Har ju funderat en del på hur Pejla ska färdas i vår bil. Just nu är hon lös i bakluckan, men jag har nästan bestämt mig för att köpa en MIM-bur. Det gäller bara att få tag på en. Det slutar antagligen med att jag beställer en över internet, fast det vore trevligt att få se en på riktigt först, så kanske, kanske att jag tar en tur till Karlstad snart.

Har försökt studera hur folk häromkring har sina hundar i bilen, och jag tror att en övervägande del har dem i bakluckan bakom hundgaller.

Det skulle vara intressant att se om detta stämmer med mina läsare. Så, svara gärna på undersökningen till höger!

Jag har haft bebis två gånger. Riktiga människobebisar menar jag då. Det var båda gångerna en intensiv och härlig, men jobbig tid. Andra gången ändå lugnare, säkrare. Ändå minns jag det som ett töcken.

Nu har jag en bebis igen. Ingen männsika denna gång, utan en hund. Jag har ofta rynkat ögonbrynen åt dem som jämställt hundar med barn, men jag är benägen att ändra mig lite på den punkten. Och jag inbillar mig nu att jag har en fördel av att vara mor, när jag ska ta hand om denna svarta lilla varelse med nyfikenhet i blicken. Eller så är det inte inbillning alls, bara ett rent faktum.

Min första bebis har hunnit bli sex, snart sju år. Hon är som jag, äldst i syskonskaran, och så lik mig på många sätt. Den starka viljan, egenheten, men ändå alltid med en botten av djupaste allvar. Hon vill ha uppmärksamhet och kärlek. Tar gärna hand om och går före andra. Lillebror var första projektet, och nu, nu är det valpen. Hon vill så gärna, och tar det så personligt när Pejla inte kan slappna av och bara vara, istället vill tugga kjol och hår.

Men just nu, när sambon återupptagit det gamla yrket som inspelningstekniker och spenderar helgen i inspelningsstudio, då får barn och hund somna vart de vill. Min säng är då en självklarhet för dottern. Och för hunden. (Sonen, självständig, liten och kaxig vill bara sova i sin egen). Nu ligger de där, dotter och valp, sida vid sida i min säng. Hunden sover, dottern njuter och jag, jag är alldeles varm.

Den här bloggen handlar om, och ska handla om, hur det kan upplevas att skaffa hund för första gången. Det är så det är tänkt. Upptäckandet av hundägandet är kärnan i denna verksamhet.

Men precis så som hundägandet måste bli en del av ett liv, ett vanligt vardagsliv, så måste kanske bloggandet bli det också? Jag har bara bloggat i en månad och redan sviker jag mina mål om vad skriveriet ska handla om. För här sitter jag nu och skriver om bloggandet i sig.

Jag har sett detta fenomen förut - hur tankarna kring själva bloggandet ger sig till känna hos många bloggare. Det är intressant, tycker jag, att företeelsen ”blogga” liksom tar över och blir en självuppfyllande aktivitet som det av någon anledning känns angeläget att skriva om.

Flummeri? Ja, kanske det. Och jag har ju bestämt och tydligt klartgjort, för mig själv och för andra, att Hundbiten handlar om att skaffa hund för första gången. Och då får det bli så. Det är så jag vill ha det.

Men, eftersom de här tankarna ändå kommit till mig nu, och eftersom jag har så många andra historier, som kanske rentav är mer intressanta, så har det ändå slagit mig att blogga om annat. Men inte här förstås. Det får bli på annan plats, på annan tid.

Tid föresten. Finns det någon sådan kvar när man skaffat sig en hund?

Alltså, jag måste bara tipsa om flattarna Hugo och Bosses hemsida - Susanne Jansson lämnade en kommentar här i bloggen lite tidigare, och jag blev förstås nyfiken på henne. Gå in där och läs, särskilt om ni är sådär lite fredagströtta och har nära till fnisset. Då blir det roligt :)

Adressen? Kommer här: http://sussan.se/

Mycket nöje!