Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.

Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.

När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.

För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:

Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen

Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.

Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.

Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.

Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?

Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.

På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!

På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.

Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?

Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.

Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!

PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.

I lördags började jag min bana mot att bli instruktör. Jag har valt att gå Brukshundklubbens allmänlydnadsinstruktörsutbildning, och vi är ett rätt stort gäng från hemmaklubben + en tjej utifrån som tillsammans ska lära oss att lära andra.

Mycket av tiden den här första gången gick åt till att lära känna varandra och att gå igenom utbildningens innehåll, och det finns mycket intressant att blicka fram emot. Bland annat ska vi genomföra Allmänlydnadspasset med egen hund vilket känns lite spännande :) Vi ska givetvis också drillas i att tala inför grupp, lära oss om hundar och hur de fungerar både individuellt och i relationen med människan, problembeteenden, nosarbete mm mm.

Vi hann prata en del om människans lärande och fick prova på att hålla ett föredrag inför gruppen. Alla klarade detta fint, även om nervositetsnivån var lite olika för olika deltagare. Själv har jag jobbat som lärare och har många bra saker med mig från det, men blir givetvis lite spänd inför en ny grupp.

Det som fått mig att fundera mest efter helgen är den genomgång vi hade av SBK's dressyrpolicy. Den är framtagen i början av 2000-talet och växte väl i första hand fram för att sätta begränsningar kring korrigeringar och våld i samband med hundträning.

Jag läste igenom policyn och blev faktiskt glad över att läsa vissa saker, citerar ur den del som rubriceras Träning:

Träningen med hunden skall bygga på att utnyttja dess naturliga förutsättningar för inlärning. Detta sker på effektivaste sätt genom att belöna fram rätt beteenden.

Användandet av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd.

I träningen formas hundens beteende steg för steg. Denna process ska inte forceras om man vill uppnå ett varaktigt resultat. Träningen skall planeras med hänsyn till individens möjliga förutsättningar för att lyckas.

Allt eftersom hundens förmåga att lyda ökar, läggs även sociala krav på utförandet. Detta måste dock ske successivt och anpassas till hundens kunskapsnivå och motivation till uppgiften. För ett lyckat resultat är det viktigt att hunden drivs av sin egen lust att utföra uppgiften, vilket medför att förarens sociala krav ska vara av underordnad betydelse. Kraven får därför aldrig överstiga hundens förmåga.

Jag måste säga att jag tycker att det här låter väldigt bra! Policyn har funnits i några år nu, och jag hoppas att alla SBK-instruktörer verkligen läser och tar in det som står i den. Jag upplever det dock hittills att man i samtal kring policyn ändå har en tendens att hamna i diskussioner kring korrigeringar och tillrättavisningar när problem uppstår. Jag kan tycka att det är lite synd och önskar att det hellre lades mer fokus på hur man undviker problemen, jobbar förebyggande och lägger träningsplaner för att undvika att ett problembeteende uppstår igen, om det redan skett.

Det diskuterades t.ex kort om vad man ska göra om ens hund springer fram och biter en annan person. Personligen har jag aldrig varit med om att detta hänt på en brukshundklubb, men jag antar att risken finns att det kan hända. Många vill förstås korrigera sin hund efter en sådan händelse. Själv är jag inte säker på vad jag skulle göra. Kanske skulle situationen utlösa en korrigeringsreaktion hos mig - och då mest för att jag själv blir rädd. Kanske skulle jag bara ta min hund och skjutsa in den i bilen.

Vad jag däremot är säker på är att jag skulle ta mig en rejäl funderare på hur jag undviker att detta händer igen - jag skulle definitivt lägga upp en träningsplan, för att lära hunden hur den ska bete sig i liknande situationer - och denna plan skulle läggas upp med tanke på just de saker som står i policyn, nämligen att utgå ifrån hundens naturliga förutsättningar för inlärning, och att använda störningar som hundindividen klarar av.

Att korrigera sin hund efter att den gjort ett utfall eller i värsta fall bitit någon är kanske en naturlig reaktion. Men varför gör man som hundägare detta? Är det för att omgivningen kräver en reaktion? Eller är det för att visa hunden att man inte tolererar sådant beteende? Förmodligen både och. Men jag tänker alltid i banorna - vad lär sig hunden? I det här fallet - kan jag vara säker på att min korrigering hjälper hunden att förstå att den inte ska göra så igen? För mig är detta avgörande för hur jag lägger upp min träning! Kan jag med tanke på policyns ord Användandet av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd kanske till och med misstänka att en korrigering av mig som förare, tryggheten för hunden, i det här läget, kan addera stress och rädslor hos hunden som gör att den nästa gång den är i en liknande situation stressar upp sig ännu mer än förra gången, eftersom den kopplar samman situationen med ännu mer obehag än den tidigare gjort?

När det gäller korrigeringar så tänker jag ofta i de här banorna. Jag tycker kanske att en hund som springer fram och biter en annan människa är ett grovt och ovanligt förekommande problemexempel - hundmöten skulle egentligen vara mer relevant att diskutera eftersom många fler har problem med just detta. Om jag korrigerar min hund för att den beter sig illa vid hundmöten - vad händer med hundens stressnivå? Och vad händer med hundens förväntningar inför nästa hundmöte?

Om jag istället belönar hunden vid hundmöten, innan den fått chansen att bete sig illa, vad händer med hundens inställning till hundmöten då?

Saxat ur senaste numret av Aktiva skolföräldrar, artikel om föräldrautbildningen "Komet". Någon klickertränare som känner igen sig? :)

• Fokusera på det som är bra och uppmärksamma sådant du vill se mer av. Ge beröm för det som barnet gör bra.

