Min känsla av dumhet efter fredagkvällens lösspringeri la sig och jag vågade ha Pejla lös lite igen på lördagskvällspromenaden. Släppte henne inte förrän där vi brukar göra det, och det gick ganska bra. Hon kom på inkallning ett par gånger när jag tyckte att hon kom för långt bort. I övrigt rejsade hon runt på ängen och tyckte det var väldigt roligt.

Men en sväng drog hon in på en tomt och det vill jag ju inte. Kallade in och hon kom, även om det hade kunnat gå snabbare.

Har satt upp inkallningar och KONTAKT på to-do-listan. Båda dessa grejer är sådant som verkligen behöver hållas vid liv om de inte ska försämras för mycket.

Igår körde vi lite shejping. Hade ingen lust att träna på några "riktiga" moment (har inte haft det på ett tag, fråga mig inte varför!). Plockade fram en stor skål och en valp-dummie som vi inte använder längre som dummies brukar användas.

Vad jag ville göra var helt enkelt att shejpa att hon skulle plocka upp den från golvet och lägga den i skålen.

Började med att själv lägga dummien i skålen. Klickade tre-fyra gånger för att hon satte ner nosen mot dummien i skålen.

La sedan dummien vid sidan av skålen och klickade när hon plockade upp den.

Klickade sedan för att hon plockade upp den och släppte den i skålen. Hjälpte till genom att flytta skålen så att den "råkade" hamna där när hon släppte. Det gick väl sådär.

Men så kom jag på att jag nog borde belöna henne med godbiten nere i skålen för att liksom "påminna" om att det var ett viktigt ställe.

Började med det och snart släppte hon dummien i skålen flera gånger i rad.

Började slänga iväg dummien lite längre bort och hon kom tillbaka och släppte den i skålen.

Sedan märkte jag en sak. Slängde iväg dummien, och medan hon sprang iväg och hämtade den flyttade jag skålen en meter bort. Hon kom tillbaka och släppte dummien där skålen hade stått förut :)

Eftersom jag inte hade en solklar kriterieplan är det ju svårt att såhär i efterhand återge exakt hur det gick till, men jag väntade ut henne när hon gjorde sådär, och tillslut plockade hon upp dummien och la den i skålen. Tror att jag flyttade några cm på skålen när hon såg för att påminna henne om den igen. Fortsatte sedan och flyttade skålen mellan varje apportering, och belönade varje gång med en godbit nere i skålen (ur handen, jag slängde inte godbiten ner i skålen utan stack ner handen och belönade).

Det gick väldigt bra ändå tycker jag! Ett utmärkt sätt att träna både shejping, tajming, kriterier och generalisering. Ska fortsätta lite senare och se om jag får några fler aha-upplevelser.

Just nu är Pejla i skogen och springer med Husse. Skönt för mig faktiskt. Då hinner jag med den jätteroliga städning som huset är i bedrövligt behov av...

Nu har jag precis gjort något väldigt dumt. Men samtidigt känner jag att jag gjorde rätt...

På kvällspromenaden hade jag Pejla lös. Jag brukar ha det när jag "vet" att det är lite rörelse där jag går; inga människor, inga hundar. Har några ställen där jag släpper henne lös och det har hittills funkat väldigt bra, helt utan komplikationer.

Ikväll kände jag för att testa att släppa lös några hundra meter tidigare än vanligt på ett ställe. Kopplade loss och Pejla gick vardagsfot och verkade lugn och fin. Hon fick ett varsågod och sprang iväg och nosade. Jag gick vidare. Brukar göra så. Men när jag vände om för att kolla läget var hon borta :(

Det var rätt mörkt och jag resonerade för mig själv att "det är mörkt, hon är svart, jag ser henne bara inte, hon är där i buskarna och kommer om jag fortsätter gå" för det brukar hon göra. Gick 40-50 meter. Ingen Pejla kom ikapp. Fan också!

Kallade in. Ingen Pejla.

Och det var nu jag började inse att jag gjort helt åt skogen fel som släppte henne lös för tidigt. Gick tillbaks och ser lite längre bort någon med hund som står stilla på en gräsmatta bakom ett hus. Känner starkt på mig att Pejla antingen är där, är på väg dit eller varit där och kallar in igen. Mycket för att personen i fråga helt enkelt ska förstå att hunden som eventuellt hälsar på hos dig nu är min.

