Lika bra att lägga en blänkare här också :)

Vi har dragit igång jobbet med Hundtränaren 2010, men har en del böcker kvar för året. Därför har vi sänkt priset rejält på Hundtränaren 2009 - just nu kan du köpa den för bara 99 kr/st (ord.pris 230 kr).

Boken köps från www.hundtranaren.se - passa på nu alltså! :)

Jag som har en flat är rätt van med flams och trams. Jag tycker inte att det gör så mycket - jag skrattar mycket med och åt min hund när hon fjantar :)

Men jag tycker samtidigt att det är så himla häftigt med hundar som kan superfokusera när det gäller. Pejla kan fokusera bra när jag tränar bra, men den här veckan har jag upplevt ett nytt slags fokus som jag nu ska ha som målbild för all typ av träning.

Vi har i läxa på Klickerkloks tränarutbildning att lära in fem trix till nästa tillfälle. Häromdagen bestämde jag mig för att nosduttar är ett trix, och har börjat lära in detta. I början var det svårt för Pejla som tidigare bara lärt sig att frysa mot handen (fingret), och det tog ett bra tag innan jag kunde börja förstärka duttar istället. Men ju mer tiden gick, desto bättre har det gått, förstås!

Hennes duttar kan bli mer distinkta, men hon har börjat förstå vad det handlar om, och jag har aldrig sett henne så fokuserad någon gång förut, som när hon duttar i handen! Det har varit en nästan magisk upplevelse. Jag har använt något så tråkigt som torrfoderkulor, och ändå är hon så totalt fokuserad på uppgiften att jag aldrig sett något liknande.

Detta får mig att fundera lite på vad det är som gör en fokuserad hund när vi tränar. Helt uppenbart är det i det här fallet att belöningskvaliteten inte måste vara den bästa för att man ska få superfokus. Beteendet i sig måste helt enkelt vara en av anledningarna till den här totala hängivelsen. Kan det vara att det är ett väldigt enkelt, kort och intensivt beteende? Jag tror nog att det kan ligga något i det.

Jag tycker att det här är lite intressant att fundera på, då jag tror att man kan ha användning av denna insikt i andra sammanhang. Dels har jag ju fått en målbild över hur jag vill att Pejlas fokus ska se ut i olika situationer, men det säger mig också någonting om hur viktigt det är med intensitet i träningspassen. Intensitet bygger fokus, helt klart. Och det här är väl återigen en sådan där sak som är så självklar för många, och även för mig, men det är liksom inte förrän man upplever något på riktigt som man fattar vad det faktiskt är :)

Idag åkte jag ensam på agilitykurs då dottern känner sig lite hängig. Vi går ju utan hund, men Pejla var med och satt i bilen. Vi körde lite burlekar med bilburen, men nästa gång ska jag ta med en riktig bur och köra burlekar bredvid de andra hundarna som tränar. Tror det kan bli bra träning.

Jag går runt med instruktör Camilla och tittar på de andra ekipagen som tränar. Man lär sig så otroligt mycket av att gå med instruktören. Får se en massa olika typer av problem som dyker upp och man är fullt fokuserad på vad som sägs när man inte har en egen hund att koncentrera sig på.

Men mellan varven tog jag ändå ut Pejla och körde lite lydnadsträning med agilityekipagen en bit bort som störning. Och massor av lek på plan blev det idag.

Idag var det hinderinlärning på schemat och ekipagen fick prova hopphinder, tunnlar, långhinder och slalom. Camilla visade först och förklarade att hennes sätt inte är de enda. Det blir en del lockande med godbitar och leksaker, och efter kursens slut testade jag att locka Pejla lite i slalom. Det är ju kört, kan jag säga. För när godbiten åker fram och jag lockar gör Pejla allt för att hålla position :)

Men vanliga hopphinder, långhindret och tunnlarna var inga problem. Där räcker det med att jag sätter upp henne, går till andra sidan och säger "JA!", så far hon över eller igenom utan problem :)

Det är roligt och fartigt med agility, men jag kan ju absolut ingenting. Som slalomen till exempel - hur tusan ska man lära in det? Känns som ett väldigt komplicerat moment att frishejpa :D Testade även det litegrann, och det gick ju bättre än att locka, men någon fart blir det ju inte precis. Nä, jag får nog ta lite expertråd här.

Och jag vet ju också att det finns maaaassor av annat än hinderinlärning som är viktigt i agility. Grundträningen har jag ingen som helst koll på heller...

Men hur som helst, agility verkar väldigt roligt och Pejla blir väldigt glad av att få hoppa och springa igenom, så vi ska allt försöka få till det och lära oss mer om det här!

