I måndags styrde vi kosan mot Uppsalatrakterna där vi skulle träffa Niina Svartberg för en heldags lydnadsträning. Vi var ett gäng på 6 ekipage med blandade raser och erfarenheter - allt från cavalier king charles spaniel till dobermann, och från nybörjare till elitekipage.  

Under resans inledning fick jag lite terapi för min hundrädsla. Jag kan ha bloggat om den förr, men är inte säker, och kan berätta för er som inte vet att jag under hela min uppväxt, ända upp i vuxen ålder har varit väldigt, väldigt rädd för hundar. Jag blev jagad av en liten jakthund i tidig ålder, och "påhoppad" av en, vad jag trodde, galen golden (som jag på senare år förstått enbart var väldigt förtjust och glad i barn).

Tidigare i mitt liv kunde jag t ex välja att vänta på en annan buss om jag såg att det fanns en hund ombord på den jag skulle med, för att slippa må dåligt. Helt ologiskt förstås, men så är det ju med rädslor. Jag bytte alltid sida på vägen om jag såg ett hundmöte och undvek att hälsa på hos folk med hundar i möjligaste mån. Om jag ändå hälsade på hos hundfolk satt jag oftast stilla på en stol, spänd och rädd att hunden skulle uppmärksamma just mig, och ryckte till vid minsta ljud eller rörelse hunden gjorde ifrån sig. Detta var förstås väldigt, väldigt jobbigt.

När min syster fick en omplacerad blandning mellan papillon och kinesisk nakenhund var jag till och med livrädd för den. Pytteliten hund, men ändå hund, och i min hjärna livsfarlig. Selma, som hon heter, var inte heller särskilt trevlig till en början - väldigt reserverad och sa ifrån om man kom för nära. Men så småningom blev både mina och Selmas rädslor mindre och mindre, och efter många år kunde vi umgås helt normalt. Selma fick mig också att inse en hel del om hundar som jag inte förut förstått - jag lärde mig att läsa hennes kroppsspråk, och kunde överföra det på andra hundar - allt en hund gör betyder inte att den är arg och beredd att anfalla. Jag minns första gången Selma satt i mitt knä. Det var en stor dag för mig.

Idag är jag inte hundrädd längre, uppenbarligen :) Men jag har fortfarande kvar en del av osäkerheten inför nya hundar, särskilt vissa raser. Ända tills nyligen var rottweiler en sådan ras, men efter att ha träffat  världens mest sympatiska rottweiler Dacke har jag lärt mig att även den här rasen är "helt vanliga hundar", och att de kan vara helt fantastiskt underbara :)

Dacke

Dobermann är en annan sådan ras som jag har märkliga känslor inför. Vi hade tre dobermann med på kursen. Ystra, glada, hoppiga och väldigt väldigt stora i mina ögon :) På vägen ner körde vi förbi för att hämta upp ett ekipage som befann sig hos sin uppfödare. Där möttes vi först av en tik med två 8-veckors valpar i trädgården. Jag kände mig rätt osäker på tiken, men valparna var ju bedårande! Och när vi kom in i köket hos uppfödaren möttes vi av den största dobermannhanen jag någonsin sett. Eller så var det för att jag aldrig varit så nära en dobermannhane förut som jag upplevde honom sådan. Men jag tror nog att han var rätt stor. Och när han hälsade hoppade han. Jag hade hans huvud ovanför mitt och han var bara överallt.

Min hundrädda sida av mig själv tyckte förstås att det här var oerhört jobbigt. Men jag har lyckats jobba mig igenom så många jobbiga hundsiutationer vid det här laget att min logiska sida ändå hindrade mig från att gå ut ur huset och sätta mig i bilen. Han hoppade och jag stod kvar, och jag tänkte faktiskt att det här är bra, det här är bra terapi. Han är en helt vanlig hund - en människokär galen flat i stor, korthårig förpackning. Det hjälpte :)

Under dagarna i Uppsala delade alla ekipage stuga, och vi har tränat nära inpå varandra hela tiden. Jag har med andra ord haft många, många tillfällen att vara riktigt nära de tre dobermann som var med. Jag kom aldrig så långt att jag självmant tog kontakt med någon av dem, men har kliat på dem alla, och kommit över det mesta av min osäkerhet.

