När vi kom hem efter vår minisemester på High Chaparral mm var min mammas första kommentar om Pejla att hon verkade så mycket lugnare. Vanligtvis är det väldigt glatt när någon kommer på besök, och visst är hon glad fortfarande och vill hälsa och gärna bära på grejer och visa vad duktig hon är, men lite lugnare har hon faktiskt blivit.

Igår kom Golden-blandiskompisen Zelda på besök. Åh så roligt det var, för det funkade mycket bättre än det någonsin gjort. Pejla uppförde sig med respekt mot Zelda för en gångs skull. Förut har hon liksom bufflat på som bara den och struntat i eventuella morrningar från Zelda. Men nu tog hon det varsamt och var hur trevlig som helst - så trevlig att Zelda faktiskt lät henne nosa i rumpan, och när vi gick ut var det på håret att de faktiskt började leka :)

Hade med godbitar och klicker ut för att träna lite med Pejla i trädgården, men det blev inget av med det, för sonen lyckades trassla in sig i en liten skogsdunge vi har alldeles vid tomten, och där inne finns en gammal kompost. Tråkigt nog har komposten "gått sönder" (sonen och en kompis har demolerat lite) så att där ligger lösa brädor med gamla rostiga spikar. Har tänkt länge att jag ska ta reda på det där, men det har liksom inte blivit av.

Ni har säkert redan listat ut vad som hände. Ett gallskrik hördes och sedan kom sonen springande med gråten i ögonen. Och han är inte den som gråter i första taget. Spiken han trampat på var väl en 5 cm. Den hade trängt genom skon och in i foten ett par cm :(

Pejla blev väldigt angelägen om att "trösta" sonen, men någon träning blev det inte. Idag har han fått antibiotika mot infektion och jag hoppas verkligen att det inte tillstöter något utan att det får läka i lugn och ro.

Därmed har vi tagit det väldigt lugnt idag, så att foten får vila. Skulle ha börjat jobba, men fick börja första dagen på jobbet med att vara hemma med barn och hund. Gör inte så mycket i och för sig :)

Ska försöka ta mig iväg en sväng till skogen ikväll med Pejla, för nu är hon rätt rastlös. Vi hann iallafall till skogen en sväng igår och lekte lite sök efter leksak i en ruta som jag trampat upp. Oj vad hon tycker det är roligt :)

Igår åkte hela familjen till Töreboda och träffade Lena på Goldcliff med familj, och alla de andra valparna som kom från olika håll i Sverige. Åh vad roligt det var!

När vi klev ur bilen blev Pejla som på helspänn, och när hon fick syn på Lena blev hon alldeles till sig. Jag vet inte, men jag fick då känslan av att hon kände igen henne, och kanske även stället. Och när hon träffade mamma Ella var hon så inställsam så jag har aldrig sett något liknande! :)

Sedan blev det leka av, förstås, och alla hundar ville självklart busa och gruffa kring och under bordet där vi satt och fikade. Men det är väl så det ska vara :)

Provade på viltspår i skogen. Pejla var jätteduktig att spåra, men ville inte riktigt hålla klöven i munnen. Korta stunder bara, men sedan spottade hon ut och undersökte den istället.

Samma visa var det när vi provade apportering med kråka och duva - inte greppa, bara tugga och nosa...

Vi får väl se hur det blir med den biten i framtiden. Har inget jättebehov av att köra viltapportering själv eftersom varken jag eller någon närstående jagar, men visar hon mer intresse framöver så hade jag tänkt prova på det för hennes skull. Men då ska hon såklart tycka att det är roligt. Annars finns det ingen vits med det.

Däremot var hon en liten stjärna på att leta upp och apportera leksaker! Det var hur roligt som helst, verkade det som.