Här är bild på dagens sötaste kursdeltagare (enda bilden som inte blev helt suddig pga av mörkret...):

Idag var jag tävlingssekreterare på hemmaklubbens lydnadstävlingar. Solen strålade och i tältet blev det varmt och skönt. Pejla låg i bilen och lyssnade på skällande hundar hela dagen. Med rastpauser förstås, tack Laila för hjälpen!

Pejla kan ibland reagera med ökad aktivitetsnivå av skällande hundar. "Ibland", för den delen, för det mesta är det nog allt... Men idag när jag kollade läget hos henne låg hon sömndrucken med tunga ögon medan all världens cirkus pågick utanför. Jag hade ställt bilen så att hon kunde se ekipagen som förberedde sig innan ingång på planen, och domarens tre schäfrar skällde i kör precis hela dagen. Och jag tror att det här är väldigt nyttigt för min tjej - massor av ljud och ståhej, medan hon själv bara slappnar av. Det kändes bra!

Efter tävlingarna fick jag möjlighet att träna en egen inmarch på plan med kommandering. Vi värmde upp ute på parkeringen med lek och lite fotgående. Från kanten av planen fram till startpunkten blev det en lååång raksträcka, och där gick hon fot förbannat fint hela vägen fram. Vi ställde upp och tävlingsledaren frågade om vi var redo, och startade oss - vi stod stilla ett par sekunder - belöning!

Det kändes verkligen toppenbra! Och Pejla var med på noterna hela tiden. Tävlingslederiet var inte läskigt (som ifjol) och vi lekte och röjde lite på planen.

Ställde sedan upp för ett kort fotgående med kommandering, och belönade igen eftersom hon gick så bra med en härlig attityd.

Hennes position är något långt fram, men i det här läget struntar jag i det och vill bara belöna för den fina attityden och för att hon har sådan bra kontakt och följer mig. Men tävlingsledar-Ingela tyckte i stort det såg finfint ut, och positionsträningen ska jag inte traggla med i tävlingsmiljö ännu, det får bli vid sidan av ett tag först.

Annars har vi kört trixträning en del den här veckan. Snurra, gå i en åtta mellan mina ben när jag står still, gå slalom mellan mina ben, sitt fint, "upp" (stå på bakbenen), börjat shejpa nudda höften med nosen, backa tillsammans med mig mellan mina ben... och säkert något mer också som jag inte minns nu. De flesta av dessa trix är bara på leknivå ännu; dvs frivilligt och under shejping in progress, så att säga. Inga kommandon på än alls eller så, utan vi har bara roligt.

Är verkligen supertaggad att träna just nu och hoppas att det håller i sig några veckor till så att vi får chans att komma igång ordentligt med momenten för lydnadsklass 2 snart!

De två kursdagarnas bästa har varit leken. Det har lekts massor, och det tycker jag är toppen! :) Här kommer några bilder på deltagare och hundar.

Pejla vill ha sin rosa flufftoffel väldigt, väldigt gärna

och tar sats på mitt TA DEN!

Lena & Zorro leker.

Emmy gillar sin snörboll! Och det gör även Charlie:

Frida Sundberg är en riktigt duktig hundtränare och det är alltid häftigt och imponerande att få träna för sådana instruktörer. Hennes ledord i träningen lyder som rubriken; kontroll, koncentration och motivation.

Frida lägger i början mycket tid på detta; lär hunden att det lönar sig att koncentrera sig och att vara uppmärksam på henne genom att belöna spontan kontakt och leka mycket ihop med hunden. Beroende på vad det är för typ av hund leker hon på olika sätt, och hon visade under de här två dagarna detta praktiskt på ett mycket bra sätt. Jag gillar att titta på nyanser när instruktörer visar, och på vår kurs har vi haft allt från superförsiktiga hundar till hundar som har självförtroendet på topp, och Frida är verkligen superduktig på att ”plussa på” hundarna och få även de mest försiktiga att våga ta för sig mer.

Jag förstod på någon kort diskussion vid något tillfälle att hon själv inte har så jättebra koll på klickerträning (så uppfattade jag det i alla fall) utan tror att hon har mycket av den vanliga missuppfattningen att det är klickerdosan det handlar om. Men i leken med hundarna är hon väldigt klickersk. Belönar beteenden hon vill se mer av osv, för att få igång hunden och tycka att det är roligt att leka. Bra! :)

 Det här handlar då förstås mycket om motivation – att hunden ska tycka att det är värt att vara med på våra lekar :) Men det handlar förstås också om koncentration till viss del – att lära hunden att det lönar sig att vara uppmärksam och koncentrerad på matte.