Och då kom hon! Fasen, hon är ändå duktig. Hussen med den jättetrevliga blandisen kom och mötte oss och lämnade över Pejlas halsband som åkt av. Han hade kallat in henne, hon hade satt sig vid hans vänstra sida, men när han tagit henne i halsbandet smet hon iväg (om man inte håller i strypdelen på nomihalsbandet så blir det förstås för stort och hon kan dra iväg om hon vill).

Jag är bara så glad att hussen och hunden och Pejla var vänligt inställda, allihop, och att inget knasigare inträffade. Vi pratade en stund och allt var väldigt lugnt och trevligt.

Att jag i inledningen skrev att jag samtidigt känner att jag gjorde rätt beror helt enkelt på att jag nu har lite koll på begränsningar och vilken träning som behövs för att jag ska kunna släppa henne där igen. Men jag känner mig ändå så otroligt dum. Det var helt fel av mig att släppa henne lös där.

Sedan jag skaffade mig hund är det så mycket som blivit bättre. Jag har blivit mer bekväm med att köra bil till exempel. Det senaste halvåret har jag tvingat iväg mig själv på diverse kurser, utställningar och träffar av olika slag vilket har inneburit rätt många timmar i bilen. Och nu har det gått så långt att jag faktiskt har lyckats vända den motvilja jag tidigare haft till att köra bil, till att faktiskt gilla det och använda det som avkoppling! Helt fantastiskt. Och det kan jag tacka Pejla för :)

En annan sak är ju detta med att jag kommer UT! Jag gillar att vara ute. Jag BEHÖVER vara ute. Inget spektakulärt med det, i och för sig, men har man som jag jobbat ihjäl sig under några år, samtidigt som man skaffat barn och renoveringsobjekt till hus, ja, då är det lätt att strunta i friska luften när man säckar ihop om kvällarna. Men nu. Nu kommer jag ju ut varenda dag. Jag minns att jag i perioder kunnat konstatera att "nu har jag faktiskt inte varit utanför dörren på fyra dagar". Vad innerligt hemskt det låter! Tack Pejla för att du får ut mig i friska luften. Det fyller på energitankarna något enormt.

Och nu när det är höst är det ju helt underbart ute. Alla färger, den klara luften, solen och vätan i gräset...

Jag är ingen morgonmänniska av naturen. Men idag, som så många andra mornar, får morgonpromenaden mig att både vakna och att bli på bra humör.

Vi tog en ny vända idag, över ängarna norrut där vi faktiskt inte gått förut. Det är rätt snårigt och dant på vissa ställen, men det gjorde inte ett dugg. Pejla var i lyckorus när hon fick rejsa runt över stock och sten, in genom buskar, ner under snår och hoppa längd över vattendragen.

Ängarna går längs en hårt trafikerad väg, och jag ska erkänna att jag var lite nervös över att ha henne lös. Men jag testade några inkallningar och det fungerade jättefint. Såg förstås till att inte gå nära vägen, och det innebar lite av bergsklättring en sväng, men det gick fint det också.

Men i slutet av sista ängen blev det för smalt och jag kopplade upp. Vill ju inte riskera att hon ändå far ut på vägen. Och där hittade hon ett spår. Det var ett spår efter en fyrhjuling. Många kör fyrhjuling över ängarna här. Jag lät henne spåra och vid ett tillfälle lyckades jag vränga iväg en leksak som landade längre fram i spåret utan att hon märkte något. Gissa om hon blev förvånad att hitta den där! Men någon superglädje var det inte fråga om. Hon markerade den, tittade på mig, bet lite i den, men ville sedan spåra vidare.

När hon spårat några hundra meter till kommer vi till en gångbana och jag ser att fyrhjulingsspåren fortsätter på andra sidan gångbanan. När vi kommer rätt nära kastar jag iväg ett gäng ostkuber högt över Pejlas huvud, upp på gångvägen. Nu däremot blev det glatt :) Har märkt det förut, att godis funkar bäst som belöning i spåret för Pejla. Och nu kan jag ju bara konstatera det en gång till.

