Vi har haft en toppenvecka i Sälen. Kanonväder varenda dag, massor av snö och rosiga kinder. Morgonpromenaden upp genom trollskogen med Pejla var härlig och tog 1,5-2 timmar lite beroende på vad vi hittade på längs vägen. Jag är så glad att jag tog henne med!

En av kvällarna fick vi dock besök i stugan av vänners bekanta som också var uppe på skidsemester. Och redan från början kände jag att pappan i familjen hade en totalt annan syn på hundar (och barn, och en massa annat också) än jag. Jag gjorde mitt bästa för att hålla humöret uppe, men när han tillslut tog tag i min hunds kinder och började låta en massa konstiga ljud och nöjt konstaterade att "nu gäspar hon snart" så rann det nästan över för mig. Pejla såg så olycklig ut och hade svansen långt upp under magen. GE FAN I MIN HUND, hade jag lust att skrika, men jag tog henne lugnt ifrån honom istället och stängde in henne på mitt och dotterns rum.

Nästa kväll kom den nya bekantskapen på återbesök. Vi skulle äta middag och barnen skulle sitta vid tv-bordet. Att då ha Pejla med i ett barnasällskap som äter mat i hennes huvudhöjd kändes inte som någon bra idé. Dessutom var besökarnas dotter lite rädd för hunden, och sist men inte minst; jag ville helt enkelt inte utsätta Pejla för familjefadern igen. Så jag lät henne vara i mitt och dotterns sovrum från det att vi satte oss vid middagsbordet.

Jag orkar inte dra hela middagens konversation, då jag fortfarande blir alldeles upprörd när jag tänker på det. Hela kontentan var iallafall att jag blev fnyst åt, hånad och i princip kallad dum i huvudet för att jag inte istället för att stänga in min hund, tog ut henne och dängde henne (hon gnällde en del där inne, men jag var fast besluten att inte gå in/släppa ut henne förrän hon var tyst).

Dessutom skakades det på både ett och två huvuden när jag sa att jag aldrig vridit om örat på min hund eller lagt henne på rygg. På frågan "varför inte" sa jag helt enkelt att jag inte tycker att det behövs, och det var tydligen det dummaste man hört.

Jag höll verkligen på att bli galen. Hade ingen som helst lust att föda diskussionen, utan svarade så kort och fåordigt som möljigt på alla påståenden och frågor.

Det tråkiga var att pappan i familjen vägrade ge sig. Ju mer fåordigt jag svarade desto mer obehaglig blev han. Kände mig riktigt psykad där vid bordet! Och tillslut orkade jag inte mer av detta konstanta straffande, utan gick helt enkelt ifrån bordet, tog med mig Pejla och tog en promenad för att lugna ner mig själv. 

När vi kom tillbaka var familjen kvar. Suck. Men klockan började bli mycket så jag såg till att sysselsätta mig själv med barnens läggningsrutiner och tog det väldigt lungt inne på toa för att helt enkelt slippa mer av obehaget.  Oerhört effektiv negativ förstärkning med andra ord.

Hela situationen var överlägset den jobbigaste jag befunnnit mig i på länge. Men den avslutades ändå med (ett försök till) positiv förstärkning från min sida. Detta när pappan öppnade ytterdörren för att gå hem. Då blev han "belönad" med min ögonkontakt och lite konversation när jag sa hej då.

Det jobbiga är väl att händelsen har plågat mig av och till ända sedan dess. Den ploppar upp flera gånger om dagen och jag tänker att jag borde ha sagt ditten och datten. Men jag tror inte det hade spelat någon roll. Han var en positiv straffare ut i fingerspetsarna, både när det gällde hundar, barn och andra vuxna och det var faktiskt läskigt att se.

Vi får väl se om det hjälper att blogga om det - jag hoppas förstås att slippa tänka på detta mer nu :)

Men som sagt - i övrigt har veckan varit helt fantastiskt underbar. Längtar tillbaka till snön!

På min första klickerträningskurs i maj i fjol minns jag att jag fick frågan av instruktören om jag hade mött något motstånd till det sätt jag valt att träna min hund på. Jag har för mig att jag sa "lite" och jag har känslan av att jag syftade på de gliringar jag fått av någon ute på klubben. Men det var inget att hänga upp sig på tyckte jag, mest småpikar och lite fniss. Och det kan man ju leva med!

