Inför det här spårkurstillfället har vi inte spårat alls särskilt mycket. Däremot har vi jobbat en hel del med att få leken att fungera. Skrev ett inlägg om det alldeles häromdagen. Leken är förstås inte bara till för spåret, utan en allmän grej som jag tror är oerhört vettig att träna på över huvud taget; både för vår relation och för träningens skull.

Idag la vi ett spår med tre nittiogradersvinklar, ca 70 meter emellan, och sedan en "snällare" vinkel, inte lika snäv alltså, samt som sista vinkel en hårdare, lite spetsliknande.

Jag kände för att testa med leksaker igen då lekandet gått framåt mycket på senare tid. Fyra grejer + en spårpinne la jag ut och det gick bra! Sak 1 och 2 tog hon upp och vi lekte bra. Men hon hann tröttna båda gångerna = jag borde ha slutat lite tidigare?

Sak 3 hade jag gömt bakom en sten lite klurigt, och hon tappade bort sig lite innan stenen, men hittade tillbaka och bökade sig över bumligen. Hon gjorde väl någon slags markering, men ville inte ta upp leksaken. Det var en fleecefläta - samma grej som hon "ignorerade" förra spåret. Men jag fick henne ändå att leka lite med den innan vi gick vidare.

Som 4:e grej låg pinnen. Den hade jag gömt ordentligt under mossan, men hon grävde fram den och visade stolt vad hon hittat. Hon gillar pinnarna helt enkelt, och det är lätt att konstatera att pinnplock vid sidan av och annan rolig träning med pinnar har gett ett gott resultat.

Grej 5 var en snörboll som låg helt öppet och den plockade hon glatt upp. Jag hade vid det här laget insett att jag skulle vara lite mer lågmäld i mitt lekande, och det gjorde verkligen susen. Vet inte varför, det är väl något som förstärkts antar jag, men jag har nog en tendens att leka på lite för livligt och hårt ute i spåret. Nu lekte jag mjukare, kastade iväg bollen någon gång och hon tyckte det var jätteroligt!

Spåret hade legat längre än vanligt. Vår instruktör hade bestämt sig för att gå med alla ekipage idag, vi var sist ut, och det drog ut lite på tiden. Därmed hade vårt spår legat ca 3:40 innan vi gick på. Men Pejla är duktig! Hon fladdrade lite i början av spåret, men så snart spårkoncentrationen slagit på var det inga som helst problem.

Första vinkeln trodde jag skulle bli ganska svår - la den i 90 grader precis i ett djupt (men torrt) dike. Men Pejla tog den perfekt! Och det var faktiskt första gången hon tog en sådan vinkel så exakt - tidigare har hon gärna gått förbi och tillbaks, men nu var det verkligen exakt rätt. Härligt!

Övriga vinklar gick också bra - har inte lika stor koll såhär i efterhand exakt på hur bra det gick, men hon fixade alla vinklarna, någon gick hon förbi som tidigare, men hittade tillbaka, men de flesta var helt rätt hela vägen. Härligt!

Vi hade ju haft gott om tid innan vårt spår, och medan vi väntade körde vi budföring. Funkade också bra på den nivå vi är - först frivilligt mellan mig och en mottagare, och vi provade även med kommando "ja!" som ett "varsågod att springa ditbort till den andra", vilket också funkade.

Vi tränade också lite annat på egen hand - platsliggning i störig miljö, lite framförmappande och annat smått och gott.

Och så hade jag ju Nemi med :D Men det får bli ett eget inlägg om den lilla kelpien om en stund :)

Några bilder från uppletandet med Pejla får avsluta kvällens blogg. Snälla Anna (med Charlie) lånade min kamera och fotade medan jag och Pejla hade skoj :)

Om någon undrar varför min hand är sluten kring Pejlas nos på näst sista bilden så förklarar jag gärna :) På senare tid har jag råkat upptäcka att hon helt enkelt går igång på det här - hon morrar sällan när vi kampar, men om jag klämmer lite mjukt runt nosen på henne blir hon helt galen, morrar härligt och sliter hårdare i leksaken. Och när hon gör det, får hon vinna leksaken. Roligt, tycker både jag och Pejla :)  

Vi har längtat en hel del efter fredagen den 26 september här i huset. Såpass mycket att jag tackat nej till både en långhelg i Rom och ett bröllop i sydamerika. För imorgon kommer underbara Nemi!

