Idag är det riktigt härligt väder! Varmt och soligt och väldigt skönt.

Nu på förmiddagen fick Pejla följa med i bilen när jag åkte runt till olika ställen och letade efter ett 6-milimeters stämjärn. Vi behöver det till badrumsrenoveringen, men det gick inte att få tag på.

Däremot, när jag letade på Granngården, så hittade jag de ultimata hundtränarbyxorna! Det är ett par arbetsbrallor i jeanstyg i dammodell. Utan hängslen, men med massor av fickor i olika storlekar, och plats för allt! Hundgodis, klicker, koppel, snusdosa, you name it!

Köpte ett par och drog sedan iväg till hundklubben för att träna lite fotgående med Pejla. Funderar nästan på att åka och köpa ett par likadana byxor till, för det kan faktiskt inte bli bättre. Helt kanon!

På hundklubben var det ingen mer än vi. Lite tråkigt, faktiskt. Men vi gick där på apellplan och tränade fotgående. Först med koppel och sedan utan. Det gick jättebra! Men fast vi var ensamma så fanns ett mycket störande störmoment - maskrosor. Pejla äter dem och där fanns nu miljontals över hela plan. Men vi körde rätt många korta pass, och däremellan satt och låg vi på gräset och hade det mysigt, och Pejla åt och åt av dessa maskrosor. Hoppas det inte är giftigt, för det har jag inte kollat upp... :/

Efter en timme på klubben åkte vi hem och käkade lunch. Hade tänkt ta med barn och sambo ut i skogen i eftermiddag, men när jag kom hem hade barnens farmor varit och hämtat dem, och sambon ligger på knä i badrummet och grejar. Så jag tar mig nog en egen sväng med vovven sedan. Inte helt fel det heller. Vädret är alldeles för fint för att man ska orka sitta här och blogga...

När jag kategoriserade mina ämnen i den här bloggen valde jag bland annat att ha en kategori för "träning" och en för "valp i vardagen". Ibland märker jag dock att det är svårt att skilja på dessa, för det flyter ju liksom ihop.

Som detta med kloklippningen till exempel. Vi tränar ju faktiskt, men det är ju ändå något som hör vardagen till. Så om det känns rörigt i kategorierna har jag full förståelse för det. Det får bli som det känns bäst för dagen :)

Idag kör vi ingen mer kloklippningsträning iallafall. Hon måste få chansen att smälta det lite. Eventuellt provar jag igen imorgon.

Pejla har varit med mig på jobbet några gånger nu. Det går bra. Vi har fyra rum där uppe, och i det största sitter grabbarna, tre till antalet. I det minsta sitter vår guldtjej (som för övrigt är min lillasyster) och håller ordning på det ekonomiska. Där huserar även lilla Selma (som jag nämnt tidigare) emellanåt. Dock har inte Selma varit där när Pejla varit det.

Själv har jag ett eget rum, och där har jag gjort iordning en liten hage med den där spjälsängsmadrassen som jag skrivit om tidigare. En fleecefilt och vattenskål finns också där. Och Pejla stortrivs! Det känns ju skönt.

Efter lunch på byns enda kinakrog fick jag och Pejla en timmes fritid innan barnen skulle hämtas upp, och då tog vi oss en tur till hundklubben.

Den där promenaden som vi gör varje gång på valpkursen är lite jobbig, nämligen, så jag tänkte att vi kunde träna lite på den, med mindre störningar.

När vi kom till klubben var det tomt. Bra! Tog med mig Pejla utan koppel (ja, jag hade det i fickan, men Pejla fick gå lös) och promenerade iväg längs grusvägen. Hon for fram och tillbaka framför mig och nosade än på vänster, än på höger sida. Men efter bara någon minut kom hon tillbaka till mig och fick klick + belöning.