Men det häftigaste av allt var nog att se dessa hundar jobba. Herregud vilka fina rörelser och vilken arbetsglädje!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över min hundosäkerhet helt och hållet, men jag är så glad för alla dessa tillfällen när jag får möjlighet att träffa hundar som jag fortfarande känner mig osäker på. Hittills har min logiska sida tillslut vunnit över min rädlsa, och min kärlek till hunden som helhet växer sig starkare. Varje gång.

Anna tränar med sin underbara dobermanntik

Som ni säkert märkt har det smugit sig in reklam i bloggen sedan en tid. Såhär skriver Bloggplatsen (eller Blogga gratis, som de hette förut) om detta till sina användare:

Allt eftersom vi får fler bloggare så krävs fler och fler servrar m.m vilket gör att vi måste få intäkter för att kunna fortsätta driva sidan.

Vi har försökt haft bloggarna reklamfria så länge det bara gått (3,5 år), men nu har vi kommit till ett läge där det är så pass många bloggar och besökare att det är ohållbart att fortsätta driva tjänsten utan reklamintäkter.

Självklart så förstår vi missnöjet kring detta, och att en del kan absolut inte stå ut med reklam på sin blogg. Därför finns alternativet att betala för att ta bort reklamen från sin blogg.

Ett mål med att få reklamintäkter är även att kunna erbjuda fri uppladdning av bilder, gratis SMS-bloggning m.m samt att vi ska få mer resurser till att vidareutveckla bloggarna med fler funktioner.

Personligen gillade jag min blogg bättre utan reklam. Vad tycker ni? Ska jag betala för att slippa den?

Pejla och jag har varit hundvakt till lilla Abby några dagar. Riktigt, riktigt roligt var det! :)

Har äntligen haft lite tid över att försöka ta ifatt lite i de bloggar jag brukar följa, och i Eva Bodfäldst blogg hittade jag en länk till det här.

Vad ska man säga?

Helt otroligt!

Fick en utmaning till, av Ida denna gång. Och eftersom jag är otroligt uttråkad efter x antal dagar i sängen med influensa har jag livat upp mig själv med ett foto på mitt nattduksbord.

Visa mig ditt nattduksbord
Utmaningen går ut på att du tar en helt uppriktig bild på hur ditt nattuksbord ser ut precis nu. Lägg ut bilden på din blogg, beskriv vad som finns på bordet och skicka vidare utmaningen till 4 nya bloggare.

Här kommer mitt:

Bordet är visserligen inget bord, men den här hyllan fungerar jättebra som nattduksbord. Den sväljer massor av prylar. Just nu; diverse hundtidningar och böcker, träningsdagboken, anteckningsblock, min deckare som jag läser i sängen, snus, mobiltelefon, några hårspännen och hårsnoddar, pengar, favorithalsbandet, 3-4 pennor, lampa, en liten ficklampa, små lappar med idéer och tankar, nässpray, alvedon, febertermometer och diverse annat skräp i de "osynliga" facken.

Utmaningen går den här gången vidare till tre nya bloggläsare; Lotta, Ingrid och Sara, och en utmaningsälskare; Lillan & Zelda,

Fick en lite annorlunda utmaning från Lillan med Zelda:

- Gå in i mappen mina bilder (evt Bilder för de med OS X eller din egen personliga bildmapp)

- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.

- Invitera sex stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

Ok. Mapp 6 i "Bilder" heter för närvarande "Nemi sover" (de allra flesta bilder har jag för övrigt på en separat disc, och började inte spara bilder i "Bilder" förrän i höstas, så mappen kunde lika gärna ha varit tom!). Och här är bilden på Nemi som däckat mitt på vardagsrumsgolvet efter en förmiddag i skogen:

Jag utmanar: Madelen, AK, Maria&Hera, Ida, Tina & Harriet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Tror för övrigt inte att jag lagt ut några bilder från just den mappen här i bloggen förut, så här kommer två bonus:

Jag funderar på att byta blogg. Bloggagratis är väldigt trevligt och enkelt att jobba i, men ibland saknar jag den flexibilitet som många andra bloggar verkar ha.

Vad rekommenderas? :)

Hittade en sida med gratis, digital hundlitteratur av Ian Dunbar!