Det regnar och semestern är slut. Och jag sitter på jobbet och önskar att jag slapp... man borde få ta minst 10 veckors semester på sommaren. Kanske att man skulle börja jobba som lärare igen...

Siggekatten är borta för alltid. Traktorn som slog ängarna... ja... jag vill inte ens tänka på det. Han är väldigt saknad, den goaste katten vi någonsin haft :(

Familjen har fått en ny medlem dock, för att leva utan katt går ju inte. Så nu har en randig liten Missan flyttat in, och barnen tycker att det är roligt med en kattunge igen, de minns ju knappt när Sigge var liten. Men fortfarande kommer några tårar ibland när vi tänker på Sigge.

Pejla och Missan går väl sådär ihop än så länge. Det är lite roligt att se dock att Pejla faktiskt verkar ha mognat lite. För några månader sedan skulle hon ha farit fram, helt klumpigt, och inte alls fattat att inte alla som lever vill leka med henne. Men nu tar hon det lite försiktigare, läser av katten lite och går undan, eller håller åtminstone avstånd, om katten inte ser "snäll" ut. Missan är fortfarande väldigt skeptisk till att vara nära Pejla, men det går bättre och bättre, och när Pejla sover går hon fram och nosar lite på svansen :)

Idag börjar lydnadskursen på klubben igen. Ska bli intressant. Vi har inte tränat på hela semestern. Ingen lydnad iallafall... Jag som var så inspirerad efter klickertränarutbildningen, tappade helt och hållet allt när semestern slog till och vi har verkligen slappat. Fast det gör inte så mycket. Det har varit väldigt skönt, och behövligt tror jag.

Men nu. Jobba...

Oj vad det är varmt!

Vi är väldigt lata för tillfället, igen. Det går ju inte att aktivera sig i den här värmen. Pejla har varit rätt slö i ett par veckor, men nu är löpet slut, eller iallafall nästan, och jag hoppas att hon piggnar i lite snart. Hade tänkt oss en träningskväll med Anna och Charlie ikväll, och det ska bli intressant att se vad hon orkar med!

Tråkigt är att Pejlas lillebror, katten Sigge, varit borta i en hel vecka. Ännu tråkigare är att jag misstänker att han inte kommer tillbaka... de slog gräs på ängarna runtomkring här förra veckan och det var då han försvann... hemska tanke... ska sätta ut en annons i lokalbladet och har även ringt veterinär (som inte hört något, än iallafall) och kommunförrådet som slog gräset här. Så får vi väl se. Men han brukar inte vara borta så här länge så det känns nästan kört :( 

Vi har varit i Strömstad och i Göteborg. I Strömstad fick Pejla fästinginvasion på kroppen. Fy vad äckliga de är! Här där vi bor har vi inte alls mycket fästingar så jag är inte riktigt van... Det fick bli ett spot-on-preparat för att minska angreppen, och det fungerade faktiskt utmärkt. Hade tänkt mig ett örthalsband, men det skulle ta runt en vecka innan effekten slog in av halsbandet, och då skulle vi redan ha lämnat fästinglandet.

I Göteborg fick Pejla bo på hundpensionat några timmar ett par dagar när vi gick på Liseberg. Jag hade helt klart för mig att man fick ha med hundar in på Liseberg, men icke. Synd på ett sätt, men samtidigt måste jag erkänna att det var rätt skönt att vara helt fri att åka karuseller med barnen, inte behöva fundera på om vi skulle sitta inne eller ute och äta osv. Och Pejla verkade ha haft det relativt bra på pensionatet (även om jag nog kommer vara lite mer förutseende nästa gång och boka in plats i förväg på något annat ställe...).

Nu är vi hemma och jag ska snart ta tag i arbetet med den bok jag ska ge ut i höst. Ska berätta mer om det senare, men det handlar om hundträning, så mycket kan jag säga, och jag har lyckats få en hel massa superduktiga hundtränare/skribenter att medverka i boken. Så det ska bli riktigt roligt att jobba nu, trots att det är semester :) 

Sista dagen på jobbet före semestern och självklart hopar sig allting som folk vill ha hjälp med på samma gång. Trodde att jag skulle kunna slappna av och rentav gå tidigare för att hinna packa inför helgens kurs, men den önskan är nog tyvärr en önskedröm som inte kommer gå i uppfyllelse.