Vi gick fram och tillbaka på grusvägen några gånger. En sträcka på två-trehundra meter kanske. Så fort hon stack iväg lite för långt från mig vände jag på klacken och bytte håll. Det räckte med ett par, tre gånger, så hade hon snart bättre koll på vart jag befann mig.

Vi gjorde även en liten avstickare från grusvägen och gick in i skogen en vända. Det var roligt minsann :) Och jag låtsades några gånger att jag hittade något jätteintressant på marken (gömde godisbitar under stenar och löv och sådär), och Pejla verkade tycka att jag var väldigt duktig på att hitta bra saker, så hon höll sig intill mig nästan hela tiden.

När jag bestämt mig för att det räckte gick vi åter mot klubbhuset och planen, och då mötte vi en stor, svart Riesenschnauzer med matte i koppel. Han var väldigt intresserad av oss. Pejla, som just då gick en kort bit framför mig, stannade först tvärt upp och spanade, men så vände hon på klacken för att söka upp mig. Duktig tjej! Klick och belöning! Och sedan satte vi på koppel, lugnt och fint.

Riesenschnauzern var stark, och stackars matte orkade inte hålla emot när han strävade fram emot Pejla, så det blev en liten hälsningsceremoni vare sig vi ville eller inte. Lite knasigt blev det allt, eftersom båda hundarna var kopplade. Det blev koppeltrassel, och jag släppte mitt koppel. Den andra tjejen höll i men försökte trassla loss så gott det gick. Fick tag i Pejla och kopplade lös henne igen, för att ingen skulle skada sig.

Den stora svarta killen var väldigt snäll. Bara oerhört nyfiken, men snäll som bara den. Så allt gick bra. Jag och den andra matten gick en bit isär, så att hundarna kom ifrån varandra, men pratade lite och hade det allmänt trevligt. De gick åt sitt håll, och jag och Pejla fortsatte till träningsplan.

Där fick hon gå och lukta bra länge. Tänkte att det kan vara bra för henne att lukta av sig lite där, så kanske hon har lättare att slappna av när vi är på valpkurs. Vet inte om det är rätt resonerat av mig, men jag vill prova iallafall.

Ute på plan ville jag se vilka beteenden hon ville bjuda på idag. Först blev det fritt följ. Det tycker hon är roligt :)

Efter en paus när vi bara satt ner i gräset och hade det mysigt, ställde jag mig upp igen, och då bjöd hon på ett sitt. Klickade för det några gånger.

Eftersom vi tränade sitt/stanna kvar igår, provade jag att gå en bit ifrån henne när hon satt sig. Och mycket riktigt, hon stannade kvar. Duktig tjej!

Matten med Riesenschnauzern kom tillbaka och körde lite agility en bit bort, och då satte oss jag och Pejla och tittade på. Inte för nära, men ändå såpass nära att Pejla noterade vad som försiggick där borta. Efter ett tag la sig Pejla ner, och då fick hon belöning. Vill nämligen gärna att hon ska kunna ligga ner och slappna av trots att det pågår annat skoj i närheten.

Vi satt där och tittade bra länge på dem när de tränade, säkert en halvtimme, och Pejla låg så fint mest hela tiden. Men emellanåt var hon förstås tvungen att hoppa upp och nosa på diverse fläckar på gräset. Humlor och maskrosor också. De är spännande.

Precis innan vi skulle bryta upp och gå av planen mot bilen, kom en ny bil och körde in på parkeringen. Det var en man med två fina schäfrar som jag sett på klubben tidigare. Ett ypperligt tillfälle att se om skvallerträningen fungerade igen (har skrivit tidigare om skvallerträning här). Och det gjorde den! Pejla reste sig och spanade när hon hörde de andra hundarna skälla, men så vips vände hon blicken mot mig och fick klick och belöning. Gud så trevligt! :)

Känner över lag att det är roligare på ett sätt, att vara på klubben när det är lite mindre störningar. Hon är egentligen inte redo för valpkurs på det sättet som vi gör det nu - med massor av valpar som alla är lika intresserade av varandra. Så jag känner mig jättenöjd med dagens klubbesök!

