Eftersom Louise kom mitt på dagen och hämtade Nemi och jag varit tvungen att jobba och planera annat som en tok, är det inte förrän nu, sent på kvällen, som det börjar kännas riktigt konstigt.

Flera gånger har jag tittat någon nanosekund efter Nemi. Är hon i buren? I barnens rum? I badrummet? Nej just ja. Hon är inte här alls.

Idag sa hon hej då till kontoret. Andreas, som varit hennes favvokille på jobbet, fick en rejäl hoppa-upp-i-knät-och-gosa-stund imorse. Mer tossigt än vanligt var det, sista gången och allt. Han säger att det kommer bli tråkigt utan råttan framöver.

Sambon tillika kollegan hördes förklara för en annan kollega häromdagen att Nemi är en hund som växer på en. I början förstår man henne inte riktigt, men ju mer man umgås, desto närmare kommer man. Och det är verkligen sant. Hon är en helt underbar hund med en stark personlighet och stor integritet! Och hon älskar att leka och jobba. Vem skulle inte falla för en sådan hund?

Barnen tycker väl att det är sådär. Men barn är barn och går att trösta, och de är väldigt glada över den superfina korg vi fick som tack för hjälpen (tack Louise, du är inte klok så mycket gott!). Vi gick igenom korgen lite närmare nu på kvällen och den innehåller godis för hela julen tror jag. Glögg och vin finns där också, och en jättefin röd-och-vit-rutig julgrytlapp. En godispåse har vi dock redan tjyvat ur :) Eller tjyvat föresten. Den är slut :)

Imorgon åker jag med jobbet till Norge i ett par dagar, och Pejla har lämnats till mormor (min mamma alltså). Så det är verkligen överlungt här hemma. När jag gick ut till tvättstugan nyss och per automatik vände mig om när dörren gick igen för att kolla hur många djur som var med mig (en hund? två hundar? två hundar och en katt?) var det förstås tomt. Och jag insåg, kanske för första gången, sådär riktigt på riktigt, att ett liv utan hund för mig numer vore helt och hållet otänkbart.

Frågan är hur man fixar ett liv utan en Nemi.

Hastigt och lustigt har vi ingen Kelpie här hemma längre. Louise kom och hämtade Nemi alldeles nyss och det blev en kort avskedsceremoni. Har väl inte riktigt hunnit känna efter, men nog känns det väldigt, väldigt tomt redan...

Redan innan Nemi kom hit så var sambon rätt skeptisk till att vi skulle passa en hund så länge. Han är rätt skeptisk till att ha hund över huvud taget egentligen, och beslutet att skaffa Pejla var i slutändan mitt beslut. Det var ok med honom, men hon är min och mitt ansvar.

Den första tiden med Nemi här hemma var sambon ungefär lika engagerad i henne som han varit med Pejla. Måttligt till inte alls med andra ord. Han har tagit henne med några gånger på löptur, kliat henne om kvällarna, pratat lite med henne när hon går förbi osv.

Men så förra veckan när vi började ta lunchpromenader tillsammans så hände någonting. Nemi och sambon fick plötsligt lite qualitytime tillsammans när jag och Pejla gjorde saker på egen hand. Och plötsligt ligger Nemi i sambons knä i soffan om kvällarna. Det är en big deal. Och att råka höra kommentarer som: Du kanske skulle ta och stanna här och bli min hund istället för att åka hem, och att sedan kliva in i köket och se sambon och Nemi sitta på golvet och råkela, det är en big, big deal!

Igår såg vi en working kelpie på TV och när jag berättade vad det var för ras sa han: Men då är ju duuuu mycket, mycket coolare, och kliade den bruna lilla råttan i knät lite extra.

Betyder det här att jag har en sambo som är shejpningsbar vad gäller en hund nr 2 om några år? Betyder det i själva verket att han är sugen på en egen kelpie..? Är han på väg att bli en riktig hundmänniska?!