Sista biten av morgonenens promenad blev på vägen. Pejla var på superhumör efter speedandet genom snår och över ängarna, och spåret tror jag gjorde sitt för humöret också. Hon bjöd på massor av fotgående på hemvägen, ignorerade (nästan) en fotgängare och en cyklist och skvallrade jättefint om dem. Vi kampade en hel del om en gummileksak som hon gillar, och en del av frukosten + lite ost gick också åt.

Ja, sannerligen. Höstvädret får en verkligen på bra morgonhumör ;)

Pejla har legat i hallen och väntat på mig hela dagen tydligen. Eller ja, det kan ju ingen veta; att hon väntat på mig alltså, det kan man ju bara anta eller tro. Men legat i hallen, det har hon gjort.

Hon pep lite när jag varit borta en kvart ungefär och sambon sa att "det var när hon insåg att du inte skulle komma tillbaka hon började gnöla". Och jag undrar för mig själv på vilket sätt Pejla förmedlat denna tydliga information till sambon. Nä... inte kan han väl veta att det var just så det var?

Nu har jag varit hemma i någon timme. Pejla blev förstås glad åt att se mig när jag kom hem, men det var ingen värre hälsningsceremoni än när jag varit ute med soporna och hämtat posten, vilket jag tyder som att hon iallafall inte lider av någon övermäktig separationsångest. Men åter igen - inget jag egentligen kan veta.

Alldeles nyss small det till i ytterdörren och Pejla for iväg från köket ut genom långhallen (en korridor mellan köket och den riktiga hallen) för att kolla vem det var som kom. Men helt plötsligt, bara sådär, så vände hon mitt i långhallen och kom tillbaka till köket och tittade uppfordrande på mig! Kan det vara så att träningen med att INTE springa och överfalla folk som kommer på besök börjar ge resultat? I sann klickertränaranda är det enda jag kan göra i en sådan situation att ta fasta på det jag kan se. Och det jag såg var en hund som först tänkt uppföra sig på ett sätt som inte är önskvärt, men som sedan faktiskt korrigerade sig själv och kom tillbaka med en mycket munter attityd. Och en sådan syn är verkligen värt ett smarrigt grisöra.

Ska alldeles strax åka iväg och jobba i Karlstad. Det passar inte att ta med Pejla så hon får stanna ensam hemma. Eller ja, ensam, sambon och kollegorna håller ju till i huset, men ändå. Utan mig. Hur ska det gå? ;)

Minns tydligt hur det kändes att lämna barnen ensamma första gångerna. Och det är lite samma nu. Inte riktigt samma starka moderskänsla, men en mattekänsla som man nog inte heller ska underskatta.

Tänkte just så, att idag har vi faktiskt inte gjort något särskilt, och varför ska man då blogga. Men så tänkte jag lite till och konstaterade att det har vi ju visst gjort!

På lunch tog vi en promenad med Sally med husse (min kollega). Än en gång konstaterades att Pejla går rätt dåligt i koppel när andra är med. Jag måste verkligen ta tag i detta, för jag vill kunna promenera med andra. Det är ju så trevligt. Jag och söta Charlies matte har pratat om att "annonsera" på klubben här efter folk som är intresserade av promenadträning. Kanske att man kan träffas en kväll i veckan och bara gå tillsammans för att vänja hundarna och träna dem att bete sig som man önskar i situationen. Det känns som en bra idé, så den måste vi gå vidare med.

Det blev ett halsband till idag efter jobbet. Drabbas av pysselsjuka emellanåt och då finns det nästan ingen hejd på skapandet. Så jag känner på mig att det kommer bli fler halsband den här veckan. Men det jag sydde idag blev bara ynkapynka 20 cm i omkrets, och nu ikväll for jag, dottern och Pejla till min syster och överlämnade det till hennes minihund Selma. Det passade perfekt.