Väl hemma efter upphämtning av barnen, fick Pejla en något försenad lunch, fast det hade nog inte gått någon nöd på henne efter allt belöningsgodis; hon lämnade en tredjedel av maten orörd. Sedan var det platt bums i säng och hon sover än.

Imorgon funderar jag för övrigt på att åka ner till Karlstad på Flat-show. Men jag har inte riktigt bestämt mig än. Det är ju skönt att bara vara ledig med familjen också. Fast det är klart. De kan ju följa med! :)

Hittade fram till en av deltagarna på helgens kurs som också bloggar. Ni som vill läsa mer om vad vi gjorde i helgen kan gärna klicka er vidare till astaomalte. Där får ni lite mer ingående input om vad de som kommit lite längre än oss tränade på.

Bilden nedan då!

Ja, det var faktiskt Gilla som prickade alldeles rätt! Matte har precis klickat och kastat en godis som bc:n fångar i luften. Fångade ögonblicket av en slump förstås. Övriga bilder från samma pass ser betydligt snällare ut :)

Känner bara för att understryka vikten av att träna kontakt med sin lilla valp. Vi har fokuserat väldigt mycket på det den senaste tiden (har skrivit lite om det förut), och det är så himla bra. Jag berömmer eller klickar ganska mycket faktiskt, för spontan kontakt. När hon söker upp mig, tittar på mig, vänder huvudet i min riktning, osv. Belönar med godis eller en lekstund. Om jag vill öka frekvensen för att hon ska bjuda på kontakt belönar jag med godis eftersom det snabbt tar slut :)

Resultatet idag är att jag har en hund som gått utan koppel i trädgården i en vecka, ungefär (minns inte riktigt när jag skrev om att jag inte vågade ha henne lös för att hon smet, men det känns om en vecka sedan). Hon följer mig så fint, och när jag flyttar mig kan hon gärna få gå och nosa i något hörn, men hon kommer alltid skuttande efter ett tag, och då har vi roligt eller äter gott.

Det vara bara det, denna gång. Satsa på kontaktövningar, det lönar sig enormt!

Ang. bilden nedan så väntar jag en aning med att avslöja vad som verkligen sker. In med några gissningar till bara, så kommer svaret snart!

Idag har vi roat oss med att prova på så kallad skvallerträning. Det går ut på att man ska få hunden att låta bli att springa efter katter, göra utfall mot andra hundar, springa fram till okända människor osv osv...

Pejla springer gärna efter vår katt Sigge. Han är en liten mespropp, tyvärr, och hamnar ofta under henne där han har lite problem med att ta sig loss. Nu har han börjat ge igen lite i och för sig, men jag tycker synd om honom, stackarn.

Idag testade jag lite smått att få Pejla att "skvallra". Sigge gick förbi köksdörren, och Pejla som låg inne i köket med mig noterade honom som vanligt. Precis när hon var på väg att resa sig (och förmodligen jaga, det brukar gå till så), så klickade jag. Hon blev nog en aning förvånad, slängde runt huvudet och tittade på mig. Jag plockade snabbt fram en godbit och belönade.

Lite senare fick vi ett liknande tillfälle och jag bestämde mig för att prova igen. Fast denna gång tittade hon bara på Sigge och vände sedan genast blicken mot mig. Klockrent skvaller! Klick och belöning.

Ska fortsätta med detta på andra grejer också. Hundar som går förbi tomten, till exempel. Ett verkligt bra "trick" detta med skvallerträning, tycker jag!

Sedan har vi tränat lite stadga, eller vad man nu ska kalla det. Pejla är väldigt bitig av sig. Barnen tycker det är jobbigt, och även om jag är rätt tålig av mig börjar jag också tycka det. Ser ut som bara f*n utefter armar och händer, och jag blöder varje dag. Kanske är normalt, men hon har börjat ta i så när hon biter. Det gör ONT!