Nu har det gått ungefär ett år sedan jag själv började sätta mig in i klickerträningen, och jag har utövat den praktiskt under nästan lika lång tid. Ju mer jag lär mig, desto mer komplicerat blir det. Inte själva "reglerna" eller principerna för inlärning - utan den pratiska träningen.

När vi jobbar med negativt straff, t.ex - hur ska jag vara SÄKER på att det verkligen är just negativt straff, och inte positivt straff/negativ förstärkning som gör att ett beteende minskar? Jag tycker att det är jättesvårt att faktiskt avgöra det emellanåt.

Det talas ibland om time-out och att detta är ett negativt straff, men jag är inte övertygad om att det alltid är det.

Jag svävar iväg lite, men det finns många faktorer som just nu spelar in på att jag känner mig lite depp kring detta med klickerträning. Har läst saker på senare tid som gör mig less - har fått många kommentarer från vänner och bekanta som gör mig trött, för jag orkar inte förklara mer. Om nu alla vill tro att jag är en godismaskin och att min hund lyder mig bara därför - fine. Om mina vänner fnyser åt mig även fortsättningsvis så får de väl göra det. Visst blir man ledsen, men vad ska jag göra när de inte förstår?! Förklara igen? För hundrafemtioelfte gången? När man märker att intresset att förstå = noll efter bara en halv minuts förklarande.

En väldigt positiv sak är ju förstås att inlärningsprinciperna fungerar även på mina vänner, så när de har "dumma" kommentarer kring min hundträning (eller annat) så har jag faktiskt flera gånger nu lyckats shejpa in samtalsämnet på andra, trevligare saker. Tänk om de visste detta! Skulle de förstå vad jag gör med min hund då?

...kom på besök till helgens klickertränarutbildning. Bilden på oss blev väl sådär, men så tycker man ju alltid när man själv figurerar på bild. Det som är synd är att det inte syns vad vi gör - fingertarget! Fast hon kan inte frysa på fingret, så det är klart att det blir svårt att hinna knäppa bilden precis när hon targetar :) Istället ser det ut som jag matar, eller nåt.

Tycker att artikeln blev rätt bra ändå! Lite ytlig kanske, men lätt att förstå ändå (tror jag) för den oinsatte?

Länk till artikeln i digital form, NWT

Länk till Säffle-tidningens omslag idag 

Nu har vädret ändrat sig och det ser ut att bli strålande sol och bara fyra minus i Säffle på söndag. Däremot finns nog risk för rätt mycket snö när jag ska köra ner imorgon.

Imorse tog vi oss en rätt lång promenad. Gick på nytt ställe för att variera lite, men det blev fortsatt mycket lösspringande. Och vad mycket man får att förstärka när man har hunden lös! Det flyter på enormt mycket bättre än vid koppelpromenad tycker jag. Och jag har fått massor av tillfällen att träna inkallning vilket resulterat i att de bara går bättre och bättre. Det skulle vara intressant att börja testa dem med lite mer störning. Typ en annan hund eller så...

I övrigt är jag på rätt uselt humör. Håller på att sluta snusa och det går visserligen bra om man ser till själva slutandet. Men huvudet är ju inte riktigt med. Är inte helt i mål än, men kämpar på. Så om jag verkar snäsig och irriterad vet ni vad det beror på.

Men nu ska vi strax ha familjemys, och sedan blir det väl en tidig kväll om jag ska orka upp i ottan imorgon. Ha en skön helg alla! 

På morgonpromenaden fick Pejla springa lös igen och det är så himla häftigt att se, att ju mer jag haft henne lös, desto mer lyssnar hon och håller koll på mig. Vi går än så länge utan andra störningar än naturen, och det går så bra.

Andra halvan av morgonpromenaden brukar jag dock koppla upp då vi går genom en del bostadsområden och möter rätt många andra morgonpromenerare.

Idag mötte vi en matte med en Rottweilerunghund. Jag såg dem på gångbanan längre fram, sisådär en 3-400 meter fram kanske. Förberedde mötet genom att börja belöna Pejlas spontankontakt med högre frekvens.

Så får Rottweilerekipaget möte från sidan - en Aussie med husse. Rottweilermatten stannar. Står still. Låter sin hund sitta och satsa liksom, och det var ju bara en tidsfråga innan första utfallet kom. Och sedan stod hon där och försökte hålla emot när hennes hund gjorde utfall på utfall mot Aussien. Aussiehussen sa något till sin hund, lät lite arg (vet inte om det var på sin egen eller Rottweilerekipaget) och försvann en annan väg.