Lena spred ut massor av leksaker i högt gräs i en skogsglänta, och sedan släppte vi valparna en och en så att de fick gå och leta upp en sak och komma in med. Två vändor var fick hundarna, och Pejla var toppenduktig båda gångerna och valde boll i snöre (hon ratade en tennisboll andra vändan och sprang och letade upp en i snöre istället). Så fick vi välja en av leksakerna att ta med hem, och vi tog självklart en boll i snöre då :)

Efter kaffet och tårtan trimmade Lena Pejla så nu är hon jättefin :) Och jag har fått se hur det ska gå till. Och medan hon stod där på trimbordet passade jag på att avlägsna fästingar som kröp i pälsen. Uäk... Här hemma får varken hunden eller katten några fästingar, och det är jag glad för.

En kanondag på alla sätt blev det - god mat, härlig tårta, trevligt sällskap och glada hundar. Och dessutom sken solen på oss hela dagen :)

PS. Klantigt nog glömde vi kameran hemma, men jag hoppas kunna få några bilder från någon av de andra att visa här så småningom.

Jag tog med dottern och Pejla till skogen idag. Det blev en lite kortare walk-about den här gången, för jag tror inte att dottern skulle orka fem kilometer i backig skogsterräng. Så vi tog lätta 2,5:an och pausade på vägen genom att plocka blåbär. Det finns inte så mycket kvar nu, men vi fick ihop en halv liter iallafall.

Pejla och dottern fick leka kurragömma en hel del. När Pejla inte var uppmärksam sprang dottern och gömde sig bakom en sten eller något annat lämpligt, varpå jag frågade Pejla "Vart är Vilda?" Så fort man säger något sådant; "vart är...", så börjar huvudet genast gå på Pejla. Hon pejlar av överallt, så att säga. Första gången tror jag inte hon fattade att det var just dottern hon letade efter, men när hon fått godbitar och beröm efter att ha hittat rätt, så gick det som en dans. Hon gjorde säkert tio uppletanden och tyckte det var fantastiskt roligt. Och varje gång hon hittat dottern tog hon snabbt godbiten och kom sedan sättandes till mig för att liksom berätta. Och då fick hon godbit igen, förstås :)

Slutet av promenaden är en kilometer på asfalterad bana, så där fick det bli koppelgående igen. Belönade med hög frekvens när hon gick i slakt koppel vid min vänstra sida och kastade godbitarna bakåt. Varför? Jo, för jag har upptäckt att Pejla liksom glömmer precis allt just när hon fått godbiten. Då far hon gärna iväg framåt medan hon tuggar. Men genom att jag belönar bakåt får jag tillfälle att klicka och belöna igen när hon kommer upp vid vänstra sidan. Så slipper det bli det här att jag ska vänta ut eller plocka in henne i halsbandet.

På det hela taget har vi haft en kanondag i skogen. Och vad passar väl bättre än hemmagjord kantarellsoppa med nybakad blåbärspaj till efterrätt då?

Och Pejla fick också smaka :) Hon älskar blåbär, och vaniljsås är nog ännu bättre. Så hon fick slicka rent tallrikar (mot att hon höll en apportbock i munnen... tänk så kravfull man börjar bli...).

Har ju tänkt mig träna jaktapportering så småningom, men jag måste få hjälp med det innan jag tränar det på egen hand - kan alldeles för lite för att komma igång på riktigt med det än. Vi har lekt med dummies och annat, och apportlusten finns ju där, så det ska nog gå bra om vi får lite hjälp på traven.

Imorgon åker vi till uppfödaren, och jag tror att vi ska träna med riktig fågel då. Spännande.

Men i lydnaden finns ju också ett apporteringsmoment. Då med apportbockar istället för dummies eller vilt.

Och nu har jag inhandlat två apportbockar hos min trevliga hundbutik här i byn, och har så smått börjat presentera dem för Pejla.

Fick tipset av Canis-Fanny och -Thomas på kurs att först se till att hon kan kampa ordentligt, eftersom det främjar ett bra grepp kring apportbocken sedan. Så det har vi tränat en hel del på. Kampandet alltså. Med andra föremål.