• Ignorera oönskat beteende, så länge inte någon blir kränkt eller kommer till skada. Det som inte ger någon uppmärksamhet kommer barnet att sluta med.

• Var konsekvent och överens med barnet om vad som gäller.

• Se till att det positiva överväger i relationen. Beröm och trevlig tid tillsammans ska ha mer utrymme än regler och konsekvenser.

På bilden: Nemi och Loe, hösten 2008

Belöna det som är rätt och ignorera det som är fel.
Känns det uttrycket igen?

Jag har funderat en del på det som inom klickerträning kallas att ”ignorera det som är fel”. Detta är något som då och då kommer upp för diskussion när jag pratar med folk om hundträning. För många verkar det konstigt och nästan provocerande att man ska ignorera det som hunden gör fel, och jag har faktiskt viss förståelse för det :)

Men ibland funderar jag på om detta med att ”ignorera” egentligen är lite slarvigt uttryckt? För ignorerar vi verkligen det som är fel? Jag tänker mig att vi rent definitionsmässigt egentligen kanske inte ignorerar, utan istället låter bli att belöna. Så funkar det för mig i alla fall. Jag tänker sällan numer, när jag ser ett beteende som jag ogillar hos Pejla, att ”det där ska jag ignorera” – istället tänker jag ”det där beteendet ska inte belönas”.

Och om jag skriver om första raden här ovan till Belöna det som är rätt och låt bli att belöna det som är fel, så stämmer det mycket bättre i mitt huvud :)

Ett exempel från verkligheten:
Pejla har fått syn på bästa kompisen Charlie och börjar genast streta framåt och drar som en tok i kopplet för att komma närmare. Jag har lärt mig att jag ska ignorera oönskade beteenden hos min hund och står bara kvar och väntar på att Pejla ska sluta upp med dumheterna. Medan jag står där och ignorerar känns det faktiskt ganska jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Borde jag göra något?! Och ska jag verkligen låta henne hålla på såhär?! *Hjääääälp!* (Det är för övrigt i situationer som denna som min förståelse för andra människors frågande reaktion på detta med att ignorera har uppstått).

Det som fått mig att kunna slappna av mer i sådana situationer har faktiskt varit den enkla omformuleringen från ”ignorera” till ”låt bli att belöna”. Det kanske verkar helknäppt, och helt onödigt att blogga om, men för mig har denna lilla grej varit helt avgörande för min inställning i dessa situationer. För just ”ignorera” blev för mig lika otydligt och luddigt som t.ex ”ledarskap”! Vadå ignorera? Vad menas med det? Betyder det ”stå still och rör dig inte ur fläcken”? Bli passiv? Betyder det att lämna situationen? Eller att jag ska vända mig bort och sysselsätta mig med något annat? Binda upp henne och gå och sätta mig i bilen? Vad betyder IGNORERA?!

”Ignorera” är med andra ord inget tydligt begrepp för mig. ”Låt bli att belöna” är däremot väldigt tydligt. ”Låt bli att förstärka” är ännu tydligare egentligen. Och har jag det i huvudet blir det mycket enklare för mig att skaffa mig en plan för hur jag ska agera.

I exemplet ovan med Charlie tänker jag mig helt enkelt att ”det där beteendet ska inte förstärkas”. Och då plötsligt har min hjärna möjlighet att utvärdera olika sätt att agera i situationen. Det blir logiskt att utvärdera vad det är som här och nu är belönande för henne. Mina godbitar? Ja, kanske, men uppenbarligen är det inte min ficka hon strävar för att komma fram till. Jag kan nog dra slutsatsen att det i detta fall faktiskt är Charlie där borta som verkar mest förstärkande.

Och då blir det även logiskt att t.ex ta henne med mig och vända oss bort från Charlie. Det är uppenbart att själva synen av Charlie är förstärkande i sig, och att då inte ens låta henne titta på honom blir ett negativt straff för beteendet hänga längst ute i kopplet och hoppa. Så fort hon lugnat sig kan vi vända oss om och titta igen. Och härifrån kan jag utveckla en strategi där jag t.ex använder Charlie som ett omvänt lockande – bara du uppför dig på annat sätt än att hänga längst ut i kopplet så får du både titta på honom och komma närmare. Och tillslut har vi kanske kommit ända fram för att hälsa. Men varje oönskat beteende under vägen dit har negativt straffats med att synen av Charlie (alternativt möjligheten att komma närmare Charlie) försvinner.

Det har funnits andra sätt att agera i samma situation också, och jag har provat flera olika saker. Men huvudpoängen är alltså att det för mig varit ett problem att jag satt likhetstecken mellan ”ignorera ”och att bli passiv/vänta ut. Och innan jag omformulerat mina tankar till att ”låt bli att belöna” så hände det allt som oftast att jag stod där och ignorerade henne när hon hängde längst ut i kopplet. (Medan hon förmodligen var helt och fullt, totalt omedveten om att jag stod där och ignorerade, och helt uppenbart blev fortsatt förstärkt i sitt beteende eftersom beteendet inte blev bättre.)

Det här är bara menat som en personlig reflektion över hur en enkel omformulering av ord för mig faktiskt öppnade upp mitt tankesätt och hjälpte mig komma vidare och kunna tänka och planera i t.ex besvärliga situationer.

Men for the record så väljer jag förstås aktivt att ignorera många beteenden – jag kan bli passiv och vänta ut också, i situationer där det är effektivt. Men faktiskt så handlar det ju i praktiken om att jag även här låter bli att belöna…