Min systers hund Selma är en blandning mellan kinesisk nakenhund och papillon. Hon är en omplacering och börjar bli till åren vid det här laget.

Selma har alltid haft lite märkliga matvanor. Hon tar en foderkula ur skålen och bär iväg med den, äter upp den och hämtar sedan en ny. När hon är hos mig äter hon max tre kulor, sedan är det bra.

Min syster har berättat att Selma börjat tappa tänderna, och jag funderade igårkväll på om det kanske faktiskt är så att hon har ont i munnen och att det är därför hon inte äter mer än några kulor åt gången. Det brukar ta henne flera minuter att äta en enda kula, och om hon nu har tandlossning så vore det ju inte helt konstigt om matvanorna helt enkelt beror på att hon har ont.

Jag la hennes mat i blöt igårkväll och bjöd på uppsvällda foderkulor till frukost. Selma åt upp nästan alltihop!

Lilla frökens mage är nog dock inte riktigt van att äta allt på en gång, så det blev bråttom ut på rastning efteråt :) Men det verkar väl bättre i längden att hon inte går och småäter då och då, utan istället ett par gånger om dagen får äta sig ordentligt mätt?

Jag har ett jobb (egentligen flera när jag tänker efter) som är rätt stressigt. Det är deadline på deadline, mycket planering och pusslande för att få saker och ting att gå ihop, och i perioder gör detta att jag är så trött att jag bara säckar ihop om kvällarna, helt tömd på energi.

Som jag skrev häromdagen så har jag vanligtvis brukat ta en promenad med hundarna på egen hand på lunch. Det varierar hur lång den här promenaden kunnat vara, beroende på hur bråttom det varit att komma tillbaks till jobbet, men sedan en tid har jag alltså skaffat sällskap på lunchpromenaderna. Och av någon anledning har detta också gjort att promenaderna, eller åtminstone tiden ute med hundarna, har förlängts.

Igår blev det lite bergsbestigning. Vi har ett litet berg precis vid en av de restauranger där vi brukar luncha. Det är en slalombacke, och den är brant.

Vi gick uppför hela backen, jag, hundarna, sambon och en kollega till. Jädrar vilken bra benmotion. Och hundarna sprang förstås hela tiden. På väg ner för berget igen gjorde vi lite inkallningsövningar med hundarna. Skickade iväg dem nedåt berget och kallade sedan in dem när de sprungit en bra bit - på så sätt fick de en ordentlig genomkörare av intervallträning i väldigt hård terräng. Himla bra, och både de och vi hade kul.

Idag kom Nina, Kody och Quila hit över lunch och vi tog en promenad i skogen. Vi gick genom snår och nästan omöjliga passager ibland. Tränade inkallningar även idag. Nemi är faktiskt helt hundraprocentig vad gäller det här. Med Pejla är det inte riktigt så, och någon regelbunden inkallningsträning har det inte varit på länge här, så jag har börjat gå tillbaka lite. Belönar förstås frivilliga inkallningar, men kallar också in en hel del när hon redan är på väg mot mig eller vänder upp mot mig. 

Hundarna drog iväg en sväng efter något i skogen. Kan ha varit vilt, vi vet inte. Men alla fyra gick att kalla in, även om ett par av dem hade ett tydligt intresse riktat inåt skogen även under inkallningen och fick kallas in ett par gånger innan de kom ända fram till oss.

Hur som helst - egentligen ville jag skriva något om hur bra det är för själen att i en stressfylld vardag få dessa underbara pauser mitt på dagen, när det fortfarande är ljust ute, att ha tillgång till naturen, se lyckliga hundar i det fria och att samtidigt få en stund borta från jobbprat och istället bara vara social med nära och kära. Det är värt hur mycket som helst och är verkligen ett ultimat sätt att varva ner.

Jag har brukat stanna kvar hemma/på jobbet när resten av gänget drar på lunch för att ha gott om tid att gå ut med hundarna mitt på dagen. Men den här veckan har vi bytt rutin till en ännu trevligare.

Både jag och hundarna hänger med grabbarna på lunch, och medan vi äter sitter hundarna i bilen och väntar. Efter maten tar jag och sambon oss en tur i skogen tillsammans med hundarna. Sambon tycker att Nemi är behagligare att gå med (hon går mycket bättre i koppel än Pejla) och de brukar gå i förväg medan jag tragglar med att vända tillbaka när Pejla blir för het framåt.

Idag tog det ganska lång tid innan vi kom ikapp dem, och sambon och Nemi var i full gång med uppletandeträning. Det har förstås inte sambon en aning om vad det är, rent bruksmässigt, men det var vad de gjorde. Han använde kottar och skogspinnar, och Nemi älskade det! Tror faktiskt att sambon gjorde det också.

