Efter att jag börjat röra mig mer på byn med Pejla har jag allt oftare fått stanna till och prata med folk. Det är trevligt! Både jag och Pejla älskar att vara i skogen, så dit beger vi oss fortfarande, men nu har jag återupptäckt tjusningen i att spontanprata med folk på stan. Och när man har hund med sig verkar det naturligt att samtalet någon gång handlar om just hundar.

Nu har jag de senaste veckorna vid ett flertal tillfällen fått tips från folk som vi mött om att titta på TV4+ program "Mannen som talar med hundar", där Cesar Millan tar itu med problemhundar. Jag brukar säga att jag har sett det, och får då ett glatt leende som svar med en kommentar om "att visst är han bra!"

Att i den situationen ta upp en diskussion om vad jag egentligen tycker känns inte meningsfullt, så jag brukar bara säga att jag använder mig av andra metoder på min hund, och lämna det därvid.

Det som skrämmer mig lite är när man liksom använder Cesar Millans metoder som grundtänk överlag när det gäller hundar. Som sagt, det som visas på TV handlar om problemhundar (eller iallafall om hundar vars ägare upplever sin hund som en problemhund), och enligt mig har jag ingen problemhund – därav har jag ingen nytta av hans rehabiliteringar. Det största problem jag hittills haft (enligt mig då) är att Pejla var oerhört rädd för att klippa klorna under en period. Jag har sett Cesar Millans metod för att råda bot på en sådan rädsla – han la i princip den skräckslagna hunden på rygg och tvingade den att ligga där så länge som det tog att klippa klorna. Han fick åtminstone två bett av hunden och blödde från ena handen. Det är svårt att avgöra hur lång tid hela proceduren tog eftersom det hela var nerklippt, men som jag förstod det gick det på någon timme. Jag tyckte väldigt synd om den hunden.

Tyvärr fick man inte se hur det gick nästa gång, när hundens ägare skulle prova att klippa igen - DET hade ju varit det mest intressanta att se - resultatet av denna rehabilitering. Spontant kan jag inte känna att det borde ha blivit någon större förbättring i hundens inställning till kloklippning. Men det är ju inget varken jag eller någon annan kan veta.

Själv löste jag Pejlas rädsla för klotången genom att gå varsamt fram och förstärka hennes lugna beteenden. Hade först provat att hålla fast henne, men för varje gång vi gjorde så, blev hennes panik värre. Med den "positva metoden" tog det visserligen några dagar av korta "pass" innan vi var "klara", men sedan dess klipper vi klorna en gång i veckan på mellan fem och tio minuter. Pejlas panikrädsla är borta. Hon gillar inte kloklippningen mest av allt i hela världen, helt klart, men hon accepterar läget och sitter eller ligger kvar tills vi är färdiga.

Varför kan man inte visa ett sådant inslag på TV? Och varför visar man inte hundar som är glada och lyckliga och hur deras ägare tränar dem? Måste kombinationen TV-program och hund alltid handla om problemhundar och hur man återställer ledarskapet?

Att jag nu ett tiotal gånger fått tips om att titta på "Mannen som talar med hundar", fast det faktum att min hund står eller sitter fint bredvid och bara ser söt ut, det skrämmer mig lite (ok, hon blir ofta rätt glad och vill hälsa, hälsa, hälsa, men hon är alltså helt uppenbart INTE någon problemhund som man behöver dänga i backen för att visa vem som leder flocken).

Tycker det skulle vara väldigt synd om folk med lika snälla hundar som jag började använda Cesar Millans metoder i vardagen på grund av något man sett på TV. För det är helt klart så, att det finns betydligt trevligare sätt att umgås med hundar på.

Här kommer då ett omröstningsresultat igen:

Du som tränar hund, använder du dig av klickertänket i träningen?

38,1% - Ja, jag använder klicker/positiv förstärkning, men korrigerar också.

35,7% - Jag strävar efter att träna enbart enligt klickertänk/positiv förstärkning, men lyckas inte alltid.

19,0% - Ja, jag tränar enbart efter klickerprinciperna/positiv förstärkning.

4,8%  - Nej, men jag använder enbart positiv förstärkning på annat sätt.

2,4%  - Nej, jag använder korrigeringar/tillrättavisningar i min träning.