I förrgår fick Nemi sin första människovalp i familjen. Louise födde en välmående son kvällen den 13:e och hela familjen rapporteras må bra. GRATTIS! :D

Idag var det som om något släppte för Nemi. Jag antar att hela grejen att vara bortlämnad i ett nytt hem kan ha gjort henne lite osäker (eller så är det väl att hon fått börja ligga bredvid mig i soffan och myst ;) -  hon har liksom varit mycket mer avslappnad idag än tidigare.

Jag brukar både börja och avsluta promenaderna med att släppa hundarna lösa i trädgården för lite spring. Och rätt som det var fick Nemi tokspel, gjorde femtioelva snurriga lekinviter framför Pejla och drog sedan iväg på sitt galna kelpierejs. Pejla var inte sen att hänga på och så var jakten igång. De sprang inte så länge, men de sprang tillsammans. Och de hade roligt :D

Solen har strålat hela dagen och det är friskt i luften. Dottern har varit hemma från skolan eftersom hon åkt den årliga hösthostan (hon får den varje höst). Hon har varit rätt hängig hela helgen och fick vara hemma och vila idag, trots att hon var feberfri.

Vi har passat på att vara ute en del. Promenerat och lekt i trädgården. Dottern, som älskar att ta kort, lyckades ta 164 suddiga bilder på mig, hundarna och katten innan kamerabatteriet tog slut igen.

Men ibland får hon till det riktigt bra, och några från idag går att se vad de föreställer:

Nemi och jag tränar lite frivilliga ingångar och sedan lite fritt följ...

Här går hon lite långt bak, som jag pratade om tidigare - men vi körde ett par pass till på eftermiddagen, och liiiite förbättring tycker jag att jag såg. Om den håller i sig återstår att se.

Här är det belöningstajm...

...medan Pejla tittar på...

Vi har även kört lite platsliggningsträning idag. Både Pejla och Nemi skötte sig bra, trots att katten sprang runt och retades.

Om några veckor ska Louise få en liten bebis, och just av denna anledning har även vi fått tillökning i familjen.

Louise har flera hundar, men känner att hon inte klarar att aktivera dem alla så som de är vana nu när magen är stor och bebisen snart kommer att ta all hennes tid och uppmärksamhet. Och därför kom hon alltså i fredags förbi och lämnade av den lilla kelpien Nemi.

Jag säger lilla, men hon är faktiskt större än jag mindes henne :) 

Vi tog en promenad tillsammans när de kom; jag, Pejla, sonen, Louise och Nemi. Pejla var förstås i vanlig ordning väldigt nyfiken på den nya hunden, och, även detta i vanlig ordning, lite väl framfusig. Men det gillar inte Nemi, utan sa ifrån ett par gånger under promenaden.

Förra gången Nemi och Pejla träffades var Pejla liten plutt, och de lekte och röjde tillsammans både i ridhuset när vi tränat ihop och senare hemma hos mig. Men nu gick det alltså inte lika smidigt.

Vi gick hem till mig och släppte hundara lösa i trädgården. Något morr kom det även här från Nemi, och Louise visade mig hur hon brukar göra när Nemi varnar på det där sättet - hon ber henne helt enkelt att gå bort. "Om du gör sådär får du inte vara med" ungefär. Jag har fått använda detta några gånger sedan i fredags, främst när Nemi försökt vakta mig när hon tyckt att Pejla kommit för nära när vi suttit i soffan eller liknande. Men de allra flesta gångerna hon tycker att Pejla blir för närgående går hon helt enkelt undan av sig själv, utan att varna.

Louise stannade bara en kort stund, och någon avskedsceremoni blev det inte. Jag tog Nemi med mig och gick in, för att hon inte skulle bli lämnad av sin matte utan tvärtom, vi gick ifrån henne. Väl inne satte hon igång med att undersöka huset. Hon testade att ligga i Pejlas bur rätt snabbt, hoppade upp i soffor och sängar och nosade länge där katten brukar ligga. Hon är snabb som en råtta och hann med att få i sig lite av kattmatskulorna som brukar stå framme jämt - jag är ju van en hund som inte rör kattmaten, men hädanefter får det bli utfodring för katten på samma sätt som för hundarna - mat ett par gånger om dagen och det som inte äts upp plockas bort. Egentligen är det kanske inte helt fel med sådana rutiner även för en katt?

