Hittills har detta med hagen fungerat kanon! Som jag skrev igår så blev det ganska gnälliga protester första gången jag satte ner henne - hon har inte haft spjälsängsgaller runt bädden förut, så det måste ha verkat konstigt för henne, men nu går det hur bra som helst.

Jag har valt att sätta henne där när familjen äter, eftersom hon annars far runt benen på oss under bordet och slickar både golv och fötter. Dessutom praktiserar hon fritt följ på mig när jag reser mig för att hämta något ur kylskåpet. Känner att detta kan bli en irriterande ovana. Visst, hon är liten än, men sedan då?

Så igår när vi åt middag, jag kan ju inte veta om det var en tillfällighet, men Pejla promenerade raskt iväg till bädden och la sig där för att sova! Och precis samma sak hände imorse när vi skulle äta frukost. Är det inte märkligt! Jag är tagen. Har hon verkligen greppat det så fort?

Var inne och kikade på henne båda gångerna, och hon låg lugnt och fint och bara slappade.

Idag har vi båda för övrigt slappat väldigt. Pejla har börjat skjuta på morgonkisseriet och låter mig sova till runt sextiden. Och imorse väckte hon mig genom att gny lite bakom spjälsängsgallret. Kände mig INTE fräsch! Och mycket riktigt. Efter en snabb kissrunda i buskarna utanför tog jag tempen - 38.7 Pratar om mig själv nu alltså.

Så efter att jag fått iväg alla barn och sambon klampat upp för trappan till jobbet, gick jag och la mig igen. Pejla också. Vi sov till elva. Känner mig fortfarande väldigt ickefrisk så det blir nog tillbaka till sängen om en liten stund. Kankse med en god film, vi får se!

Efter två och en halv vecka med hund har min hjärna så sakteliga börjat ställa om. Men det är så otroligt mycket att vara uppmärksam på, och det är inte lätt för en ovan hundägare att förstå alla signaler!

Som nu i helgen. Igår kväll var Pejla helt stört omöjlig. Hon bet, morrade, skällde, hoppade på mig och jag kunde inte få henne att lugna sig. Och det värsta var förstås att jag inte begrep vad det var.

Idag har jag fått samla mig lite, bett om råd från hundkunniga människor, och insett att vi varit väldigt ohyfsade mot vår valp i helgen :(

Sambon har varit upptagen på mer än heltid, och jag har varit själv med barn och hund. En ”vanlig” dag är jag åtminstone ensam med Pejla 5 timmar, och hon sover ganska mycket av dessa timmar. Ni kanske förstår vartåt det lutar?

Både lördag och söndag missade Pejla mycket av sin vila eftersom barnen stör en del. Inte så att de är och petar på henne när hon sover, men de stojar ju och leker som barn gör (och ska göra), och efter en vecka med dagar av mycket lugn hade Pejla svårt att komma till ro bland alla ljud. Visst sov hon en del, men långt ifrån lika mycket.

Så igår kväll då, när hon var helt tossig, och dumma matte som inte begrep. Men när barnen kommit i säng och sambon och jag satte oss i vardagsrummet och pratade lite om hunden, då däckade hon. Platt fall på golvet bara, duns! Och där låg hon, helt utslagen. Två timmar tidigare än vad hon brukar somna för kvällen.

Nu har jag fått råd från flera håll att tvinga Pejla att varva ner. Har byggt om en gammal spjälsäng och gjort en hage runt hennes sovplats. Och nyss, när dottern kom hem från skolan och Pejla började slita i hennes byxor, tunika och hår, då satte jag ner henne i hagen. (Vi har tränat lite med hagen i helgen också, ska tilläggas, och första gången var det under stora protester, men efter några gånger har hon fattat vinken). Satte ner henne för en kvart sedan och hon la sig bums, och sover nu som en stock, trots att dottern befinner sig i samma rum och inte är helt tyst.

Så, de närmsta dagarna ska all hundträning bestå av att hjälpa Pejla att varva ner. Det känns som ett viktigt och vettigt beslut!

Pejla börjar bli mer säker på omgivningen här nu. Hon har varit hos oss i två veckor exakt (vad tiden går fort nu då helt plötsligt! Annat var det när vi gick i väntans tider!) Hon är mer självsäker och pockar på uppmärksamhet rätt som det är, vill leka och busa. Och mitt i allt detta bus är det något som växer. Jag ser det i hennes ögon och jag känner det själv i magen.

Hon litar på mig, tyr sig till mig, kryper upp i famnen och gruffar och gosar. Hon kommer som ett skott när jag kallar och beter sig som en sprallig kalv om jag tar fram en leksak eller en hög med prassliga löv. När jag sitter här vid datorn lägger hon sig med en skön suck med hakan på mina fötter.

