Igår spenderade jag och Pejla lite tid i bakluckan på slaskbilen (som vi skulle ha sålt när vi köpte den nya, men när hundägeriet kom på tal försäkrade sambon att den gamla bilen måste bli hundbil. Tycker han ja!). Vi satt där bak och myste och käkade godis. Jag måste få henne att trivas i bilen, för det är oftast jag som hämtar på dagis/skola, och är för den delen ute en hel del på egen hand för övrigt, så bil + hund = måste.

Hon fick följa med när jag hämtade sonen på dagis igår eftermiddag. Hon gillade det väl sådär. Ett tag var hon faktiskt väldigt högljudd. Men jag passade på att berömma henne när hon var lugn, och idag när vi for och dagishämtade igen, gick det betydligt bättre. Lite gny och pip ibland, men betydligt lugnare. Bra. Satt för den delen i bakluckan och åt godis även idag.

Men, vi har ingen hundbur. Bor på ett litet ställe med sparsmakat utbud. Det finns ingen djuraffär ens (men jag såg en annons om att det ska bli en - hurra!). Har letat på nätet, men lyckas inte riktigt hitta det jag vill ha. Tycker dessa MIM-burar verkar toppen, men jag är osäker på om den passar vår bilmodell.

Betydligt billigare och enklare (?) är kanske att ha ett hundgaller, som jag sett att de allra flesta med hund häromkring har. Men jag vet inte. En bur känns ändå säkrare, till och med mysigare för hunden.

Ikväll ska barn och sambo på cirkus. Stackars mig som måste vara hemma och missa detta roliga nu när vi har en hundvalp som inte vill bli lämnad ensam så länge (obs, ironi). Hatar cirkus. Vill helst inte att barnen ska gå, men men... Jag tyckte också det var roligt när jag var barn, vill jag minnas. För den delen är jag allergisk mot hästar, så något cirkustält hade det inte blivit fråga om för min del ändå, ens utan hund.

För övrigt har det regnat rejäla skurar här idag. Konstigt, tyckte Pejla.

Vi har en katt. En svart bondkatt som heter Sigge. Han är en kelig knätyp som älskar att ligga och gosa framför teven eller i sängen.

Tills för tio dagar sedan. Då Pejla kom hem. Sedan dess har han inte varit sig lik.

Det varma vädret i sig gör förstås att han vistas väldigt mycket mer utomhus - så är det varje år, men jag tycker ändå att det är skillnad. Han är rädd för Pejla :( Hon viftar glatt på svansen och vill leka med honom - men vad tror en katt om svansvift? Inte tolkar de det som något glatt, iallafall.

Under en veckas tid har Sigge blivit allt smalare. Han får ingen ro att äta, stackarn. Minsta skymt av Pejla gör att han går undan. (Helt utan käk är han förstås inte, det vittnar diverse sork- och fågelinälvor om på uppfarten, till Pejlas stora lycka, BLÄ!) Men nu har jag börjat stänga in honom i köket när det är dags för mat, helt ensam, eller med mig/sambon, och då äter han lite tillslut. Igår åt han faktiskt upp, två gånger, så det verkar bli bättre!

Jag tror och hoppas verkligen att det ska bli ännu bättre, för han har inga problem med andra hundar som kommer på besök regelbundet. De brukar inte bry sig om honom nämnvärt heller, så det är väl det - att Pejla är så fruktansvärt nyfiken på honom.

Ja, det måste bli bra. För jag saknar Siggemyset om kvällarna.

Vi har haft ett par händelserika dagar här hemma.

Igår kom min syster på besök, med sambo och hans två småbröder. Med sig hade de syrrans hund, en liten Selma, blandning  mellan Kinesisk nakenhund och Papillon. Pejla blev jätteglad och ville leka, men Selma var inte lika pigg på det, gammeltanten. Hon är tio år.

De skuttade runt lite (mest Pejla) och rätt som det var gjorde Selma en lekinvit, men då var det Pejla som drog sig undan. Annars var det mest att nosa där den andre suttit eller stått som gällde.