Det jag gjort nu är att försöka introducera apporten så som Canis-Morten beskrivit på sin blogg. Men det var inte lätt faktiskt! Har alltså lagt en godbit på golvet och inväntat ett sättande från Pejla (utan kommando alltså). Så fort hon satt sig har jag presenterat apporten för att hon ska gripa den. Det låter ju så enkelt när man läser hos Morten, men se det var det inte! :)

Har tränat en del själkontroll med Pejla på andra sätt. När hon suttit, framför allt - dvs lockat med annat och stört och belönat att hon suttit still med kontakt trots störningarna. Och jag tror ärligt talat att hon trodde att apportbocken var en störning. För hon satt med sådan fin kontakt vad jag än gjorde med apporten. Nästan.

Nä. Så det fick bli en annan strategi. Började istället leka med apportbocken. Kasta den i händerna, dra den efter golvet osv, för att få upp nyfikenheten hos Pejla. Och då gick det bättre. Snart började hon jaga den och jag klickade/belönade med godbit för detta intresse. Gick vidare genom att hålla inne med klicket tills hon gapade efter apportbocken, och sedan tills hon grep den med tänderna. Märkte att om jag stannade upp med apportbocken, då blev greppet slappare, så jag försökte hålla den i rörelse för att få ett ordentligt grepp.

Och det är väl där vi är nu. Det känns som om lydnadsapporteringen kommer att kräva en del träning. Men vi har ju tid så jag hoppas att hon ska tycka det är jättekul bara vi får till träningen och hon förstår vad det är som ska göras.

Ni som tränat in apportering enligt klickermetoden får gärna lämna lite tips om ni vill :)

Igår gjorde jag en av de saker som jag sett fram mest emot sedan jag skaffade hund. Pejla har över huvud taget den senaste tiden förändrats något när det gäller aktivering. Det märks att hon börjar bli större! Hon behöver röra sig mer, helt enkelt.

Så igår tog vi en tur till ett fritidsområde som ligger här i närheten. Det finns massor av stigar i skogen, och folk tränar skidskytte på området, så skott-träning får man liksom på köpet.

Vi valde att gå "lätta 5:an". Alltså en terrängbana på fem kilometer.

Oj vad hon älskade detta!

Vi har faktiskt inte varit ute så mycket i skogen än, trots att vi bor mitt i den. Visst, lite, men inte såhär.

Till att börja med tränade jag lite koppelgående med henne igen. Alltså stannade om hon började dra, och om hon inte kom in till vänstra sidan lyfte jag henne dit i halsbandet. Det var svårt att få henne fokuserad på mig eftersom det var folk i rörelse överallt. Folk som sprang, gick omkring, jobbade med underhåll av fritidsområdet och åkte rullskidor.

Men så snart vi kom in i skogen blev vi ensamma och det gick bättre. Efter ett tag, ska tilläggas, för i början var hon bara totalt överlycklig över alla lukter, lera, mossa, grenar och allt annat.

När hon lugnat ner sig en smula släppte jag kopplet och lät det löpa efter henne. Hon höll sig på stigen, men ville gärna springa iväg framför mig. Så jag började göra som när hon var riktigt liten - jag gömde mig för henne. Så fort hon kom iväg lite för långt och jag fick några sekunders tid, hoppade jag av stigen och gömde mig bakom en sten eller något buskage. Och det här funkade verkligen! Hon blev väldigt orolig när hon upptäckte att jag var borta. Tittade åt alla håll, sprang några steg hit och dit för att hitta mig och blev överlycklig när hon äntligen hittade fram.

Bjöd på godis och kel varje gång hon hittade mig, och efter ett par, tre sådana här kurragömmagrejer hade hon benkoll på mig under hela promenaden. Hon fick gå framför mig om hon ville, men när hon kom en sisådär tio meter ifrån mig vände hon sig om och kollade att jag var där, och flera gånger väntade hon in mig. Under långa sträckor valde hon dessutom att gå fot. Kändes härligt!

Tränade medvetet fotgående också och belönade genom att kasta en boll bakåt som hon fick hämta och komma in och byta mot godis. Det var skoj.