Att både kunna hjälpa en hundtränarvän och samtidigt få känna på hur det kan vara att ha en kelpie i familjen är helt inte helt fel, och då kan resorna få vänta lite. Funderar mycket på hund nr 2 här hemma, och kelpie ligger högst på den listan för närvarande. Tänk att bara grejen att få passa en hund i ett par månader kan kännas som högsta vinsten på lotto :D Att Nemi dessutom är klickertränad ut i tasspetsarna gör det hela ännu mycket roligare. Är helt övertygad om att de närmsta måndaderna kommer bli absolut, suveränt bästast och härliga ;)

Det här är Nemi när hon senast var på besök i Torsby. Visst är hon vacker! (Trots att jag lyckats klippa av hennes öron...).

Pejla har börjat leka igen :)

Efter hennes löp blev hon lite tråkig, men det har börjat vända och det är så roligt!

Idag efter morgonpromenaden tog vi oss en liten lekstund i trädgården. Jag gick och gömde en leksak lite retfullt under jackan och Pejla var på helspänn. Vi gick fot med BRA attityd och jag tappade leksaken när hon inte märkte. Rätt som det var sa jag "ta den!" (som i "varsågod att ta den"). De första gångerna blev hon lite förvirrad eftersom hon inte visste vart leksaken fanns, men efter ett par sådana upplägg greppade hon precis.

Och hon var verkligen heltaggad på lek! Hon sprang som en galning och hämtade upp grejen och kom sedan tillbaks för att leka med mig. Hon är inte helt 100 på att komma ända fram till mig, utan gör ofta en lekinvit med leksaken i munnen någon meter bort, men det gör ingenting som det är nu. Lika ofta kommer hon nämligen ända fram om vill KAMPA! Jag kunde inte vara en gladare matte än när detta sker :) Ni som följt oss vet att vi haft lite problem just med detta, men övning ger färdighet :D

När vi kom in igen väntade hon som vanligt på mig i ytterhallen innan hon får lov att springa in. Hon brukar rusa in i köket på "varsågod" eftersom vi ofta beger oss dit efter att ha varit ute, men jag vill gärna få en chans att torka av henne först, så att hon inte bara dundrar in med leriga tassar på eget bevåg.

Jag torkade av henne, sa "varsågod" och förväntade mig förstås att hon i vanlig ordning skulle göra en rivstart mot köket. Men vad händer?

På "varsågod" blir Pejla istället toksprallig och trycker sig fram, förbi mig, för att ta leksaken jag lagt på golvet vid mina skor :D

Jag skulle gissa att Pejlas fantastiska leklust är ett resultat av olika saker:

1. Hon har hämtat sig lite efter alla hormonupplevelser.

2. Vi har tränat på att bara leka, utan krav på prestation.

3. Jag har börjat leka på ett annat sätt med henne, lite "snällare" skulle man nog kunna beskriva det - låtit henne styra mer och verkligen belönat både kampande och att hålla sig till mig med grejer med kvalitetsbelöningar. Har även plockat in mer sociala belöningar än jag gjort tidigare. Min hund ÄLSKAR ju social uppmärksamhet och jag har blivit bättre på att använda mig av detta i träningen.

4. Vi har lekt sparsamt och överlag tränat sparsamt den senaste månaden och bara detta att pausa tycker jag har gjort de små stunderna vi ändå tränar/leker ihop mer intensiva.

Bara en sådan här sak gör mig lycklig: Medan jag suttit här och bloggat, så har Pejla lyckats öppna leklådan i hallen på egen hand och sprungit fram och tillbaka och hämtat diverse grejer. Hon tycker att datorn är skit och att jag borde koncentrera mig på det här istället:

 Bordet bredvid min dator, vi samlar på hög.

 Kolla, kolla jag fann en till!

Men lägg den inte på bordet, jag vill ju leka med den!

Och jag vill leka med den här också, och med dig matte!

Och den här lådan fixar jag numer på egen hand

(men varför lägger matte tillbaks alla roliga grejer där?!)

För att kunna hålla isär den mer privata delen av hundtränarbloggandet med information om boken har Hundtränaren 2009 fått en helt egen blogg. Där kommer vi framöver att lägga upp sådan information som kan vara bra att ha kring boken.

Redan nu ligger några inlägg i bloggen; sådan information som jag tidigare skrivit om här, och som jag lagt upp där och bakåtdaterat för att datumen ska stämma. Vi har också lagt upp en egen sida i bloggen med vanliga frågor som kommer till vår kundtjänst. Hoppas det ska hjälpa! :)

Adress till Hundtränarens blogg är http://hundtranaren.wordpress.com

Förra veckan hade vi trevligt besök här i Torsby. Det var Madelen och Kiwi som kom upp från Karlstad för att umgås lite i skogen. Madelen har lagt massor av fina bilder från skogsturen i sin blogg.

