I perioder kretsar verkligen allting kring hund! Efter klickertränarutbildningshelgen går jag omkring och tänker på hundträning precis hela tiden. Och vi kör några små pass då och då utspritt under dagen. En del grundfärdigheter, och lite frishejping av nya saker.

I måndags tog vi en härlig promenad igen med klubbkompisarna - två nya hundar tillkom och det var verkligen jätteroligt!

Vi gick till ett ställe där vi kunde släppa alla hundarna lösa - vi brukar inte göra det, men har pratat om det. Och vilket härligt gäng det är! De jagades, brottades och busade hej vilt - inga sura miner någonstans, de hade bara jättekul, och alla mattar och hussar stod och såg på med en härlig känsla i magen.

Pejla kom till mig ett par gånger och vi tränade lite lägganden och ligg kvar mitt under allt ståhej. Duktig tjej! Hon låg platt i snön och viftade på svansen när de andra hundarna for förbi, med bus i blicken, väntande på förstärkning. Körde inte alls särskilt länge, utan gav rätt snabbt ett varsågod för hopp och lek igen.

Håller också på att bråka med en läxa som inte är jätterolig, men som jag ändå tagit på mig och måste slutföra - det handlar om en massa frågor att besvara kring regler och annat för brukstävlingar. Tävlingssekreterarutbildningen fortsätter ikväll, och så snart lunchpromenaden är gjord ska jag sätta mig och svara på de sista frågorna. Lite trist, när man kunde ha kört lite framförmapp istället ;) Men jag får skylla mig själv som skjutit detta på framtiden hela veckan...

Några promenader, lite träning (burlek, signalträning på sitt, ligg och ställande, ingångar och lite annat, huller om buller), mys i nya soffan (!!) (med filt under eftersom husse blir tokig annars; vi passar på medan han spelar hockey), tigg i köket vid matlagningsdags, tokiga fasoner när ytterdörren låter... ja, som vanligt med andra ord.

Det som är mindre vanligt och desto mer spännande är att vi förbereder oss för klickertränarutbildningen som drar igång på lördag. Idag har vi torkat blodpudding, till exempel. Trodde jag gjorde en stor sats, men insåg att så inte var fallet när den bara fyllde min lilla plastburk till hälften...

Såg på vädret att det väntas sjutton minusgrader på söndag i Säffle där vi ska hålla hus. Och det känns ju lite typiskt på nåt sätt. (Jag är rätt säker på att Säffle inte haft sjutton minus på hela vintern.) Fast å andra sidan brukar jag ha rätt mycket otur med vädret när jag ska på kurs, och ändå brukar det bli väldigt, väldigt lyckat. Så jag misströstar inte. Säffle, here we come!

Vi fortsätter med mycket lösspringande under våra promenader. Det är verkligen livet! Frihet under ansvar liksom, och jag njuter verkligen av att se min lyckliga hund sväva fram över snödrivorna, stenar och fallna träd när jag säger "varsågod". Lyckan lyser om henne! :D

På klubbpromenaden i måndags släppte vi ihop Pejla och Charlie efter en och en halv timmes promenerande. Och tänka sig; efter en stunds lek började Pejla komma till mig; flera gånger. Hon bjöd på backa och lägganden fast Charlie stod bredvid och pockade. Börjar han bli tråkigare än mig? Börjar hon bli mer vuxen? Hon kanske bara var trött och inte så leksugen i och för sig. Häftigt var det iallfall - att kunna belöna henne för jättefina lägganden i snön fast största störningen stod bakom rumpan på henne och propsade på jaktlek :)

De senaste dagarnas träning har mest bestått i att jag tränat mig själv att bli bättre på att hålla koll på vad jag håller på med :)

Har fokuserat promenaderna till att gå på sådana ställen där Pejla kan springa lös. Det är så himla mycket roligare för oss båda, och hon får sträcka ut ordentligt. Dessutom kan jag fokusera på att själv hålla mig cool och ostressad, vad hon än tar sig för; belöna "rätt" beteenden (kontakt) och i övrigt låta henne springa runt och hoppa över stenar och grenar bäst hon vill.