Jag trodde för övrigt att retrievers var de glupskaste varelserna på jorden, men där har jag helt klart misstagit mig.

- Vad tycker du om Nemis sätt att inhalera maten? frågade Louise mig på lördagen. Och så är det verkligen - jag fattar inte hur en så förhållande vis liten mun kan få in sådär mycket mat på så kort tid! Det ser verkligen märkligt ut! Schlopp, schlopp, och allt är borta.

Innan jag kom ut på min första promenad med två hundar funderade jag hit och dit hur detta skulle gå till. Jag har aldrig promenerat med två hundar samtidigt förut på egen hand. Men jag vill inte hålla på att gå dubbla promenader varje dag, så det var ju bara att testa. Och om jag hade den minsta oro innan så släppte den efter några minuter. Det gick som en dans. Största oron hade väl varit att hundarna inte skulle trivas ihop; att Nemi skulle tycka det var jobbigt att ha Pejla nära sig hela tiden; att de kanske skulle börja bråka om luktfläckar och annat de hittade längs vägen. Men inget av detta har hittills hänt - när vi promenerar funkar hundarna exemplariskt tillsammans - även om de råkar krocka lite eller hittar något intressant att nosa på. Inga som helst problem. Och Nemis trevliga promenadbeteende verkar ha en god inverkan på Pejla som plötsligt blivit betydligt bättre på att gå fint i koppel, på höger sida till och med!

Det är häftigt att träna med en ny hund! Jag märkte omedelbart hur mitt sätt att träna ändrades utefter vilken hund jag tränar med. Jag testade på lördag förmiddag att ha båda hundarna med mig ut för lite enkla framförmappsövningar och frittföljträning. Ville prova att ha den ena hunden pausad, fritt liggande på marken, medan den andra hunden jobbade. Körde korta pass och försökte så gott det gick att även belöna den pausade hunden för att den låg på sin plats och väntade.

Nemi är ett föredöme när det gäller att pausa. Hon är van :) Pejla är väldigt ovan! :D Pejla gick upp några gånger, men rätt snart verkade hon förstå galoppen. Nemi låg vackert och väntade på sin tur och när vi tränade var hon heltaggad. Även Pejla tycktes bli mer taggad av att få ligga och kolla på när matte tränade med en annan hund, och jag tror att det här konceptet kan vara positivt på många sätt. Inte minst för mig!

Louise kom hit igen en sväng på lördagen, innan hon skulle fara hemåt. Då fick Pejla stanna inne medan jag, Louise, Nemi och Arya (Nemis "lillasyster") tog en träningsvända ute på gräsmattan hemma hos oss. Stackars Pejla stod i fönstret och tittade på, alldeles olycklig, och efter en stund kom dottern ut och berättade att Pejla faktiskt står och gråter där inne...

Jag testade lite framförmappande när Louise tittade på. Det kändes lite märkligt; jag är förstås ovan att träna med Nemi, och nu var det liksom under inspektion :D Lite stelt och tafatt blev det nog, men det kändes ändå bra, för Nemi köpte helt och fullt att träna med mig. En liten utmaning jag har nu, och som känns rolig att ta tag i, är att Nemi sackar efter ibland i det fria följet. Jag ska göra mitt bästa för att få hennes position mer konstant och även försöka få uthållighet i det. Det blir säkert tufft, men utmaningar är roligt :)

Jag har nämnt både dottern och sonen i det här blogginlägget. Och de har verkligen sett fram emot att ha en extrahund ett tag. Men Nemis framfart skrämde sonen lite där på fredagen - hon är inte helt lugn när hon hälsar om man säger så ;)

Men oj så duktig hon är! Jag vet inte exakt vad det är barnen gör, men något i deras kroppsspråk måste det väl vara, för bara på ett par dagar har hon lugnat ner sig något enormt när hon hälsar på dem. Hon gör sig liten och lägger sig ibland som en liten krok på golvet som för att visa att "jag är inte farlig, kom och klia på mig nu". Ett par omkullvältningar till har det i och för sig blivit, men Nemi märker direkt när det blir jobbigt för barnen och lugnar ner sig direkt.