En stor skillnad mellan att träna Pejla och Nemi är att när Nemi jobbar, då jobbar hon. Oavsett om världens trevligaste person som man egentligen vill hälsa eller hoppa upp i famnen på skulle råka gå förbi. Jobb är jobb, rast är rast, liksom.

Pejla däremot är väldigt störningskänslig - både för roliga och läskiga grejer. Kommer en människa-vilken-som-helst förbi när vi tränar är risken väldigt stor att man måste hälsa på den och helt och hållet tappa koncentrationen på jobbet eller leken med matte.

Delvis ligger väl det här i raserna, men samtidigt så känner jag mig just nu hopplöst medveten om att Pejla är rätt bortskämd... och att jag behöver strama upp reglerna för henne. Inte så att jag ska börja korrigera eller byta träningsfilosofi eller så, men att vara mer kontrollerande av de förstärkare som finns runtomkring oss hela tiden. Om jag bara tog ordentlig kontroll över det så borde det vara en enkel sak att fixa till hennes överdrivna flamsande, rent teoretiskt iallafall :) Och i och med att det finns så mycket i miljön som är förstärkande för hennes beteenden så borde det också vara enkelt att se till att just använda dessa saker som belöning för sådant jag vill se mer av.

Sedan Nemi kom hit har jag tyvärr blivit slappare med Pejlas regler eftersom det när vi går ut är himla svårt att träna vardagslydnad med två hundar samtidigt. Och den toleransökningen från min sida gentemot Pejla har också liksom smittat av sig överlag på hennes vardagslydnad. Hon hoppar mer, klättrar i möbler utan "varsågod" och en massa annat mycket störande... Dessutom får jag ofta göra om med henne i situationer som tidigare varit helt självklara; t.ex att man sitter ner innanför ytterdörren ända tills man hör "varsågod" att gå ut. Nu testar hon ofta att ställa sig upp med en galen blick och tungan på sne innan "varsågod". Gissa om mitt tålamod börjar ta slut när man får göra om det här vid dörren, bädden, bilen, maten osv osv, två gånger varenda gång?

Nä, det får bli skärpning från mattes sida vad gäller det här!

En annan stor skillnad att träna de två är att Pejla är så oerhört mycket mer lättmotiverad i vissa träningssituationer. Nemi är inte helt lättflirtad alla gånger! Det måste verkligen vara värt jobbet, annars kan det kvitta liksom :) Nemi har också lättare att låsa sig vid belöningen. Hon fryser lätt i en position och förblir där om belöningen är för störande.

Men i stort sett är de väldigt lika att träna! Oerhört lika faktiskt. Och jag antar att det beror på att de är grundtränade enligt samma regler och principer. Det tar ungefär lika lång tid att shejpa fram olika rörelser eller att lära in någonting nytt. Pejla flamsar mer och Nemi "fryser" mer, annars är det inga större skillnader. De klarar frustration ungefär likadant, de är ungefär lika (o)repetitionskloka, de byter beteende efter ungefär lika många uteblivna belöningar osv osv.

Om jag däremot jämför detta med de två andra hundar som jag vid entaka tillfällen testat att träna något litet med, och som är både äldre och mer erfarna, så är skillnaden mellan dessa två, och Pejla/Nemi enormt stor. De andra två är tränade mer traditionellt, och där är jag verkligen både jag och hundarna i princip helt lost emellanåt. De förstår inte mig och jag förstår inte dem.

Om jag kunde välja fritt nästa gång jag skaffar hund så skulle det bli en korsning mellan Nemi och Pejla :D

Har bedrövligt mycket att göra för tillfället och hinner inte blogga. Hundarna mår bra iallafall. Vi tränar inte mycket lydnad ute i det tråkiga vädret, utan mest shejpingpass inomhus och promenader. Båda hundarna kan nu mer stå med båda bakbenen i en skål, och fler tassar ska i är det tänkt.

Nu är det också bestämt att jag åker på Stora Stockholm! Första gången jag besöker den mässan, och det blir med trevligt sällskap i form av AK & Madelen. Så om du ser tre glada tjejer springa runt och dela ut Hundtränarflyers, ja, då är det vi :)

Vi har numer två byråhundar på jobbet, och jag måste säga att jag inte skulle kunna tänka mig en arbetsplats utan djur längre! Och vi har ju även katten på besök rätt ofta :)

Inte världens bästa ljus i bilden, men ändå. Och visst skulle de hellre springa ute, men det har hittills funkat kanonbra att ha dem båda två här inne hos mig.