Imorgon åker vi iallafall till Säffle där tredje tillfället av klickerTRÄNARutbildningen för Ann-Louise Ryrvik går av stapeln. Det ser ju ut att bli lysande väder (kanske för varmt, men det finns en sjö alldeles intill), och det tackar vi för eftersom vi också tänkte ha lite grillpartaj på lördag kväll.

Inför kursen har vi tränat en trix-läxa - tror jag nämnt det tidigare. Trixet kallas gonatt och går ut på att Pejla ska ta en filt med sig, lägga sig i bädden och sedan dra filten över sig och ligga stilla i tre sekunder. Det har inte varit lätt! Jag har många delar men momentet känns inte helt färdigt. Ska prova lite ikväll och se om det går att snitsa till det sista också :)

Läxa nummer två går ut på att skriva kriterieplan för ett elitlydnadsmoment. Jag har valt rutan och tycker att jag har en rätt klar blid framför mig över hur det kan gå till. Däremot funderar jag på om det inte kunde vara smart att prova olika metoder parallellt. Så möjligen blir det att jag får med mig ett par kriterieplaner istället för en.

Vi har ju även påbörjat träningen av rutan, och det har gått bra så långt vi kommit.

Det ska bli så roligt att träffa alla kursare igen. Återkommer med rapport förstås, när helgen är slut.

Pejla löper på, men känns i övrigt ganska "som vanligt". Kanske aningen mer ofokuserad än vanligt, och kanske även lite tröttare. Men då är det ju så satans varmt också, och det kan ju lika gärna bero på det. 

Jag trodde ett tag att Pejla måste ha löpt tyst. Hon är ju 17 månader! Men det hade hon inte :) I ett par dagar har jag sett att hon tvättat sig mer än vanligt, och igår såg jag första droppen på golvet. Hurra! Min stora tjeja! :D

Det är verkligen lite manodepressivt detta med lydnadsträning. I perioder vill jag inte göra annat, i andra perioder tar det emot att ens tänka på momenten. Och just nu har jag ingen lust! Men det är snart dags för klickertränarutbildning igen och jag borde verkligen ta tag i läxorna där. Har börjat lite, men kommit av mig...

Vi tar det rätt lugnt med andra ord. Men helt träningsfritt blir det förstås aldrig. Provar enkla dirigeringsövningar på promenaderna efter goda tips och råd från Tina. Och detta har inte bara visat sig vara effektiva övningar för övningens skull, utan även för själva promenadbeteendet - Pejla tycker helt enkelt att jag är mycket roligare och håller mer fokus på mig när hon förväntar sig att vi ska göra lite sådana här enkla övningar emellanåt. Trevlig bonus!

En sak som jag lärde mig redan förra sommaren är för övrigt att gilla regnväder. Väldigt ofta, för det mesta faktiskt, när vi varit på kurs och träffar och sådant, så har det regnat. Och imorse tog vi en promenad på en och en halv timme i ösregn. Härligt! Jag älskar det verkligen :) Men nog kunde det få bli lite sommarvärme ändå igen, det är skönt det också.

Sambon var ute i springskogen med Pejla igen igår. Hon var väldigt ivrig fick jag höra och jag antar att hon vid det här laget lärt sig vad det betyder när husse tar på springutstyrsel och tar henne med till Valberget. Klart hon blir glad!

Hur som helst. Sambon är helt införstådd med "min" typ av träningsfilosofi, han ser att den fungerar bra och tycker att både jag och Pejla är väldigt duktiga i allt som vi tränar. Men jag vet att han aldrig själv skulle ha ork att träna fram ett säkert "håll dig i den här positionen när vi springer" på klickervis. Så han låter henne dra lite hur som, hon drar ner i diken ibland, ibland springer hon rätt långa stunder, men ibland kommer ett ryck osv. Hon har fått göra det, han har stått ut med det, men igår fick han tydligen nog.

