Jag, dottern och hundarna tog en liten vända mitt på dagen. Dottern ville ta mer kort, och det fick hon väl! :)

 Matte har snurrat upp kopplen runt händerna för att det inte ska bli så

långt och trassligt. Lite ovan ännu att hantera två hundar på promenad.

Två nyfikna hundar. Gissa vad jag plockat upp ur fickan?

Så småningom upptäckte vi vår femte promenadmedlem - Missan

(syns längst till vänster i bild) och dottern lämnade över kameran

till mig för att orka "hålla ordning på katten"

Att gå och nosa tillsammans är inga problem.

Dottern tyckte att Missan blev trött i benen... :)

Pejla har börjat leka igen :)

Efter hennes löp blev hon lite tråkig, men det har börjat vända och det är så roligt!

Idag efter morgonpromenaden tog vi oss en liten lekstund i trädgården. Jag gick och gömde en leksak lite retfullt under jackan och Pejla var på helspänn. Vi gick fot med BRA attityd och jag tappade leksaken när hon inte märkte. Rätt som det var sa jag "ta den!" (som i "varsågod att ta den"). De första gångerna blev hon lite förvirrad eftersom hon inte visste vart leksaken fanns, men efter ett par sådana upplägg greppade hon precis.

Och hon var verkligen heltaggad på lek! Hon sprang som en galning och hämtade upp grejen och kom sedan tillbaks för att leka med mig. Hon är inte helt 100 på att komma ända fram till mig, utan gör ofta en lekinvit med leksaken i munnen någon meter bort, men det gör ingenting som det är nu. Lika ofta kommer hon nämligen ända fram om vill KAMPA! Jag kunde inte vara en gladare matte än när detta sker :) Ni som följt oss vet att vi haft lite problem just med detta, men övning ger färdighet :D

När vi kom in igen väntade hon som vanligt på mig i ytterhallen innan hon får lov att springa in. Hon brukar rusa in i köket på "varsågod" eftersom vi ofta beger oss dit efter att ha varit ute, men jag vill gärna få en chans att torka av henne först, så att hon inte bara dundrar in med leriga tassar på eget bevåg.

Jag torkade av henne, sa "varsågod" och förväntade mig förstås att hon i vanlig ordning skulle göra en rivstart mot köket. Men vad händer?

På "varsågod" blir Pejla istället toksprallig och trycker sig fram, förbi mig, för att ta leksaken jag lagt på golvet vid mina skor :D

Jag skulle gissa att Pejlas fantastiska leklust är ett resultat av olika saker:

1. Hon har hämtat sig lite efter alla hormonupplevelser.

2. Vi har tränat på att bara leka, utan krav på prestation.

3. Jag har börjat leka på ett annat sätt med henne, lite "snällare" skulle man nog kunna beskriva det - låtit henne styra mer och verkligen belönat både kampande och att hålla sig till mig med grejer med kvalitetsbelöningar. Har även plockat in mer sociala belöningar än jag gjort tidigare. Min hund ÄLSKAR ju social uppmärksamhet och jag har blivit bättre på att använda mig av detta i träningen.

4. Vi har lekt sparsamt och överlag tränat sparsamt den senaste månaden och bara detta att pausa tycker jag har gjort de små stunderna vi ändå tränar/leker ihop mer intensiva.

Bara en sådan här sak gör mig lycklig: Medan jag suttit här och bloggat, så har Pejla lyckats öppna leklådan i hallen på egen hand och sprungit fram och tillbaka och hämtat diverse grejer. Hon tycker att datorn är skit och att jag borde koncentrera mig på det här istället:

 Bordet bredvid min dator, vi samlar på hög.

 Kolla, kolla jag fann en till!

Men lägg den inte på bordet, jag vill ju leka med den!

Och jag vill leka med den här också, och med dig matte!

Och den här lådan fixar jag numer på egen hand

(men varför lägger matte tillbaks alla roliga grejer där?!)

Förra veckan hade vi trevligt besök här i Torsby. Det var Madelen och Kiwi som kom upp från Karlstad för att umgås lite i skogen. Madelen har lagt massor av fina bilder från skogsturen i sin blogg.

Vi tog en fika hemma hos mig efter naturupplevelserna. Kiwi har ett himla smart sätt att lugna ner Pejla på när det blir för mycket härj. Hon biter helt enkelt tag runt pejlas mun och håller fast. På bilden håller hon Pejlas nedre käke i ett fast grepp. "Om du bara lugnar dig så släpper jag och vi kan leka igen!"