Det har blivit dåligt tränat de senaste dagarna, men det tänkte vi ta igen på helgens kurs hos Maria Hagström. Härligt!

Trevlig helg!

Hela familjen tog en skogstur och hundarna var med. Vi hade hört ryktas om en liten grillstuga på ett ställe och gick iväg med vårt pick och pack i duggregnet. Hundarna sprang lösa och hade det härligt. Ända tills de rök ihop :( Men det lät nog värre än det var, för när jag sa ifrån och gick emellan slutade de genast och allt verkade som vanligt. Och efteråt kunde de springa och trängas och klanta sig intill varandra utan problem...

Vi är hur trötta som helst nu. Hundarna ligger utslagna på golvet, sambon i sängen och ungarna i soffan. Vi har grillat, gjort en massa upplet, tränat smågrejer med hundarna och gått och gått och gått. Regnet gav med sig efter bara en liten stund och jag kan bara än en gång konstatera att hösten är min favoritårstid.

Innan jag går och duschar eldröken ur håret ska även jag ta mig tid att slappa en stund! Och sedan väntar resten av min skriftliga examen i Canis klickertränarutbildning.

Igår morse tog vi en tidig vända till en "ensam" plan, eller ja, det finns både grus- och gräsplaner där, och det är i princip alltid folktomt, så det är lite av en favoritplats att åka till när jag vill träna utan störning.

Vi gick en vända över planerna och parkeringarna med båda hundarna lösa. Det kändes skönt att ha bra uppsikt över dem, och det hela gick bra. Någon gång sa Nemi ifrån, men då fick hon gå bort en stund. De sprang i början och halvlekte lite, men Nemi hade nog ingen större lust egentligen, så efter en liten stund sprang de var för sig och roade sig på egen hand.

När vi lekt och rastat klart tränade jag med hundarna, en åt gången. Med Nemi blev det fotträning. Hon är så annorlunda att jobba med mot vad jag är van! Jag har liksom fått för mig att hon inte tycker att det är roligt; att hon tycker det blir jobbigt när belöningen uteblir och blir låg, men efter att ha pratat med Louise så inser jag att jag kanske missförstår hennes kroppsspråk. Hon är ju en vallhund och har av naturen lägre hållning än vad Pejla har. Det är väl en vanesak för mig antar jag. 

Men, för att jag ska kunna få till det med Nemi tror jag att jag måste ta allt från början nästan. Mycket på grund av att jag ska hitta rätt sätt att träna med henne. Så med fotträningen blev det först några frivilliga ingångar och sedan testade vi att gå. Det jag såg, och har sett förut, är att hon tappar fokus på mig precis de två-tre första stegen. Eller ja, fokus har hon kanske, men hon tittar inte på mig.

Sak nummer två som jag sett är att hon gör precis så, släpper mitt ansikte med blicken, innan hon börjar sacka. Så min plan är helt enkelt det gamla vanliga - att förstärka mycket precis de allra första stegen. Ett steg, två steg, tre steg, ett steg, fyra steg, ett steg, ett steg osv osv. Varje gång hon släpper mig med blicken gör vi bara om. Jag vill helt enkelt få upp hennes belöningsförväntan där i början och sedan börja pingponga mig uppåt i antal steg, precis som jag gjorde med Pejla när jag hade liknande problem med henne. 

Såg en förbättring redan under första passet. Det är inte 100%, kanske inte ens 80%, men från att ha varit 0-10% låg vi på slutet iallafall över 50%. Jag tror att det här vore ett ypperligt läge att faktiskt loggföra. Med Pejla är jag så sammansvetsad att jag kan hålla mer i huvudet och gå mer på känn, men med Nemi är allt nytt och det blir mycket att ta in rent upplevelse- och informationsmässigt för mig, så logg är nog ingen dum idé för att få svart på vitt hur det faktiskt går.

Belöningsplaceringen har jag just nu framåt med Nemi, även detta förstås för att undvika belöningsförväntan bakåt. Jag vill inte heller förstärka att hon sluter upp bakifrån för mycket, då det är just detta som är lite av problemet när jag går fot med henne. Hon kan sacka, och sedan komma upp bakifrån med belöningsförväntan - vill inte att det ska bli en kedja av detta. Så belöningsplacering framåt känns mer logiskt just nu. Det kan mycket väl tänkas att den ska ändras längre fram, men nu testar jag såhär ett tag.