Vi tog en sådan promenad i morse, och nu på eftermiddagen tog jag även med barnen. Vi gick över fälten till en pulkabacke som jag råkat hitta tack vare dessa promenader. Engångsgrill, korv, bröd och festis packades i väskan; barnen drog med sina pulkor, och Pejla sprang fritt.

Väl framme vid backen tände jag grillen medan barnen åkte pulka, och medan tändvätskan brann ut tränade vi lite lägganden, ställanden och backa. Gjorde några godisupplet också, och Pejla stortrivdes bland farttokiga ungar och smaskig korv.

Läste för övrigt ett intressant inlägg i Morten Egvedts blogg igår. Det har fått mig att fundera på vilken typ av klickertränare jag själv är (eller kanske snarare, vill vara). Det tål att funderas på lite till, men hur som helst finner jag det ganska befriande att det inte finns en enda väg att gå. För ibland kan jag känna mig låst vid något som jag någonstans i bakhuvudet ändå känner att det inte är riktigt rätt för oss. Så personligen tror jag att jag är någon slags blandning av de båda typerna han beskriver i bloggen, men att jag vill luta mer åt den fria sidan än den kontrollerade.

Om tjugo minuter drar vi ut på långpromenad. I koppel för första gången på flera dagar då vi ska möta upp klubbkompisarna inne i samhället. Älskar verkligen dessa promenader. Hundarna har blivit så duktiga på att gå tillsammans utan att busa och dra för mycket, och vi har så trevligt och mycket att prata om. Bäst att dra på långkalsongerna och fixa iordning lite förstärkningar till vänser jackficka då!

Idag tog jag sällskap av dottern på morgonpromenaden. Vi följde henne till skolan, helt enkelt.

Testade att släppa kopplet rätt mycket och låta det släpa. Hon är faktiskt otroligt duktig på att lyssna på mig om jag säger "Pejla kom", eller "vänta". Och även på att gå "här" frivilligt en hel del. Jag vet inte varför jag blir så förvånad!

På hemvägen fick hon ännu mer frihet. Viftade iväg henne med "varsågod" några gånger på ställen där hon kunde springa en bit. Lät henne också springa ner i bäcken och leka en stund efter en stunds fin följsamhet.

Hade is i magen när vi kom av en gångbana ut på vanlig väg - såg en promenerande människa, utan hund, lite längre bort. Men istället för att fokusera på hur jag skulle få in Pejla och koppla henne, fokuserade jag på att bara ha koll på henne. Hon sprang lite före en bit, men innan hon hann för långt sa jag lugnt "vänta", och hon väntade. När jag kom ikapp sa jag "kom här", och hon gick vardagsfot. Hela förloppet tog ju bara några minuter, men jag hann tänka, att det är ju såhär jag vill ha det. Hela tiden! Lös hund som tar ansvar och lyssnar på mig. Härligt!

När hon gått vardagsfot igen sa jag "varsågod" och skickade in henne på vår tomt där vi busade och hade kul en stund innan vi gick in igen.

Igår var jag lite djärv och testade lite baklängeskedjning av inkallning med ställande och läggande. Och fy fasen vilken duktig hund jag har! Både när hon ställde sig och la sig gled hon fram över golvet. Det såg för härligt ut. Och glad var hon också, hon hade så jäkla kul. Börjar inse hur viktigt det är att höja kriterierna så att hunden inte blir uttråkad - tror att vi fastnat för mycket där ibland, och när jag sedan testat att höja är hon genast på och tycker att det är buskul. Längtar tills tränarutbildningen börjar så att jag kan få proffessionell hjälp att strukturera upp mig själv!

Efter att Madelen och Kiwi var här i söndags har vi inte tränat någonting. Jag har funderat en del dock, på det här med hundträningen. För det är ofta så, för mig iallafall, att jag har perioder då jag tycker allting går så lätt. Tyvärr brukar de kulminera i någon slags insikt om hur yttepyttelite vi faktiskt "kan", och hur mycket vi har kvar. Jag brukar bli lite depp av det, men vet att det snart går över. Och i sådana här lägen tror jag det enda vettiga är att ta en paus. Den behöver inte vara lång, men jag behöver tid att reflektera lite.