Hos syster fick Pejla även träna på att hålla sig på mattan, bokstavligt talat. Selma är gammal och blir bara mer och mer irriterad på andra hundar. Hon vill helt enkelt inte umgås. Men det vill ju Pejla. Hon vill leka. Leka, leka, leka. När vi kom till systern for hon in genom dörren i vild upphetsning och kunde inte lugna sig över huvud taget. Jag band kopplet i källartrappräcket i hallen, och där fick hon sitta i fem-tio minuter tills hon sansat sig något. Och sedan fick hon komma in i vardagsrummet och ligga bredvid mig. Hon ville väldigt gärna sticka iväg till Selma som låg i knäet på en bekant i soffan och det kom lite pipljud från henne, men tillslut accepterade hon iallafall att ligga bredvid mig och ta det lugnt vilket kändes väldigt bra.

Det var länge sedan vi åkte och hälsade på någon med Pejla. Vi borde nog göra det mer egentligen, men vi har så fullt upp med allting jämt att det liksom inte finns varken ork eller tid. Men idag tycker jag att vi gjorde framsteg och det känns väldigt bra.

I övrigt så har hon slutat äta bara halva frukosten. Hon verkar precis som vanligt nu, så det var nog bara ett par dåliga dagar. Kanske något konstigt hon fått i sig? Kanske bara trött? Tog tempen på henne häromdagen och den var normal. Kanske är det löp på gång ändå, vi får se. Det lär ju märkas i så fall.

Som några av er påpekade i förra inlägget kan det ju mycket väl vara så att Pejlas första löp är på gång. Jag vet att jag själv svarat med "löp på g?" när andra nämnt liknande beteenden hos sina hundar, men det är väl som om att jag helt glömt bort att min egen hund ska börja löpa också, för jag hade verkligen inte en tanke på att det kunde vara det som spökade.

Imorse ratade hon halva frukosten igen och fjäskade enormt för mig genom att bära på diverse saker. Hon är väldigt trött också. Visst brukar hon ligga och vila här på jobbet, men det brukar ändå vara lite fart emellanåt med lekinviter (hon hämtar en boll) eller tiggande om kel. Nu ligger hon mest på sängen som står här, eller halvt om halvt under den (brukar hon INTE göra) och sover hela tiden.

En fundering jag har är att OM det är löp på g, hur länge borde det ta innan det kommer igång, med tanke på "symtomen" hon visar? För om det INTE är löp känner jag nog att jag kanske skulle ta henne till vetten bara för att kolla upp allmäntillståndet. Hon är ju inte som vanligt, och om det inte är löp så känns det som det skulle vara något annat. Kan hon gå såhär i veckor innan det drar igång?

Får väl sätta mig och läsa på lite om detta, för det har jag inte gjort över huvud taget innan.

Igår åt inte Pejla upp sin frukost. Och lite senare på dagen lämnade hon ett halvt oxöra oätet. Det kanske inte låter konstigt, men det är väldigt ovantligt.

Nu på morgonen åt hon visserligen upp sin frukost, men hon lämnade skålen flera gånger och det var nu jag började fundera. För hon lämnade den liksom för att kolla att jag var kvar i köket. När hon åt sin frukost igår morse lämnade jag köket och gjorde någonting annat. Kan det ha varit så enkelt att hon inte ville vara ensam/utan mig? Oxörat igår - det var lite samma sak - hon fick vara i vardagsrummet när hon åt det eftersom hon gillar att ligga under bordet där och tugga öron och ben. Men jag satte upp ett kompostgaller för att hon inte skulle kunna springa hur som helst i huset då barnen hade en kompis här som är lite rädd för henne. Jag var uppe på övervåningen för att fixa med en massa digitalbilder... hon var alltså åter ensam/utan mig...

Hon fick ett tuggben förut också. Ett litet ett. Hon sprang som vanligt in i vardagsrummet och la sig när hon fick det, men bara efter några minuter kom hon in tillbaks till köket och det syntes tydligt att hon letade efter mig. När hon såg mig sprang hon tillbaks till vardagsrummet och fortsatte tugga sitt ben.

När hon sedan kom in i köket igen så hade hon varit ute i hallen och hämtat en sko! Alltså, det hör verkligen till ovanligheterna att hon hämtar en sko bara sådär. Det brukar hon bara göra när någon kommer som "nyanländ" genom ytterdörren - typ folk som hälsar på, eller om jag/sambon/barnen kommer hem från jobb/skola/affären osv. Men nu hämtade hon alltså en sko åt mig, fast vi umgåtts hela morgonen.

Det är något som inte riktigt stämmer här...