Pejla fick också träna fritt följ. Med henne är det ju lite tvärt om - hon sackar väldigt sällan, men däremot har hon en tendens att tränga/komma för långt fram, när det blir längre tid mellan belöningarna. Med henne gör jag alltså lite tvärt om. Har en leksak som vi busar med, hon blir taggad, vi går fot en bit och någonstans längs vägen tappar jag leksaken på marken bakom mig, utan att hon märker (Tina, hon har inte märkt det än!). När hon går bra säger jag "ta den" och vid det här laget har hon lärt sig att saken ligger bakom oss.

Jag tycker att Pejlas position är skön nu. Den känns rätt - jag ser henne i ögonvrån och attityden är härlig. Jag ska bara se upp med att inte gå för sakta, för då blir det gärna lite studsigt.

Jag måste säga att det är väldigt intressant att träna samma moment med två så olika hundar. Det ger massor av nya tankar och insikter hos mig.

Sedan senast jag skrev har det inte blivit något mer tjafs mellan hundarna. Igår "råkade" de lägga sig rygg mot rygg nedanför soffan en stund. Båda var trötta och jag vet inte ens om de visste om att de låg och lutade sig mot varandra, men det var hur lugnt som helst iallafall. 

Jag har äntligen lyckats få i hamn övertala-sambon-om-att-hundarna-ska-få-vara-i-soffan-projektet. Det visade sig vara enklare än jag trodde. Han vill inte ha hundar i soffan. Punkt. Men jag tycker att det är så MYSIGT och har alltid passat på att bjuda upp Pejla när sambon inte är med :) Nu har vi kommit överens om att hundarna får vara i soffan när vi bjuder upp dem. De får inte gå upp och lägga sig på egen hand. Och när de ligger där ska de ligga på en filt, som skydd. Det är väl främst att soffan blir smutsig som min sambo inte står ut med, och en filt löser ju faktiskt precis hela den problematiken.

Att få en ny hund i familjen känns lite som när jag fick barn. Inte för att jag vill jämföra små människobarn med hundar, jag menar bara att jag själv beter mig lite likadant. Oroar mig för saker, har lättare att vakna av ljud, är ordentligt trött, mer observant än vanligt osv.

Anledningen till min oro är att jag känner mig osäker på hur bra hundarna går ihop egentligen. De sprang runt och lekte på gräsmattan här hemma häromdagen, men inomhus är det inte lika enkelt. Ett par gånger har det blivit lite tjafs mellan tjejerna och jag tycker inte om det! Och det är väl detta som gör mig lite trött - att jag känner att jag måste hålla koll hela tiden och avbryta innan det händer något. Det är å den positiva sidan en nyttig lektion i hundspråk, för mig.

Nemi kan vara lite polis. Härom kvällen låg jag i soffan och tittade på tv. Nemi låg just då en bit bort på en matta, och Pejla låg nedanför soffan och åmade sig. Rätt som det var råkade Pejla sparka till soffbordet, som inte riktigt är något bord, utan en fotpall med en stor bricka på. Det stod två vattenglas på brickan och jag hojtade till - OJOJOJOJ, till sambon som satt till så att han kunde rädda glasen från att åka i golvet.

Det kan kanske ha varit mitt högljudda ojande som gjorde att Nemi plötsligt kom farande och klämde sig in mellan Pejla och soffan där jag satt. Det kändes lite som att hon ville vara med och hålla ordning på den klantiga Pejla eller något sådant, och någon sekund efter det var tjafset igång.

Det hände inget allvarligt alls, det hela var över på ett par sekunder, men det kändes ändå tråkigt eftersom jag tyckt att utvecklingen dittills hade gått åt rätt håll.

Det har blivit tjafsigt ett par gånger till efter det. Det är inga stora grejer, men jag är ovan och tycker det är tråkigt att de inte bara kan komma överens, hela tiden.

Pejla har tuffat till sig också det senaste - förr var det så att hon helt enkelt inte fattade allvar utan bara fjantade på, eller så gav hon sig på en sekund om en hund sa ifrån riktigt ordentligt, då lommande hon till mig. Men nu kan hon hojta tillbaks. Hon kan även vara onödigt utmanande mot Nemi tycker jag - gå mot henne med tydligt riktat fokus på henne. Jag avbryter detta varje gång jag ser det.

Å andra sidan, när de båda har fokus på mig så kan de trängas runt mina fötter utan att det blir bråkigt, eller snubbla över varandra ut eller in genom dörrar - inga problem. De kan också ligga och vila/sova med bara någon meter emellan, helt avslappnat, så jag hoppas att de här småincidenterna inte ska bli värre.

Kompostgaller är ju bra, för övrigt. När jag inte kan hålla koll på hundarna får de helt enkelt vara i olika rum. Men det hade varit så otroligt skönt om de bara kunde vara bästisar!