På kvällen bjöd vi hit några bekanta och de hade med sin sexåriga Goldentik. Oj vad stor hon kändes nu helt plötsligt när man vant sig vid lillpejla! Zelda, som hon heter, brukar inte bry sig så mycket om valpar, men Pejla, däremot, hon ville jätteleka! Zelda fick säga ifrån både en och två, och tre, och fyra gånger, om inte mer. Och Pejla tog det lite lugnare efter hand. Jag var lite nervös, eftersom jag inte är van hundägare, men det gick jättebra! Först hade vi dem ute, och lite senare, när kylan gjorde sig påmind, provade vi även inomhus. Det gick bra, även om Zelda fick säga ifrån några gånger även här. Tillslut somnade de båda två, inte alls så långt ifrån varandra.

Man får hoppas att det ska fortsätta i samma riktning så att Pejla får ett par kompisar i dessa hundar!

Idag när jag och Pejla var ute på tomten och lekte blev jag rädd. Hon hade gått en bra bit ifrån mig, vände sig och tittade och jag kallade. Hon kom som ett skott. Men, samtidigt hör jag en arg mansröst lite längre bortåt vägen. Han skriker:

   - Stanna! Stanna Tyson!! Stanna sa jag!!!

Jag tittar upp och får se en stor hund komma farande mot vår tomt. Hinner inte se vad det är för hund, eller om den är glad eller arg. Lyfter bara upp Pejla och går runt knuten och fortsätter runt huset och in. Med en puls på 180.

Fy vad jag blev rädd! Och arg på samma gång! Koppla hunden då, om du inte har koll på den!

Pejla hann aldrig få syn på hunden, tror jag, för hon var lugn som en filbunke och traskade glatt in som vanligt när jag stängt dörren. Men jag var alldeles skakis. Insåg att jag faktiskt inte hade en aning om ifall jag gjort rätt, och vad jag ska göra nästa gång det händer, kanske på en plats där jag inte har möjlighet att gå undan.

I övrigt har det varit en riktigt skön dag med massor av sol, lite lövkrattning, omstrukturering i en av rabatterna och latmaskfasoner i solstolen på baksidan.

Och nu ska vi... putsa fönster! Kanske...

Upp klockan fem för morgonkiss, tillbaka till sängen i dryga timmen medan solen går upp bakom värmlandsbergen, när det ljusnat, ut och kissa igen. Lite frukost, sambon iväg på en tretimmars cykeltur och barnen ser på morgon-tv.

En klarblå himmel med strålande sol. Dörren mot baksidan står öppen i vardagsrummet, och stentrappan därutanför värmer skönt mot rumpan. En tekopp och en hundvalp som far runt bland gårdagens krattade löv.

Vilken start på en lördag!

Ja, vad var det jag skrev förut. Att jag skulle gestalta miljöer för skrivarkursen var det ja. Deadline idag, men jag har ingen inspiration! Dessutom är uppgiften rätt tråkig...

Att skriva här, dock, är roligt :)

Igår fick Pejla sin första riktiga ensamhetsträning. Den var helt ofrivillig från min sida. Det råkade bli så att jag helt enkelt var tvungen att lämna henne själv (hämta ungar på dagis samtidigt som jobbet körde ihop sig lite för sambon) så det var ju bara att gilla läget. (Kan inte ta Pejla i bilen än - ingen bur, och hon far omkring för mycket om jag inte håller henne - och att köra/hålla hund samtidigt, ja, det funkar ju inte).

Hur som helst. Jag var jättestressad och jäktade på ungarna som bara ville gunga färdigt först. På vägen hem kom jag på att jag måste handla lite snabbt också. In i affärn och ut igen på fem minuter.

Var borta totalt en knapp halvtimme. Stackars hund!