Fast det bästa var nog ändå när matte hittade blåbär. Det var riktigt gott :)

Tror vi ska göra samma sväng idag också, för både jag och Pejla älskar verkligen skogen. Och det luktar ju så gott nu när regnet fuktat ner överallt. Härligt!

Under fyra dagar har Pejla fått lika mycket social träning som i övrigt sedan hon kom till oss. Nästan iallafall. Både Astrid Lindgrens värld och High Caparral utsatte oss för många frestelser och nya, konstiga saker.

High Chaparall var roligast, helt klart. Så vi stannade där i två dagar. Pejla har sett hästar, får, massor av folk och hundar, och lärt sig att man inte kan gå och äta allt som ligger på marken hela tiden. Hon har åkt hästdroska och tåg som kapats av cowboys. Var lite orolig att allt pang-pang skulle göra henne nervös, men hon har skött sig exemplariskt när det gäller den biten!

Här tar vi en liten kissepaus efter vägen. Vi sprang rätt mycket fram och tillbaks och jagade varandra här för att liksom liva upp det hela lite. Pejla hade legat ett par timmar tyst i bilen och behövde lite aktivering. Och i brist på annat lekte vi lite dragkamp med kopplet :)

Vi hamnade en del på efterkälken eftersom jag varit benhård på att hon inte fått komma framåt när hon dragit i kopplet. Har stannat, som på bilden, väntat lite, och har hon inte kommit tillbaka till min vänstra sida inom några sekunder har jag lyft henne tillbaka i halsbandet. Måste säga att hon blev bättre och bättre på att inte dra under dessa dagar.

Såhär kunde det se ut ofta så småningom. Pejla vänder självmant för att söka kontakt med mig när hon känner att kopplet (som jag höll rätt kort för det mesta) började strama. Så, det går framåt!

Men nu är vi åter hemma och vardagen tar vid. Ja, vi har semester veckan ut, men det är tveksamt om vi åker på någon mer tur. Det är skönt att vara hemma :)

Till helgen planerar vi dock ett besök hos uppfödaren. Det ska bli skoj!

Nu ska vi börja packa för vår minisemester. Det blir först bad i Örebro på Gustavsvik, sedan två dagar på Astrid Lindgrens värld och sedan avslutar vi med en dag på High Chaparral.

Barnen är euforiska (såklart) och själv ska jag försöka få valpen att slappna av så mycket som möjligt i dessa miljöer. Bra träning, skulle jag tro :)

Ha det gott alla bloggläsare, vi återkommer om några dagar :)

Jag är kanske en typisk nybörjare på hund. Tycker det är svårt att hålla igång flera saker samtidigt, som jag skrev innan. Och det är inte bara kontaktträningen som jag slarvat med på sistone, utan även koppelgåendet.

Pejla har nog fått komma undan med allt för mycket dragande i kopplet, och det märks nu, för hon drar värre än någonsin.

Har läst lite på ett hundforum och fått lite tips, så nu ska här även tränas på detta! Har börjat redan idag lite. Tog en promenad med min mamma som bjöd på lunch. Vi gick inte långt, men det tog  lång tid. Varje gång Pejla drog i kopplet stannade jag. Och kom hon inte tillbaka självmant så plockade jag vänligt med bestämt in henne till min vänstra sida genom att lyfta henne i halsbandet, för att liksom börja om.

Hade tyvärr inget godis med mig, så jag kunde inte belöna henne extra när hon var riktigt duktig, men hon fick massor av beröm och klappar när hon var duktig.

När vi kom hem gjorde vi ett riktigt försök att promenera runt i omgivningarna kring huset. Valde att inte gå på vägar och stigar, utan gick lite kors och tvärs för att Pejla inte skulle kunna räkna ut vart vi skulle. Och då följde hon mig jättebra! Så det ska nog gå att få ordning på det här också. Det gäller bara för mig att inte bara förstå logiskt att bara för att en hund lär sig något så bjuder den inte på det gratis resten av livet. Måste även bli bättre på att praktiskt underhålla färdigheterna!