Alla 84 som röstat har hört talas om klickerträning, och jag är imponerad och glad över att hela 55% av de som röstat enbart tränar enligt klickerprinciperna, eller åtminstone strävar efter att göra det. Mest imponerad är jag över dem som inte bara strävar, utan faktiskt klarar av att göra det, alltid - det är dit jag skulle vilja komma.

Eva Bodfäldt har skaffat en blogg. Jättekul tycker jag och kommer att följa den med stort intresse. :)

Har haft en omröstning igång rätt länge nu, men nu har så många svarat att jag lägger ner den. Resultatet kommer här, och är väl egentligen mest intressant för min del. Men ändå:

Jag är nyfiken på vart mina läsare håller hus. Så, vart bor du?

18,8% - Västergötland/Östergötland

17,9% - Värmland/Västmanland/Närke

15,2% - Uppland/Södermanland

9,8% - Lappland/Norrbotten/Västerbotten

9,8% - Dalarna/Hälsingland/Gästrikland

8% - Skåne/Blekinge

6,3% - Utanför Sverige

6,3% - Halland/Småland

4,5% - Jämtland/Ångermanland

1,8% - Dalsland/Bohuslän

0,9% - Öland/Gotland

0,9% - Härjedalen/Medelpad

Totalt svarade 112 personer - tack för det! :)

Blev utmanad av Millis att nämna tre favoritsaker, och eftersom hon fotat sina, så gör jag detsamma. Och eftersom denna blogg inte i första hand handlar om mig som person, känns det naturligt att välja tre hundfavoritsaker:

1. Klicker - den står högt i kurs, både hos mig och Pejla.

2. Dotterns toffel - Pejla älskar den och den funkar kanon som belöning.

3. Alla mina hundböcker - det finns många fler, men dessa fick plats på bild.

Glömde ju önska alla bloggläsare en riktigt skön midsommar!

Ha det så trevligt nu i helgen! :D

Gick ju med i EFIT - ett foto i timmen, här i vårvintras innan vi skulle hämta Pejla. Men... ja... jag har liksom inte haft varken tid eller ork att hänga med sedan i april (var det väl?). Så nu ger jag upp! EFIT-sidan ligger kvar bland länkarna eftersom det finns gamla bilder där som kanske kan vara kul att kika på (?). Men några nya bilder blir det inte där. Inte än iallafall. Kanske i framtiden, vi får se.

Hela kullen som Pejla kommer ifrån var väldigt fina. Sådär utställningsfina menar jag. Alltså, personligen kan jag inte säga så mycket om det, men min uppfödare Lena, som ställer ut mycket, var väldigt nöjd med kullen.

Och nu har Pejlas syskon blivit utställda för första gången. Det gick jättebra och jag tycker det är så roligt för Lenas skull!

För närvarande finns tre (eller är det fyra till och med?) valpar kvar hos Lena, och hon ska behålla två av dem. De andra hämtas i sommar. Alla valparna hade jättefina omdömen på utställningen i Gränna igår. Citerar från Lenas/Goldcliffs hemsida:

"Utställning SSRK Gränna
Domare: Ragnhild Ulin
Flatcoated Retriever

Idag var det premiär för småttingarna i valpklass 4-6 månader. Cliff vann klassen med HP, tvåa kom Nicco också med HP och Hubbe blev 4:a bästa hanvalp! Bra kämpat Ninni! Lilla Doris vann också sin klass med HP, så det blev Cliff och Doris som fick slåss om BIR. Doris blev BIM och Cliff blev BIR och han slutade dagen med att bli BIS-3! Henric Frykstrand dömde BIS-valparna.

Kritik för Cliff: Härlig helhet med mycket vackra linjer och proportioner. Underbart huvud och uttryck, aning halsskinn. Bra hals och överlinje, lagom kropp för åldern. Rejäla ben, goda vinklar. Rör sig utmärkt med driv och stil, glad och trevlig.

Kritik för Nicco: Härlig lovande helhet, välfyllt mkt vackert huvud och uttryck. Bra hals, topline och kropp för åldern. Kraftfull benstomme, flotta linjer. Goda vinklar. Rör sig med härligt drive och stil trevligt temperament.

Kritik för Doris: Tilltalande tikvalp med välformat huvud trevligt uttryck. Bra hals, välkroppad, välvinklad, aning fallande i korset. Bra ben och pälskvalité rör sig med lediga rörelser. Trevligt temperament."

Stort jättegrattis från mig och Pejla! :)

PS. Vad betyder HP?