Sedan jag skaffade mig hund är det så mycket som blivit bättre. Jag har blivit mer bekväm med att köra bil till exempel. Det senaste halvåret har jag tvingat iväg mig själv på diverse kurser, utställningar och träffar av olika slag vilket har inneburit rätt många timmar i bilen. Och nu har det gått så långt att jag faktiskt har lyckats vända den motvilja jag tidigare haft till att köra bil, till att faktiskt gilla det och använda det som avkoppling! Helt fantastiskt. Och det kan jag tacka Pejla för :)

En annan sak är ju detta med att jag kommer UT! Jag gillar att vara ute. Jag BEHÖVER vara ute. Inget spektakulärt med det, i och för sig, men har man som jag jobbat ihjäl sig under några år, samtidigt som man skaffat barn och renoveringsobjekt till hus, ja, då är det lätt att strunta i friska luften när man säckar ihop om kvällarna. Men nu. Nu kommer jag ju ut varenda dag. Jag minns att jag i perioder kunnat konstatera att "nu har jag faktiskt inte varit utanför dörren på fyra dagar". Vad innerligt hemskt det låter! Tack Pejla för att du får ut mig i friska luften. Det fyller på energitankarna något enormt.

Och nu när det är höst är det ju helt underbart ute. Alla färger, den klara luften, solen och vätan i gräset...

Jag är ingen morgonmänniska av naturen. Men idag, som så många andra mornar, får morgonpromenaden mig att både vakna och att bli på bra humör.

Vi tog en ny vända idag, över ängarna norrut där vi faktiskt inte gått förut. Det är rätt snårigt och dant på vissa ställen, men det gjorde inte ett dugg. Pejla var i lyckorus när hon fick rejsa runt över stock och sten, in genom buskar, ner under snår och hoppa längd över vattendragen.

Ängarna går längs en hårt trafikerad väg, och jag ska erkänna att jag var lite nervös över att ha henne lös. Men jag testade några inkallningar och det fungerade jättefint. Såg förstås till att inte gå nära vägen, och det innebar lite av bergsklättring en sväng, men det gick fint det också.

Men i slutet av sista ängen blev det för smalt och jag kopplade upp. Vill ju inte riskera att hon ändå far ut på vägen. Och där hittade hon ett spår. Det var ett spår efter en fyrhjuling. Många kör fyrhjuling över ängarna här. Jag lät henne spåra och vid ett tillfälle lyckades jag vränga iväg en leksak som landade längre fram i spåret utan att hon märkte något. Gissa om hon blev förvånad att hitta den där! Men någon superglädje var det inte fråga om. Hon markerade den, tittade på mig, bet lite i den, men ville sedan spåra vidare.

När hon spårat några hundra meter till kommer vi till en gångbana och jag ser att fyrhjulingsspåren fortsätter på andra sidan gångbanan. När vi kommer rätt nära kastar jag iväg ett gäng ostkuber högt över Pejlas huvud, upp på gångvägen. Nu däremot blev det glatt :) Har märkt det förut, att godis funkar bäst som belöning i spåret för Pejla. Och nu kan jag ju bara konstatera det en gång till.

Sista biten av morgonenens promenad blev på vägen. Pejla var på superhumör efter speedandet genom snår och över ängarna, och spåret tror jag gjorde sitt för humöret också. Hon bjöd på massor av fotgående på hemvägen, ignorerade (nästan) en fotgängare och en cyklist och skvallrade jättefint om dem. Vi kampade en hel del om en gummileksak som hon gillar, och en del av frukosten + lite ost gick också åt.

Ja, sannerligen. Höstvädret får en verkligen på bra morgonhumör ;)

 

Marta

23 oktober 2007 10:45

Vad härligt det låter! Vad fint det var att läsa om Pejla och hur hon har påverkat ditt liv positivt.

Visst är det kul när man kan dra slutsatser som med godisbelöningen i spåret? Du var ju inne på samma linje när ni spårade i Skövde också.

 

Hundbiten

23 oktober 2007 12:28

Ja. Spår + godisbelöning är det som gäller här, helt klart. Jag märkte det så tydligt där i Skövde, och idag var faktiskt första gången jag provade med leksak igen efter det. Lika bra det, för nu vet jag ju att det är godis som gäller :)

Och för den delen så verkar ju själva spårandet i sig vara den absoluta belöningen. Även efter att hon fått godbitar vill hon gärna fortsätta spåra :)

 

Marta

23 oktober 2007 14:22

Jag känner igen det där med att själva spårandet är det som är den bästa belöningen. Villgott blir alldeles galen och börjar skrika om inte han får fortsätta spåra...Knasnoshund..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag bloggat på bloggplatsen/bloggagratis i fem år! Men nu är det dags att flytta vidare. Jag har haft hemsida och bloggar lite utspritt under en lång period, men har nu äntligen samlat ihop allt på ett enda ställe.   Den här bloggen får li...

Vill bara nämna att jag har ett helt nytt täcke, Back on Track, 74 cm, till salu. Jag lyckades beställa ett alldeles för stort täcke, och säljer det därför nu på Tradera.    Länk till annonsen   Bild framletad på nätet för att illustrera m...

Jag håller en grundlydnadskurs på Torsby BK på onsdagförmiddagarna och har en blandad grupp av engagerade deltagare. Jag gillar verkligen att hålla kurs, och när man får deltagare som verkligen vill träna, är det extra givande.   Vi har under kur...

Jag håller på att undersöka intresset för Åsa Jakobssons kurs i avslappning/uppmärksamhet. Åsa bor i Skåne, men jag har länge velat ta upp henne till Torsby/Värmland för denna kurs.   Vi behöver ett gäng på 6 ekipage, plus ett antal observatörer....

Igår var vi i Värmskog på vallningskurs igen. Och det hände en hel del för Zaphods och min del. Vi gick, återigen, i liten fålla, i koppel som jag släppte ganska omedelbart för att komma på andra sidan fåren. Första passet gick finfint! Han går för n...