Under tiden hade jag lämnat gångbanan vi gick på och tagit mig över på andra sidan bilvägen bredvid, så i hundmötet hade vi alltså en hel bilväg emellan. Jag känner matten litegrand; eller ja, jag vet vem hon är och hon vet vem jag är. Och jag kände att jag inte kunde vara tyst om det jag just sett.

Hon hälsade ett hej, och jag sa att jag inte skulle låta min hund stå och göra utfall på utfall på det där sättet eftersom det bara gör saken värre. Det är inte riktigt likt mig att göra så - tala om för folk vad jag tycker att de gör fel sådär öppet... Men hon tog inte illa upp och det var ju skönt :)

- Vad ska jag göra då? sa hon med förtvivlad röst och jag tyckte verkligen synd om henne.

För mig att ge ett generellt råd sådär snabbt under ett möte som höll på att ta slut kändes väl inte helt rätt, men jag sa iallafall att jag tror att det vore bättre om hon bara gick på och drog honom  med sig så att han inte fick chansen att göra de där utfallen och stå och sikta på den andra hunden.

- Och mata honom med godis genom mötena så att han får annat att tänka på, hojtade jag innan vi skildes åt.

- Ok! ropade hon efter oss.

Efteråt kände jag mig dum - jag har ingenting att göra med henne och hennes hund, över huvud taget. Men så blev jag plötsligt medveten om min egen hund som gick bredvid som nån annan liten stjärna! Ögonkontakt, fokus till 100% på mig, inga tendenser till att vilja kuta fram till de andra, inga rusa-framåt-i-kopplet-när-den-andra-hunden-skäller-symtom. Hon hade tagit sig igenom mötet helt och hållet klanderfritt perfekt! Så då struntade jag i mitt dåliga samvete för det jag sagt och lekte med min underbara hund istället. Hon börjar faktiskt verka riktigt väluppfostrad :D

Coolaste hunden någonsin?

http://www.youtube.com/watch?v=6CnTeMCU8SU

(Tack för tipset Lindus!)

Vi fick en utmaning av AK med Kråka och Bacillen. Dags att ta tag i den nu då: 

Vad gjorde du för tio år sedan?(för djur 1 år sedan)
Matte: För tio år sedan flyttade jag till Gävle för att plugga på högskolan där. Förmodligen ägnade jag dagen åt att plugga, och kvällen åt lite biljardspel eller en öl på favoritpuben med kompisen Bodil.

Pejla: För ett år sedan låg Peja mamma Ellas mage och väntade på att få komma ut.

Vad gjorde du för ett år sedan?(för djur, en månad sedan)
Matte: För ett år sedan läste jag hund- och klickerböcker medan jag väntade på att Pejla skulle komma ut. Och övade klickerträning på Sigge-katten.

Pejla: Eftersom matte hade så mycket att göra mellan lucia och jul hade jag rätt tråkigt.

Fem snask jag gillar:

Matte: Salta grodor, Djungelvrål, Salta katten, Salta fiskar, choklad

Pejla: Pannkakor, kokt potatis, spagetti, kyckling, sås som man slickar bort från tallriken.

Fem sånger som du kan hela texten till:
Matte: Oj. Nu för tiden är det bara barnsånger på den listan tror jag; Pippis sommarvisa, Idas sommarvisa, Grisen gal i granens topp, Nyss så träffa jag en krokodil, (ok då, en vuxenvisa också) - Hej tomtegubbar.

Pejla: Kan nog bara en faktiskt - "Hallå! Var det ingen mer än jag som hörde det där konstiga ljudet?!"

Vad skulle du göra om du var miljonär?

Matte: Placera pengar, leva på räntor, sluta jobba och träna hund hela dagarna. Ge bort lite pengar också förstås.

Pejla: Träna med matte hela dagarna med oxfilé som belöning.

Fem saker som du gillar att göra:

Matte: Shejpa, gå långa promenader, lära mig nya saker, gå på kurs, gosa.

Pejla: Shejpa, gå långa promenader, lära mig nya saker, gå på kurs, äta.

Fem saker som du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Matte: Är rätt liberal vad gäller kläder, men för trångt eller något med axelvaddar går ju fetbort.

Pejla: Klä mig? Vad menar du? Allt går bort. Till och med sele.

Fyra favoritsaker:

Matte: Klicker, mina hundböcker, nya soffan, datorn, badkaret.

Pejla: Snörbollen, fleeceflätan, pinnar, barnens gosedjur, strumpor.

...har fått en egen sida. Kan nås från www.klickerhunden.se.