Vi börjar lära känna varandra, kan läsa varandra mer och mer, små, små uttryck i ansikte och hållning som plötsligt blivit så tydlig kommunikation. Det är häftigt! Vi håller på att skapa ett fint vänskapsband här, och jag tror att det kommer bli starkt.

Det finns en hundtjej som jag sneglar rätt mycket på. Hon heter Fanny Gott och baserar sin hundträning på operant inlärning. Och hon är duktig.

Har ju haft lite funderingar kring detta med att lära in ett fungerande nej, men Fanny har lättat min oro en del. Och det tackar jag för!

Hon tycker inte att jag ska lägga energi på att träna in detta nej. Hon förespråkar istället ett tillvägagångssätt där jag inte utsätter Pejla för situationer där hon kan göra fel, och att ha ett ställe (hage, bur) där jag kan ha henne när jag inte har tid att engagera mig (typ när jag nattar barn eller så).

Pejla är ju trots allt bara elva veckor. Hon är liten. En liten go bebis. Jag måste hjälpa henne att göra rätt!

Jag har ju liksom "vetat" detta, känt det redan innan Pejla kom hem, men ack vad lätt det är att trilla i fel spår. Nu är ingen skada skedd, jag har tagit det lugnt, men inom mig har jag oroat mig och funderat massor. Hur ska det bli? Osv, osv... Men Fanny har efter sina råd åter fått mig på rätt spår. Även tankemässigt! Och det är ju där det börjar.

Tack Fanny, för din erfarenhet!

PS. Hälsa på hos Fanny på klickerklok.se

La famiglia startade en omröstning (till min och alla andra hundnybörjares ära) för en tid sedan. Frågeställningen är vilket råd du skulle ge till någon som precis skaffat hund. Just nu ligger två svar klart i topp:

• Var tydlig med att sätta gränser redan från första dagen, så hunden lär sig vad som gäller
• Fokusera främst på kontaktövningar så hunden lär sig att ta kontakt med dig, och inte tvärt om

Och det där med att fokusera på kontaktövningar, det har jag verkligen försökt tänka på från första början. Låta Pejla söka upp mig och göra det trevligt på ett eller annat vis när hon gör det. Belöna spontan kontakt, som det också kan kallas.

Men det här med att sätta gränser. Så svårt det är!! En hund måste helt klart begripa ett nej. Men ojojoj. Har behandlat ämnet lite förut, och har fortfarande problem med det. Hon förstår nej när hon luktar på kattmaten (glömmer att ställa undan den efter Sigge ibland), och går undan därifrån. Jättebra. Hon förstår nej när jag lägger en godis på golvet. Också bra, enligt många en bra nej-övning.

Hon börjar även förstå nej när hon försöker hoppa ut ur bakluckan. Bra, det också, och jag måste vara benhård på det, hon är ju alldeles för liten, kan skada sig om hon hoppar ner. Och dessutom vill jag inte ha en stor hund sedan, som hoppar ut så fort luckan åker upp heller, så det är väl dubbelt upp där antar jag. (Det måste bli en bur, för övrigt, det känns tryggast, på flera plan).

Det är i andra nej-situationer jag blir osäker. Jag VILL INTE TJATA NEJ! Vill inte, vill inte, får inte, ska inte.  Vill inte att hon ska behöva höra tjatet, vill inte att hon ska bli immun mot nejet, vill inte!

Avled istället då, tänker du. Ja, jag vet. Och jag försöker, och det låter så lätt, i alla böcker, i alla råd man får. Men situationerna är ju aldrig desamma, det funkar inte alltid.

Usch, det låter gnälligt detta. Och det är inget jätteproblem. Inte än iallafall. Men jag är rädd att om jag inte hittar en lösning, ja, då kan det kanske bli ett jätteproblem?

Är så rädd att vara för hård mot henne. Men man vill ju inte vara mes heller! Så, hur resonera?

För en halvtimma sedan vaknade jag av att Pejla rörde sig i huset. Hon brukar göra det. Strax efter fem nånting. Ofta, väldigt ofta, noterar jag det någonstans men vaknar inte riktigt och somnar om. Det resulterar självklart i en kisspöl på golvet. Helst på golvet där vi har breda plank med springor emellan, där det fint kan rinna ner och "försvinna".