Igår tog vi en långpromenad med klubbkompisarna och det var otroligt skönt. Det hade snöat hela dagen, och helt plötsligt har vi vinter igen. Det piggar verkligen upp. Pejla sköter sig jättebra på dessa promenader nu. Visst gör hon en del "missar", men det blir enklare och enklare att ignorera dem när hon ändå sköter sig fint den allra största delen av tiden. Dragandet i kopplet är i princip borta. Och här har jag ju ett kvitto på att envis träning lönar sig. Det är bra att ha i bakhuvudet när andra saker i träningen känns stora och oövervinnerliga.

Två bilder som Madelen tog på oss i söndags. Passivitetsträning (som vi ska ta tag i på riktigt igen) och lite backa under baklänges marsch:

Efter träffen med Madelen och Kiwi igår blev jag lite depp. Inte på grund av dem förstås, vi hade jättetrevligt.

Men det blev så himla övertydligt att jag verkligen måste ta tag i detta med att träna med störningar... Jag vet ju det, egentligen, men det har inte blivit av på långa vägar så mycket som det uppenbarligen behövs... Och just nu känns det bara som ett jätteprojekt! Kanske för att det är första hunden och jag blir osäker på hur jag ska göra i olika situationer. Kanske för att jag inser vilken tid och energi jag måste lägga ner på det... Tid och energi som jag inte vet vart jag ska hitta...

När vi tränade igår orkade inte Pejla hålla fokus på mig riktigt. Visst fick vi till det i de övningar vi gjorde, men hela tiden måste hon kolla sig omkring innan hon bjöd på en ny repetition. Och två gånger stack hon iväg... :(

Långlina kanske är nödvändigt? Bättre belöningar? Sänkta kriterier? Högre frekvens? Blä... känner mig rätt misslyckad för närvarande och hundträning känns inte alls som det roligaste i världen längre.

I söndags hade vi solklart vinterväder, men från måndag morgon har det regnat, regnat, regnat :(

Det är halkigt och blött ute, och snön är snart borta igen, så det är halvt livsfarliga promenader vi varit ute på de senaste dagarna. Av någon anledning så har man varken plogat, sandat eller saltat trottoarerna här?

Vi har hur som helst kört våra tidiga morgonpromenader även denna vecka, och igår träffade vi två nya ansikten från klubben på en måndagspromenad. En schäferblandning och en ursnygg border collie (så nu ska jag skaffa border collie ;) )

Och idag kom Niina med Kody och Lena med Zorro hit och vi tog en tur tillsammans. Kody är en väluppfostrad herre som får gå lös mycket, och jag sa till Niina att jag inte vågade släppa Pejla i och med att inkallningen inte funkat särskilt bra på sistone. Men så ångrade jag mig! Mindes den superba inkallningen från leken med Charlie förra veckan, plus att vi faktiskt tränat rätt mycket inkallning det sista. Så jag släppte henne ändå.

Alla tre hundarna sprang lösa, och Pejla och Zorro gillar verkligen varandra. De lekte hejvilt och jagades överallt. Vi gick förbi båthamnen vid Frykens ände, och jag såg på Pejla hur hon fick vittring av vattnet (hon får alltid det där). Hon drog som ett skott ner mot vattnet med Zorro i hasorna. Jag hann tänka att det är ingen idé att jag ropar, men hörde mig själv ropa ändå. "Peeeeeeeeeeeeeeeejla" - högt och ljust. Och hon kom!!! Som ett skott!!! Gissa att jag var glad att jag plockat med en räkosttub?! Tryckte in tuben i munnen på henne och gullade utav bara tusan. Herregud vad skönt det kändes! :D

Hon fick springa lös en stund till, men när vi kom närmare bostadsområdet kopplade vi upp allihop.

Hon går för övrigt helt ok på promenaderna nu. Ibland drar hon iväg lite i kopplet, men att belöna rätt och ignorera fel är ändå det som funkat bäst för oss, så vi kör vidare på det.

Trots att jag inte har något emot att vara ute i regn egentligen hoppas jag ändå att vädret vänder så att vi får vinter igen. Strålande sol och massor av snö vill vi ha!