Pejla hamnar verkligen inte i fokus just nu. Det är überstressigt på jobbet med allt som bara måste hinnas klart innan jul, och det blir knappt några promenader ens - bara släppa ut utanför dörren i fem minuter för att göra några rejs och kissa av sig. Känner mig som en dålig matte många gånger per dag just nu!

Fast idag kom Niina, Kody och Quila ner och räddade oss i en timme då de drog oss med på promenad i kylan. Det behövdes, både för hund och matte!

Tyvärr är vi åter tillbaka på jobbet och det verkar kunna bli en sen kväll här. Fast nu är hon åtminstone lite sliten efter promenaden och mitt samvete något bättre. Bara två dagar kvar nu, sedan blir det bättre och vi får både tid för aktivitet och vila. Vad skönt det ska bli med jullov!

Jag börjar nu få viss förståelse för dem som klagar över att deras unghundar är riktiga virrpannor som inte lyssnar. Tidigare har jag tänkt att "ja jag vet inte vad de talar om, min nio-tiomånaders unghund är visserligen lite vimsig, men sååå jobbig är hon ju inte".

Men nu börjar jag inse att hon nog helt enkelt varit valp. Ända till nu. För nu är det knäck i öronen och sprattelflams på ett helt annat sätt än tidigare. Och idag - hon skällde på mig (!) när jag satt och åt en pepparkaka - som att hon ville påkalla min uppmärksamhet och kanske få smaka en bit!?!?

Snacka om att man kände sig förnärmad.

Tråkigt nog har jag hör mig själv säga nej betydligt oftare än jag gör normalt de senaste dagarna, och det känns ju heltrist minst sagt.

Löpet som jag trodde var på g för över en månad sedan har vi för övrigt inte sett röken av än. Kanske är det det som är på ingång och gör min hund till en virrig, spattig jag-skäller-just-nu-på-alla-normala-och-icke-normala-ljud-hund? Eller kanske är hon helt enkelt bara en enligt boken inne-i-en-period-hund?

Pejla bodde hos Niina med hundar i helgen, och såhär kul hade de visst under lördagspromenaden. Bilden lånad från Niinas blogg.

På lördag förmiddag åkte jag upp till en kompis och lämnade Pejla. Det var första gången hon lämnades bort över natten, så det kändes lite knepigt måste jag säga.

Barnen lämnades hos mormor, och sedan åkte jag och sambon till Karlstad för julklappshoppande samt julbord och julshow med jobbet. Och under söndagen shoppade vi ännu mer.

Hämtade Pejla när vi kom hem runt fyratiden igår och allt hade gått hur bra som helst. På lördagen hade hon fått en långpromenad med hundkompisar, och i övrigt hade hon apporterat vissna blomblad och försökt smussla i sig vin från ett glas på vardagsrumsbordet. När jag kom och hämtade henne hoppade hon på mig för första gången på väldigt länge. Hon var överlycklig, och även om jag är alldeles övertygad om att hon haft det hur bra som helst, så är det ju väldigt trevligt när man får känna sig så omtyckt och efterlängtad.

Men det sliter på krafterna att vara hemifrån, det märks - hela kvällen låg hon i sin bädd och bara sov och slöade.

Igår när vi kom till konsumparkeringen som vanligt på torsdagar var det tomt. Väntade i tio minuter, men insåg tillslut att vi skulle få promenera själva denna gång. Antar att luciafirandet stod i vägen :)

Så vi gjorde en miljöpromenad av det hela. Det var rätt länge sedan faktiskt. Gick runt i samhället och letade upp "konstiga" saker som vi antingen inte sett på väldigt länge, eller aldrig sett alls. Typ lastpallar, stegar, rör, galler, cyklar, konstiga trappor på mystiska ställen osv osv.

Vi brukar gå en till en och en halv timme på de gemensamma torsdagspromenaderna, men Pejla var så trött redan efter en halvtimme av allt nosande och undersökande (plus att jag höll på att frysa häcken av mig!) så vi rundade av efter sisådär fyrtio minuter.