Men idag, halv sex, vaknade jag istället av en blöt nospuss. Kom upp, på med kläder, en snabb runda genom huset - ingen kissfläck! (Om den nu inte var "gömd" på någon välsugande matta, förstås). Och sedan ut. Pejla kissade lääääänge, så jag utgår ifrån att hon klarat att hålla sig. Visst är hon duktig! ;)

Vi gick in, och jag försökte lägga mig igen, men det är inte lätt med en hundvalp som nu blivit pigg av den kalla aprilvinden. Hon fick sitt tuggben och låg bredvid mig i BIA-bädden som numer står alldeles intill min sida av sängen, så att vi nästan ligger i samma säng.

Men efter fem-tio minuter var det upp och nosa i mattorna. Ut igen och göra ifrån sig.

Nu väntar vi på att maten ska mjukna i vatten, och Pejla vet precis vad som komma skall. Hon är hungrig! Har svårt att vänta. Skällde nyss mot diskbänken där borta. Men nu ligger hon lugnt vid mina fötter och väntar. Så ska det vara! :)

Och nu ska jag blanda i Axilur och servera.

På återhörande!

Jag har flyttat datorn från vardagsrummet (har en väldigt fin utsikt där över samhället där jag bor, fönstren är stora och många, men ljuset bländar för mycket nu när vårsolen kommit). Sitter i köket istället. Och Pejla har hittat sin nya favoritplats - under kökssoffan.

Hon ligger där nu, sover och släpper sig! Det luktar apa :) Men hon är go ändå!

Idag har vi kelat mycket. Hon vill så gärna komma upp i vår säng. Jag vet att jag skrivit det förut, men för er som inte vet, så renoverar vi en del här i huset. Vi har flyttat resårmadrassen från vår dubbelsäng till ena hörnet av vardagsrummet, och det innebär alltså att vi sover ca 40 cm över golvet. De första dagarna kunde inte Pejla ta sig upp, utan stod där med framtassarna i sängen och vilade huvudet på mitt täcke. Men nu! Nu vet hon precis hur det går till att klättra upp till husse och matte. Hon får inte för husse. Men när han inte ser så låtsas jag som det regnar och låter henne ligga där. Särskilt om jag ligger och läser, för det är myyyyyysigt :)

Och det har vi gjort idag alltså. Myst i sängen. Och på golvet också för den delen. Och på alla mattor i vardagsrummet. Och i hallen och tvättstugan.

Ute har vi inte myst, bara kissat och sådär. Det är riktigt otrevligt busväder (tycker jag) så vi stannar inne så mycket vi kan.

Pejla har en förkärlek till fötter och byxben. Och dotterns fladdrande kjolar och klänningar.

Det är svårt detta. Dottern vill så gärna gosa och kela med Pejla, men Pejla tycker det är roligare att bita och dra i kjoltyget. Svansen går som en piska, och ibland kommer lekmorret fram. Gissa om dottern blir glad eller ledsen då :(

Vill inte vara för hård. Varken mot barnen eller valpen. Det är en så svår balansgång detta. Försöker få barnen att prova att ignorera henne när hon blir så där busig, om de inte har någon lust att spralla upp det. Sonen, som är fem, klarar det jättebra, men dottern, storasyster, hon som alltid vill vara duktig och visa lillebror, har det betydligt svårare.

Pratade med uppfödaren om detta. Hon tycker att jag ska säga ifrån när Pejla går över gränsen, och sedan berömma när hon beter sig som vi vill att hon ska göra. Har provat detta och det funkar ibland. Men ofta blir det bara omtag efter berömmet. Bit och slit och lek igen, tillsägelse, bättring, beröm, omtag osv. Jag vill INTE fastna i detta och lära in en beteendekedja som är rolig för Pejla.

Ujuj, det är så svårt för en oerfaren hundägare! Läser massor av böcker, på nätet, testar mig fram... men när vet man att man gör rätt??

Nu har hon även upptäckt att mina byxben och fötter är roliga när jag går genom huset. Hon morrar och till och med skäller på byxbenen när hon vill leka. Har provat att säga ifrån, men det går hon bara igång på, vill leka ännu mer då. Bästa lösningen är att bara stå still och ignorera. Då ger hon sig efter en stund och jag får paus att hämta en leksak som hon får bita i. Problemet är bara att fötter, byxben och kjoltyg är betydligt mycket roligare än leksaker...

Det svåraste är hur som helst att veta när man gör rätt. Tankar kommer som är svåra att bli klok på: Är hon understimulerad? Leker jag för lite med henne? Är hon överstimulerad? Leker jag för mycket med henne?

Eftersom jag valt en ras som har ett rykte om sig att vara lättstressad känns det så otroligt viktigt att ta det mycket lugnt. Bara slappa och så där. Men samtidigt är hon ju en lekfull liten valp som måste få ha riktigt roligt emellanåt.

Vart balansen går, ja, det har jag inte lyckats luska ut ännu.