Och en bild lånad av Madelen; jag och Pejla letar efter leksaker i skogen:

Vi har varit på marknad. Pejla var med en sväng även förra året och då gick det bra. Hon var väldigt livlig då och ville fram och hälsa på alla, vilket är rätt många hundra en sådan här helg.

Iår har hon växt till sig lite och har skött sig bra! Jag hade förstås godbitar i fickan, små tärningar av grillad kyckling, och när vi gick genom den trängsta passagen med massor av folk, barnvagnar och mötande hundar höll jag rätt hög frekvens på belöningarna.

När vi gick runt inne på tivolit ville hon gärna gå och leta mat på marken, men för det mesta skötte hon sig utmärkt. Liksom förra året fanns det en karusellvakt (eller vad kallar man dem?) som verkade gillar hundar rätt mycket. Han lockade på henne när vi stod en bit bort, och alltid, direkt någon pratar med henne vill hon förstås fram och hälsa. Men jag väntade tills hon satt lugnt vid min sida och tittade på mig. Då fick hon varsågod att hälsa. Karusellvakten såg ut att ångra sig lite när han fick en sprattelflatte över sig med enda målet att få bära på hans jackärm...

Det är rätt högljutt på marknaden. Hög musik, många smällar och folk som tjuter i karusellerna. Pejla har inte visat ett enda tecken på att bli rädd under hela dagen och det känns skönt. När vi stod och tittade på barnen som åkte radiobilar var det ett fasligt väsen, men då la hon sig på marken och vilade. För någon månad sedan, innan hennes första löp, hade jag aldrig kunnat tänka mig att se henne sådan i en miljö som den här.

Sambon lämnade oss efter några timmar för andra aktiviteter och jag blev ensam med två galna barn och en halvgalen hund. Det hade inte heller funkat förra året, men nu gick det galant. Pejla satt lugnt och väntade medan jag köpte biljetter eller medan vi väntade på barnen i någon karusell. På det hela taget kändes det väldigt lugnt alltihop och jag är glad att jag tog henne med. Idag känner jag mig riktigt stolt över min hund!

Jag har insett att vi måste jobba mer mer grundfärdigheterna igen. Vi har examen på klickertränarutbildningen snart och man vill ju inte stå där ringrostig när det gäller.

Så idag har vi kört igenom frivilliga grundfärdigheter. Ja, inte alla, men en del. Ingångar funkar, vi har flyt på dem både om jag belönar henne ur position och om jag flyttar mig ur position för ny repetition. De ligger fortfarande högst i mappen också, vilket är bra, så vill jag ha det.

Körde sedan stå, ligg och sitt, i den ordningen. Stå med fokus är en rätt härlig övning att köra i framförmappen tycker jag. Hundarna ser ofta så söta ut när de står där med öronen lätt framåtvinklade och tittar på en med bus i blicken :)

Läggandena är snygga nu också tycker jag. De har blivit snabbare och hon har mer bakåttänk nu än tidigare då vi jobbat en del med det - frivilliga växlingar mellan ligg och stå samt ligg och sitt där jag varit väldigt restriktiv med vad jag belönat. Och det har gett resultat!

Sitt satt längre in :) Men när de väl kommer så sitter de ganska bra. Hon har bra bakåttänk även där tycker jag.  Men hon har ju sina  små kedjor min tjej. Det var rätt många ligg-sitt innan repetitionerna blev rena. Sitt behöver tränas mer!

Samma med backandet. Jag har i perioder haft en hund som inte gjort annat än att backa, så i andra perioder har jag medvetet nästan släckt ut det beteendet. Så nu vet jag inte riktigt vad vi har kvar. Ett halvdant backande som ofta först inleds med två stegs backande till sitt, sedan ett hopp upp i stå och sedan backande igen 4-5 steg. Men jag har svårt att tro att det skulle gå att få fram ett rakt, snabbt backande igen då detta varit ett väldigt starkt beteende hos henne förut.

Vi körde även fingertarget och det märktes att även detta var länge sedan, för jag har fått tillbaka naggandet med tänderna mot fingret :) Det är lite gulligt, men jag försökte att vara hård och inte klicka förrän hon slutat nagga och stått still i frys ett par sekunder. Det funkade bra även detta. 

Körde även lite "bli" i liggposition och har ökat på störningen i form hur jag rör mig ganska mycket där. Jag kan putta på henne rätt rejält och hon trycker sig mot backen jättebra. Testade även att kliva runt och över henne och fick hög lyckandeprocent även på det.

Mer framförmappande än så blev det inte idag, men det kändes roligt igen och jag ska försöka få in en rutin så att vi tränar frivilliga beteenden åtminstone en liten stund varje dag framöver.