Men icke! När jag kom hem frågade jag sambon om hon gnällt något (vi har kontoret i samma hus som vi bor, och gnäller/skäller hunden så hörs det dit). Nä, sa han. Och när jag kommer in i vardagsrummet ligger hon bara helt stolt i vår säng, noterar att jag kommer in och tittar på henne, hoppar tyst ner, viftar på svansen och lägger sig i sin egen bädd.

Tjugofem minuters oro, för ingenting alltså.

Igår var jag rätt uppgiven på grund av allt krängande i kopplet. Men idag! Då gick det mycket, mycket bättre. Vi har haft koppel på tre av fem kisspromenader idag, och det känns kanon. Absolut inte perfekt på långa vägar, men jag ser framsteg hela tiden.

Vi har tränat lite mer inne också, men mest kontaktövningar. Och lite följ vid sidan. Hon är så duktig, och jag förundras verkligen över hur fort hon fattar vad jag vill!

Jag är fortfarande helt fast för detta med operant inlärning och positiv förstärkning. Och jag märker att Pejla börjar ta egna initiativ nu för att få sitt "bra" och belöning. Det känns väldigt skönt. Jag var lite orolig en stund, för hon blev lite apatisk i början. Innan hon fattade vad det var frågan om. Gjorde några lugnande signaler till och med, och då blev jag skrajsen. Vad håller jag på med?!

Men som sagt. Efter mycket vila och lite bus och gos mellan varven, börjar hon nu alltså "jobba" lite för belöningarna. Och svansen, den går :)

Nu sover hon igen, lillskruttan, och jag ska försöka ta mig an att gestalta lite miljöer i skrivarkursen.

Sova, äta, kissa, bajsa, sova, äta, kissa... Ja ni fattar. Fast det är klart, det där står man ju ut med, för det är väldigt härligt där emellan, när det är gos eller bus som gäller.

Och när vi leker gör vi lite nyttiga grejer också. Som att belöna spontan kontakt, till exempel. Det är roligt! Men svårt. Det är inte lätt att hinna med varje gång. Att belöna alltså. Och ibland kommer jag ihåg det för sent...

Pejla har hittills varit okopplad när vi är ute. Hon har hållit sig på behagligt avstånd, så det har inte känts nödvändigt att testa koppel. Men igår eftermiddag, och imorse, ja, då märkte jag att hon började dra sig lite längre ifrån mig än vanligt. Hon var ivrigare och piggare, gladare. Busigare :) Så jag kände att det kanske var dags att prova lite med koppel ändå.

Halsbandet har hon fått prova några gånger, bara för att, liksom. Och det har gått bra. Hon sätter sig och kliar emellanåt, men för det mesta bryr hon sig inte om det.

Men kopplet då. Ja. Vi provade inne först, med godis och beröm. Och hon gick jättefint bredvid i slakt koppel korta sträckor.

Men ute. Oj. Möjligtvis gick det lite för fort, men jag kunde inte hålla mig :( Det blev några volter och snurr, slit och drag, och jag kände mig verkligen som en usling! Försökte så gott jag kunde att släppa efter, men det var inte lätt att hänga med i svängarna. Så tillslut gick vi in igen och avslutade där. Mycket enklare, och roligare.

Ni som har koppeltränat förut, lämna gärna tips. Ös på bara, jag tar tacksamt emot all erfarenhet.

Nu sover hon igen, helt utmattad kan jag tänka. Och idag blir det ingen mer "träning", bara bus och gos.

EFIT-bilderna är äntligen klara också. De finns på Hundbitens EFIT förstås. Men här kommer ett smakprov:

Två tassar på sängkanten och en blöt nos mot munnen. Klockan 05.30, varje morgon. Första och andra morgonen var bara trevliga, men idag var jag trött! Tänkte att jag måste ju kunna dra på det, liiiite. Så det gjorde jag, och det gick bra!

06.15, ungefär, gick vi ut på morgonkiss och det var myyycket! Min duktiga hund som orkar hålla sig så länge!

Men vid frukostbordet påpekade sonen att det visst var en kisspöl under bordet. Oj. Så imorgon blir det väl 05.30 igen.