Även Pejlas och Nemis relation har utvecklats positivt under helgen. Nemi var som sagt väldigt skeptisk till Pejla första dygnet, men ju mer vi promenerar och ju mer vi har lössläpp med dem ihop, ju bättre går det. Och idag på morgonen lekte de tillsammans för första gången! Tjoho :D

Jag har brukat släppa Nemi lös först, och då har hon rejsat iväg en bit, vänt upp och sedan ställt sig och tittat på när jag släppt Pejla. Pejla har provat att göra lekinviter på håll och sedan rusat mot Nemi, men det har inte Nemi gillat särskilt mycket. Hon har tydligt visat att hon inte varit intresserad av lek - gått iväg på egen hand och ignorerat Pejla. Någon gång har varningsmorret kommit när Pejla varit för på.

Men Pejla är också duktig! Hon har lärt sig att läsa Nemi och för det mesta sprungit runt på egen hand och låtit Nemi vara i fred.

Men så imorse bytte jag taktik. Jag har sett på Nemi hur taggad hon blir av att katten springer omkring, och tänkte att kanske blir hon taggad om jag låter henne vänta hos mig en stund och titta på Pejla som rusar runt. Och det verkade vara en bra idé.

Jag släppte Pejla och höll kvar Nemi lite i halsbandet. Nemi verkade väldigt intresserad av retrievern som fjantade runt i hög fart och vände upp då och då i en lekinvit. Så släppte jag tillslut Nemi på varsågod, och jajjamensan - hon rusade iväg som en pil, gjorde en snabb lekinvit mot Pejla och sedan var jakten igång :)

Pejla har inte en susning av en chans mot Nemi i jaktlek, och det tror jag passar Nemi ganska bra. Hon springer som en gasellkänguru med Pejla några meter efter. Ibland saktar hon in så att Pejla precis, alldeles nästan hinner ikapp, men just som Pejla tror att hon ska få tag i Nemi, lägger Nemi i raketväxeln och drar ifrån igen med några superskutt. Det ser väldigt härligt ut :)

Nu blir det här världens längsta blogg, men jag vet att både Louise och hennes mamma gärna vill läsa om hur deras älskling har det. Jag tror att hon har det väldigt bra! Hon verkar trivas, är med på alla aktiviteter som erbjuds och igår kväll fick hon äntligen även hälsa på katten. Missan har varit oerhört skeptisk till den nya flockmedlemmen och mest sprungit mot ytterdörren med burrig svans så fort Nemi visat sig. Men igår gjorde jag en ansträngning och lät Missan få sin mat i närheten av Nemi. Det, plus att Nemi är en väldigt duktig hund som visade sig liten och snäll mot katten, gjorde att de tillslut, under en kort sekund, stod nos mot nos och hälsade lite försynt.

Nemi var med på spårkursen igår också, och fick göra lite upplet och gick ett kort spår med en skrikande favoritapa i slutet. Det gick ganska bra med spåret, men det hade legat mycket längre än Nemi är van, och det blev svårt. Men hon klarade det tillslut och blev överlycklig när hon hittade apan :)

Dessutom imponerade hon stort på de övriga kursdeltagarna som tyckte att hon var såååå lydig. Och väldigt gullig när hon hon hoppade rakt upp i min famn medan jag stod på backen. Ett trix som jag själv också är väldigt förtjust i då detta är omöjligt att genomföra med Pejla :) Tyvärr var Anna med Charlie tvungen att åka hem innan de hann fota något av min och Nemis träning, men det blir fler tillfällen att göra det, så bilder det kommer, det lovar jag.

Efter en heldag i skogen tog vi en långpromenad i det härliga höstvädret, och sedan däckade både matte och hundar en lång stund.