Hur som helst. Jag började med att flaxa lite med ena tröjärmen framför henne och klickade snabbt som busen. Hon hann knappt reagera, och inte heller bita. Belönade med gotta.

Fortsatte såhär och viftade allt längre innan klick. Gick snart över till att fladdra med byxbenen framför henne och klickade för passivitet och ögonkontakt. Det gick strålande!

Lite senare bad jag barnen att vara försökskaniner. Främst dottern, eftersom det är hon som råkar mest illa ut när Pejla är i farten (sonen har någon slags magisk aura, tror jag, för när hon ger sig på honom så slickar hon mest). Barnen fladdrade med diverse kläder och jag klickade och belönade för att hon inte bet tag i något. Hon fick gärna nosa och titta på dem, och det gick fortsatt jättebra!

Vi avslutade med att barnen båda två gick lite runtomkring henne, satte sig på huk och kelade lite, medan de pratade ungefär som de brukar göra med henne - det vill säga glatt och livligt.

Hon satt som en staty nästan, och när det blev lite för mycket drog hon sig ifrån dem och sökte kontakt med mig.

Lite senare nu ikväll sprang hon i och för sig åter igen efter dotterns byxben, men jag tror att vi ska köra fler korta pass, något om dagen i någon vecka, och se om det ger resultat.

Har för övrigt även passat på att belöna henne över lag när hon är lugn och fin med mig eller barnen. Det tycker hon är mycket trevligt :)

Det kan vara lite svårt såhär i början, antar jag, att veta vart gränsen för för mycket och för lite träning går. Men en sak är säker. Aktiverar jag ingenting en dag, då blir Pejla skogstokig på kvällen. Så lite träning varje dag är nog ingen dum idé. Måste bara hitta en naturlig gräns för att sätta stopp, så att hon inte blir överaktiverad och för krävande i framtiden.

Inspirerad av kursen igår, och av min egen magkänsla, har vi nu på morgonen tränat kontakt, spontana sitt/ligg/stå och inkallningar. Lägger mest vikt på kontakten och inkallningarna, eftersom hon börjat ta sig för stora friheter när hon är lös ute i trädgården. Under några dagar vågade jag inte ens ha henne lös alls, utan hon fick vara i hagen eller i koppel. Hon har nämligen smitit några gånger, i full galopp mot någon av vägarna här utanför, och det känns alldeles för farligt!

Därmed har vi ägnat den senaste veckans träning åt kontakt och inkallning. Och vad det ger utdelning!

Nu på morgonen fick Pejla vara lös i trädgården igen. Hon busade en hel del först, men höll sig på bra avstånd. Jag belönade med godis eller lek varje gång hon spontant sökte upp mig. Och de gånger hon drog lite för snabbt åt ett håll, gick eller sprang jag åt andra hållet, hostade högt eller gjorde något annat konstigt ljud för att hon skulle upptäcka mig, och ofelbart kom hon kutandes varje gång! Vad glad jag blev! :)

Ett par gånger lyckades jag gömma mig för henne också. Det ser så komiskt ut när hon upptäcker att jag är borta. Huvudet går, fram och tillbaka, och hon springer några steg, än hit, än dit. Jag fick lov att avslöja mig båda gångerna genom att låta lite, och då hittade hon mig och svansen gick i hundrafyrtio :)

Vi fick även ypperliga tillfällen att träna svåra inkallningar. Första gången var det Sigge (katten) som var störmoment. Hon springer mer än gärna efter honom. Men när hon satte iväg sprang jag genast åt andra hållet, runt knuten, hojtade, hostade och levde om, och hon vände tvärt och sprang till mig. Vi lekte en stund och hade det så roligt.