Idag har vi vår VD här på jobbet. Han sitter vanligtvis i Stockholm, men kommer hit lite då och då. Pejla gillar honom väldigt mycket. Fjäskar otroligt genom att bära skor och annat och vanka av och an intill honom. Han däremot, är väl inte så särskilt förtjust i henne (eller hundar över huvud taget) och försöker putta undan henne när hon blir för jobbig. Går inte så bra kan jag meddela, så jag har fått hjälpa till lite genom att ropa på henne några gånger.

Intressant var dock att notera att chefen försökte sig på något slags Ceasar-liknande grepp genom att sätta fingrarna på sidan av hennes hals. Men det gick hon bara igång på ännu mer. "Åh han tar i mig. Lycka!", ungefär :)

Jag hör väl inte till dem som tycker att korta promenader är det roligaste här i världen. Långpromenader i skog och mark njuter jag av, men de där rastningsrundorna runt kvarteret på asfaltstrottoar i en kvart, nja...

Därför brukar vi helt enkelt göra annat på rastningsrundorna. Imorse tog vi en halvtimme i trädgården och på fälten runt kring tomten. Hade frukosten i fickan och en snörboll i den andra. Vi lekte en hel massa som förstärkning för att hon sökte upp mig helt enkelt. Valpövningar kanske, men jag tror att vi kommer få lekträna på det här sättet länge. Hon blir aldrig färdig med det där, och slarvar jag med kontaktträningen i ett par veckor blir hon mer och mer utåtriktad. Kontakt är nummer ett, det påminns jag om ideligen.

Passade också på att lekträna lite andra saker. T.ex genom att belöna henne med godbitar när hon kom tillbaka med snörbollen, eller att hon kampade med snörbollen trots att jag stoppade handen i fickan för att ta upp godbitar. Kampande med godbitar som störning är SVÅRT för henne, och det var länge sedan vi tränade på detta så jag fick förstärka minsta lilla tendens till ökad aktivitet från henne. Alltså, i början fick hon "bra" och godbit för intresse för snörbollen trots att jag hade godis i handen, men efter en liten stund kampade hon iallafall litegrann för att få den där godbiten.

Mycket spring över fälten blev det också. Kastade snörbollen så långt jag bara kunde, och rätt som det var bjöd hon på en ingång när hon kom tillbaka med den. Satte sig så fint vid vänstra sidan med snörbollen hängande ur munnen. Stolt som en tupp. Och det fick hon förstås massor av godbitar för.

Jag gillar att se på träning som lek. Så fort jag tänker förberedande tävlingsträning blir jag själv så mycket mer allvarlig i huvudet att det lätt blir trist. Men när vi leker och släpper loss känns allt perfekt. Det kan låta motsägelsefullt, men för oss är det inte det. Ju roligare desto bättre, och faktiskt också mer effektivt om man ändå ska tänka förberedande tävlingsträning. För ju roligare jag har, desto roligare har hon, och på köpet får jag massor av "nyttiga" beteenden att förstärka.

...är titeln på den bok jag läser för tillfället. Undertiteln är "Why we do what we do around dogs" och boken är skriven av Patricia B. McConnel.

Parallellt läser jag en annan bok också - The Culture Clash av Jean Donaldson. Den är helt ok med en del tänkvärt, men rätt trist på nåt sätt, och jag kommer liksom inte igenom den.

"The other end of the leash", däremot, det är en sån där bok som jag fullständigt begravt mig i. Försöker hitta tillfällen hela tiden då jag kan stänga in mig med boken och bara läsa och begrunda, fundera och få de där härliga aha-upplevelserna och igenkännandet.

Får återkomma om boken, helt klart, för det finns en hel del tänkvärt som jag gärna delar med mig av ur den, men just nu vill jag bara tillbaks till soffan och läsa vidare.

Tänk att det bara gått 10 månader. På ett sätt har det gått alldeles för fort, men samtidigt känns det som en evighet sedan jag träffade Pejla för första gången. Och när man tänker på allt hon tillfört mitt liv är det lätt att bli lite sentimental. Hon är bara helt fantastiskt underbar, även om hon inte är gullinuttig valp längre. Men fatta att jag smälte av det här då i mars: