm som inte kommer gå i uppfyllelse.

Imorgon åker vi iallafall till Säffle där tredje tillfället av klickerTRÄNARutbildningen för Ann-Louise Ryrvik går av stapeln. Det ser ju ut att bli lysande väder (kanske för varmt, men det finns en sjö alldeles intill), och det tackar vi för eftersom vi också tänkte ha lite grillpartaj på lördag kväll.

Inför kursen har vi tränat en trix-läxa - tror jag nämnt det tidigare. Trixet kallas gonatt och går ut på att Pejla ska ta en filt med sig, lägga sig i bädden och sedan dra filten över sig och ligga stilla i tre sekunder. Det har inte varit lätt! Jag har många delar men momentet känns inte helt färdigt. Ska prova lite ikväll och se om det går att snitsa till det sista också :)

Läxa nummer två går ut på att skriva kriterieplan för ett elitlydnadsmoment. Jag har valt rutan och tycker att jag har en rätt klar blid framför mig över hur det kan gå till. Däremot funderar jag på om det inte kunde vara smart att prova olika metoder parallellt. Så möjligen blir det att jag får med mig ett par kriterieplaner istället för en.

Vi har ju även påbörjat träningen av rutan, och det har gått bra så långt vi kommit.

Det ska bli så roligt att träffa alla kursare igen. Återkommer med rapport förstås, när helgen är slut.

Pejla löper på, men känns i övrigt ganska "som vanligt". Kanske aningen mer ofokuserad än vanligt, och kanske även lite tröttare. Men då är det ju så satans varmt också, och det kan ju lika gärna bero på det. 

Jag trodde ett tag att Pejla måste ha löpt tyst. Hon är ju 17 månader! Men det hade hon inte :) I ett par dagar har jag sett att hon tvättat sig mer än vanligt, och igår såg jag första droppen på golvet. Hurra! Min stora tjeja! :D