Det går många hundar förbi där vi bor, och idag kom (som varje dag) en ägare med sin hund lös. Jag är inte säker på vad det är för ras, men den verkar väldigt lydig, hur som helst. Den är alltid lös och går och nosar i vägkanten, men har benkoll på sin husse. Pejla fick syn på hunden. Förra gången detta hände drog hon iväg som ett skott och jag hade väldiga problem att få henne att komma tillbaka. (Som tur är har vi ett djupt och brett dike mellan tomten och gångvägen där hund och husse promenerade, så hon tog sig inte ända fram).

Men idag gav all denna kontakt- och inkallningsövning resultat! När Pejla fick syn på hunden tittade hon visserligen inte på mig, men hon stack inte heller iväg. Hon satte sig på rumpan och stirrade uppmärksamt. Jag smackade lite för att få hennes uppmärksamhet och drog mig sakta men säkert bakåt, bort från henne. Ingen reaktion. Väntade. Efter en kort stund började hon gny lite och reste sig. Tittade fortfarande mot hunden, men så plötsligt, vände hon blicken mot mig och jag blev överglad! :) "Kom" ropade jag så glatt jag någonsin kunde, och hon kom. Som ett skott. Och fick massor av beröm och både godis och lek.

Satan i gatan, det känns så bra det här. Kontakt, kontakt, kontakt... Det lönar sig verkligen. Och roligt är det också!

En av anledningarna till att jag skriver den här bloggen är tanken om att jag ska träna en del med Pejla. Kanske även tävla om den nerven lever kvar om månader och år. Är inställd på det i dagsläget iallafall.

De första två och en halv veckorna här hos oss har Pejla mest lekt, gosat, busat, kissat på golvet och jagat katten. Men lite förberedande lydnadsträning har vi ändå bakat in i vardagen. Vad har vi gjort då?

Inkallning

Dagligen tränar vi på detta. Inomhus funkar det kanon, allra helst med två visselsignaler före matdags. Hon sitter numer som ett ljus medan jag gör iordning maten, utom om det tar lite för länge (enligt henne då). Då kan hon bli lite frustrerad. Men hon har fattat att det är sitta still och ögonkontakt som gäller för att få tillgång till maten. Hon är duktig på detta!

Även utomhus tränar vi inkallning dagligen. Men då med "kom" som kommando, eller "Pejla". Vi gör det enligt böckernas föreskrifter - kallar bara när hon antingen redan är på väg mot mig eller när hon nosat klart och vänder blicken mot mig. Några få gånger har det misslyckats, främst bland de första dagarna, men det blir säkrare och säkrare. Har även börjat lägga in ett "sitt" ibland när hon kommit ända fram, och det fixar hon galant!

Shejping

Som jag skrivit tidigare har jag fallit platt för operant inlärning och klickerträning. Har börjat klicka för spontana beteenden och lyckats shejpa fram ett sitt som nog kan sägas vara helsäkert nu. La på kommandot efter hand. I början klickade jag bara och matade med godis när hon satte sig frivilligt, men efter några "pass" har vi lagt på kommando, och hon fattar precis.

Har även klickat för ligg, stanna kvar, stå, fritt följ osv, men inte lagt på några kommandon där än, och inte tränat det på allvar heller, utan bara belönat spontana beteenden. Har visserligen provat med kommando på ligg, men det behöver shejpas mer känner jag. I vissa lägen har jag även lagt in här som kommando under det fria följet och hon fattar det inomhus. Utomhus har jag bara provat lite, för det finns så mycket annat roligt där.

Kurs

Har kommit med på både valpkurs och helgkurs i klickerträning om några veckor. Det ser jag verkligen fram emot! Får väl se hur mycket Pejla orkar med, men det är ju ändå mest för min skull jag anmält mig till kurserna.

Och för er som tycker att jag gör för mycket med min valp vill jag bara tillägga att det inte handlar om daglig träning, eller långa pass. Bara lite då och då, och med belöning för frivilliga beteenden. Inga krav, ingen press, och jag tror inte att Pejla upplever det som "träning".

Nu ska jag ta min andra alvedonkur för dagen och krypa till sängs.