I söndags kom Fanny Gott och Thomas Stokke förbi en sväng. De behövde sovplats till måndag morgon under sin resa mot Finnmark där de ska jaga fågel. Söta Pi och store Pax gjorde succé hos mina barn. Särskilt Pi med sina härlig trix, och nu vill sonen ha en engelsk setter... :)

Vi finns med på bild i senaste numret av tidningen Canis, jag och Pejla. Matte ser förstås ut som en hel säck potatis (sträck på ryggen människa!), men Pejla har skoj och är fin.

Sida 23, för er som är nyfikna.

Pejla har börjat vakta sin mat.

Hon har aldrig någonsin tidigare visat minsta vakttendens mot någon levande varelse, men när jag serverade färskfodret häromkvällen blev lillmisse lite väl närgången och Pejla morrade till så högt att jag blev förvånad. Och efter det har det hänt ett par gånger till.

Tänker väl inte göra något särskilt åt det, det är som det är liksom. Hon varnar och kattkraken hoppar undan. Tycker mest att det är lite häftigt att se att hon faktiskt KAN säga ifrån! :)

Vi har Selma på besök. Hon är en blandras, mixad mellan kinesisk nakenhund och papillon. Min syster och hennes ex fick överta henne av exets mamma när exets lillebror blev allergisk.

Selma har några saker för sig som jag inte riktigt uppskattar. När vi är ute på promenad och möter en annan hund blir hon totalt galen. Skäller, gör utfall och beter sig allmänt aggressivt.

Första promenaden hade jag hennes vanliga koppel på - det vill säga ett sånt där flexikoppel som rullas ut längre och längre ju mer hunden drar. Lite som att ha hunden lös, fast ändå inte.

Så fort vi kom utanför vår tomt mötte vi en annan hund och hela helvetet brakade lös. Och så kan man ju bara inte ha det! Jädra flexikoppel. Jag försökte stoppa det med den där knappen som sitter på handtaget, men icke. Selma drog iväg som en galen psykopat och jag skämdes. Pejla var duktig - hon blev påverkad av Selma, helt klart - raggen stod på henne och jag hörde något litet ljud, men hon höll sig ändå relativt lugn och förhållandevis tyst.

Jag vände på klacken, gick in och hämtade ett vanligt koppel och satte det på Selma. För mig känns det betydligt enklare om jag vet hur långt bort från mig hunden tar sig... plus att jag är van att hantera ett vanligt koppel. Håller jag det kort så är det kort, liksom.

Selma är varken stor eller stark, men det verkar som om hon tror det.

Idag har vi ägnat oss ett försök till utsläckning. Selma skäller något enormt när någon kommer genom ytterdörren. Men idag upptäckte jag att det inte bara är dörrljudet som utlöser hennes anfall - det räcker gott med att jag ropar "hej hej" eller "hallå" så sätter hon igång.

Pejla reagerar också på dörren, men oftast räcker det med ett eller två boffanden, sedan är det bra. Selma skäller och ylar och lever om så att man faktiskt känner för att tillämpa den där tschhhh-metoden...  :/

Utsläckningsprojektet består helt enkelt i att jag ropar "hej" eller "hallå" eller knackar i väggen, eller öppnar och stänger ytterdörren. Jädrar vilket liv vi hade här i dryga femton minuter förut. Det var som en kör. Jag sjöng mina hej och hallån, och Selma tog i för att var hon var värd och såg ut som en liten ylande varg emellanåt. Pejla hängde också med på ett hörn, men slutade rätt snabbt när ingenting hände.

Jag satt på min plats i soffan och dummade mig och till slut! Till slut gav Selma upp! Hon hade några väsande ljud för sig där på slutet, men sedan tror jag att hon helt enkelt fick slut på luft.

Vi kom så långt att jag kunde börja belöna henne med godbitar - jag ropade, knackade eller smällde i dörren. Och när hon medvetet valde att vara tyst fick hon en godbit. Och ser man på. Efter en väldigt liten stund var mina hejarop betingade - så fort jag ropade tittade Selma förväntansfullt på mig - "vart är min godis?" :D

Fast sedan när sambon kom hem från springturen och det smällde i dörren "på riktigt" var det hela havet stormar igen. Fast inte riktigt ändå faktiskt. Till och med sambon reagerade på att hon bara skällde tre-fyra gånger.

Så jag tror benhårt på det här.

Vad min syster tycker om att jag "tränar" hennes hund har jag däremot ingen aning om... :/