När min sambo springer, då vill han springa. Inte hålla på och krångla med hunden. Det ska bara fungera, liksom, och jag förstår mycket väl den känslan! Så, när Pejla igår gjorde ett totalt tokryck och slet iväg honom kröp grottmannen fram. Fly förbannad (det gjorde ont i armen dessutom) skrek han åt henne (vad vet jag inte) och gjorde ett klassiskt koppelryck. Riktigt, riktigt hårt... Hon pep till till och med...

Inget jag förespråkar alls. Inget min sambo heller förespråkar, men hur det var så sprang Pejla hela milen precis vid hans sida. Precis där han vill ha henne. Han kopplade lös henne efter en stund eftersom hon var så duktig, släppte iväg henne på varsågod så att hon fick springa tok som hon ville. Han fortsatte springa och belönade henne när hon frivilligt kom upp och fortsatte färden längs hans sida.

Det ska bli intressant att höra hur nästa springtur förlöper. OM det var ett riktigt positivt straff som utdelades så bör ju Pejla även fortsatt hålla sig där hon "ska" vara. Om hon inte gör det, ja, då är jag lite fundersam över resultatet av den förstärkning min sambo (högst, högst troligen) fått av att rycka i kopplet....

Jag skrek faktiskt så tidigare idag när jag låg där i diket och försökte känna efter om alla ben i kroppen var hela.

Vi tog en cykeltur. Sambon har cyklat med Pejla förut och sagt att det brukar gå rätt bra. "Bra" har kanske olika betydelse för olika personer, jag vet inte, men jag tyckte inte att det gick bra alls. När vi for iväg ville hon gärna dra mig på cykeln, så jag åkte lite fram och tillbaka en del och försökte förstärka när hon befann sig i rätt position.

Men så när hon sprungit fint vid sidan en stund tappade jag nog koncentrationen på henne en smula. Och rätt som det var drog hon ner i ett dike. Jag vet inte hur jag tänkte riktigt. Minns att jag insåg att det inte var någon idé att försöka bromsa, det var för sent. Minns också att jag tänkte på hur jag borde landa där nere i diket (som var ett väldigt djupt dike, en och en halv meter kanske) för att inte skada mig. Och att jag måste försöka styra cykeln så att jag inte kraschar rakt in i Pejla.

Varför jag inte bara släppte kopplet är ju en gåta...

Sambon och dottern var med och jag hörde sambon halvskrika och fråga hur jag mådde där nere. "Jag mår skitbra fattar du väl!!" skrek jag tillbaks. Och sedan "Jävla helvetes skithund!!". Pejla fick sig en rätt rejäl duns i sidan av mig. Jag var så förbannad på henne! Men hon stod där med sitt glada vift, alldeles som vanligt.

Efter några sekunder dök grannarnas pojkar upp bakom mig. Vi hade landat precis utanför deras hus. "Jick dä bja?" sa Rikard, sonens bästis. Och då kunde jag inte hålla mig utan brast ut i världens gapskratt.

Sambon fick ta Pejla en stund efter detta, då jag kände mig lite vinglig. Men efter någon halvtimma tog jag över igen och såg till att vara koncentrerad på vad hunden höll på med hela tiden. Och det gick jättebra. Lyckades till och med slinka till henne en godbit emellanåt och hon var rejält trött när vi kom hem.

Dagen började redan tidigt med onödiga olyckor för övrigt. Vi var lata igår kväll efter stort familjemys vid EM-tv:n. Och imorse kunde jag konstatera att Pejla skaffat frukost på egen hand. Från en ostädad diskbänk:

- Färskfoder för en hel dag (som stod och tinade och borde ha räckt till både morgon- och kvällsmål samt träningsgodis.

- Vindruvor, en liten klase (inte bra, jag vet!)

- En halv burk gräslöksost.

- En fjärdedels burk vitlöksost (hm)

- Ett halvt paket salta kex

- Ett halvt paket smörgåsrån

- En halv påse lättsaltade chips

En hel del salt och andra onyttigheter med andra ord. Hittade även några olivkärnor under vardagsrumsbordet senare under dagen och jag kan tänka mig att även detta tillhört damens frukost. Säkert slank något mer ner som jag inte har koll på.

Det blir till att ha köksdörren stängd om nätterna hädanefter!