Vi tog en fika hemma hos mig efter naturupplevelserna. Kiwi har ett himla smart sätt att lugna ner Pejla på när det blir för mycket härj. Hon biter helt enkelt tag runt pejlas mun och håller fast. På bilden håller hon Pejlas nedre käke i ett fast grepp. "Om du bara lugnar dig så släpper jag och vi kan leka igen!"

Och en bild lånad av Madelen; jag och Pejla letar efter leksaker i skogen:

Det är lite häftigt när man upptäcker saker i träningen.

Jag använder ofta "varsågod" eller "ta den" när jag lagt ut en avståndsbelöning i träningen, och Pejla springer och tar belöningen på dessa kommandon - för även ett "varsågod" är ju ett kommando, eller hur?

Idag råkade jag testa en ny sak. Det bara blev så. Jag hade en leksak, en rosa, fluffig toffel som Pejla fick av dottern för länge sedan. Körde ett par upplet med toffeln ute på ängen här hemma och gick sedan hemåt och tränade lite fotgående i trädgården.

Jag hade väl ordet "leta" högst upp i minnet, för istället för "varsågod" eller "ta den" råkade jag säga "leta" när jag skulle belöna bra fotgående. Och jädrar vilken fart det blev på Pejla till leksaken. Hon lekte också med en härlig intensitet.

Provade flera gånger att använda "leta" som varsågodkommando, och skillnaden mot normalfallet var verkligen stor.

Det här visar väl om något hur man får ett kommando med positiva förväntningar! Skillnaden mellan reaktionen på "varsågod", "ta den" och "leta" ligger givetvis i inlärningen, och "leta" har uppenbarligen lärts in på ett mycket roligare (och bättre) sätt. Och det är ju precis så jag vill ha det med alla kommandon.

Madelen utmanade mig redan häromdagen, men jag har inte hunnit med riktigt. Kom på det nu när även Mofs kom med samma utmaning, så ok då! :)

5 saker i min frys:

Is, färskfoder, fisk, kyckling och broccoli.

5 saker i min garderob:

Jeans, hantlar, presenter, kuddar och mjukisbrallor.

5 saker i mitt badrumsskåp:

Badskum, tandkräm, parfym, smink och hårsnoddar.

Verkligen inga märkvärdiga saker.

Jag utmanar inte vidare denna gång då jag sett att de flesta redan svarat på den här :)

Vi har varit på marknad. Pejla var med en sväng även förra året och då gick det bra. Hon var väldigt livlig då och ville fram och hälsa på alla, vilket är rätt många hundra en sådan här helg.

Iår har hon växt till sig lite och har skött sig bra! Jag hade förstås godbitar i fickan, små tärningar av grillad kyckling, och när vi gick genom den trängsta passagen med massor av folk, barnvagnar och mötande hundar höll jag rätt hög frekvens på belöningarna.

När vi gick runt inne på tivolit ville hon gärna gå och leta mat på marken, men för det mesta skötte hon sig utmärkt. Liksom förra året fanns det en karusellvakt (eller vad kallar man dem?) som verkade gillar hundar rätt mycket. Han lockade på henne när vi stod en bit bort, och alltid, direkt någon pratar med henne vill hon förstås fram och hälsa. Men jag väntade tills hon satt lugnt vid min sida och tittade på mig. Då fick hon varsågod att hälsa. Karusellvakten såg ut att ångra sig lite när han fick en sprattelflatte över sig med enda målet att få bära på hans jackärm...

Det är rätt högljutt på marknaden. Hög musik, många smällar och folk som tjuter i karusellerna. Pejla har inte visat ett enda tecken på att bli rädd under hela dagen och det känns skönt. När vi stod och tittade på barnen som åkte radiobilar var det ett fasligt väsen, men då la hon sig på marken och vilade. För någon månad sedan, innan hennes första löp, hade jag aldrig kunnat tänka mig att se henne sådan i en miljö som den här.

Sambon lämnade oss efter några timmar för andra aktiviteter och jag blev ensam med två galna barn och en halvgalen hund. Det hade inte heller funkat förra året, men nu gick det galant. Pejla satt lugnt och väntade medan jag köpte biljetter eller medan vi väntade på barnen i någon karusell. På det hela taget kändes det väldigt lugnt alltihop och jag är glad att jag tog henne med. Idag känner jag mig riktigt stolt över min hund!