Kontrollbiten är väl den bit i hennes metod som kändes ny och främmande för mig. För här handlar det om korrigeringar och mycket aja baja och ”skärp dig”. Men jag måste ändå säga en positiv sak om hennes korrigeringar – det är ”skönt” att se en människa som vet vad hon gör när hon korrigerar. Det jag tidigare sett av korrigeringar har oftast känts som hämnd med dålig tajming, vilket gör ont i hjärtat. Frida vet vad hon gör. Hon lyckades gång efter annan att korrigera på ett sätt som vare sig gör hunden låg eller får den att tappa motivation, utan istället faktiskt koncentrera sig bättre och fortfarande tycka att det är roligt.

Det som grämer mig är dock just detta att hon är så duktig på det :) Varför? Därför att jag ser en fara i att kursdeltagare inte är lika duktiga på det. Det är så himla lätt att det blir fel – att eleven tar i för mycket, skrämmer hunden, gör den mindre motiverad och rädd. Vilket ju absolut inte får vara tanken med en korrigering. Jag tycker, att om man ska lära ut korrigeringar, så måste man vara extremt noga med att se till att eleven när lektionen är slut förstår precis vad man gör, varför och hur. Att man lär sig hela konceptet, får en djupare förståelse för vad det handlar om. Och detta är inte lätt! Frida lägger väldigt mycket vikt vid belöningar och att utveckla träningen genom lek; men det är oerhört lätt att korrigeringarna blir det första som eleven tar med sig hem efter kurs. Att man inte riktigt förstått att det är belöningarna som är det primära.

Jag är verkligen så himla glad att jag gled in på klickerfilosofin med min första hund, från dag ett. Det gör inte så himla mycket om man gör fel i klickerträningen. Visst kan du förstärka fel beteenden ibland, men så länge ingen far illa av det så är det verkligen skit samma.

Att göra fel i korrigeringsmetoder däremot… det kan ju bli riktigt riktigt illa. Jag får ont i magen när hunden korrigeras och det är uppenbart att den inte förstår riktigt varför utan bara blir rädd :( Det är orättvist. Väldigt, väldigt orättvist. Och jag kan inte heller se att det gagnar träningen, koncentrationen och allra minst motivationen på något enda sätt.

Men, däremot tar jag med mig en del av kontrollbiten att fundera över. För någon slags kontroll kanske man ändå måste ha?

Klickerträning är så svårt ibland! Går det över huvud taget att få kontroll utan att gå emot klickerprinciperna? Är jag en människa som är duktig nog att enbart förstärka rätt beteenden och på så sätt få hunden så motiverad att koncentrera sig på mig och känna sig motiverad nog att välja bort allt annat. Nej, det är jag inte, det vet jag. Och vad ska jag då göra? Även inom klickerkretsar finns olika uppfattning dels om vad som är ok, dels vad som är effektivt. Som jag ser det har jag grovt sett tre alternativ:

1.    Affirmativ träning a la min läromästare Ann-Louise Ryrvik. Belöna det du vill ha, ignorera det du inte vill ha. Använda positiv förstärkning för alla Fridas tre ledord, kontroll, koncentration och motivation. Köra massor av belöningar för frivilliga bra beteenden och så småningom sätta kommando på det. Detta ska då göra att hunden utför beteenden på kommando för att den tycker att det är roligt. Använda så lite hjälper som möjligt, men se till att göra det så pass enkelt att hunden hela tiden lyckas; höja kriterierna i lagom takt. Negativt straff (att gå miste om belöningen) används så sparsamt som möjligt. Och jag gillar verkligen det här tänket :)

2.    Klickerträning med mer negativt straff än ovan, a la Klickerklok. Här finns alla ovan bitar med, men jag lägger mer vikt vid att lära hunden ett system där den får förståelse för att om den gör fel, så går den miste om sin belöning. Även Maria Hagström räknar jag in här, och faktiskt även Frida Sundberg (minus hennes korrigeringsbit då) som använder tydliga negativa straff när hunden blir okoncentrerad (exempel: hunden sitter framför dig, du belönar när den tittar på dig, väntar ut (provocerar fram) att hunden tittar bort; du tar fram leksaken, ropar och leker själv med den, retas med den, men låter hunden missa att ta den). Här lägger vi mer vikt på att hunden ska förståelse för vad som inte lönar sig, genom att göra det tydligt för hunden att den går miste om en belöning. Klickerklok har mycket av detta tänk också – här vill man ha fram supermotiverade hundar som älskar att träna, och blir det fel/okoncentration osv, består det negativa straffet i att man inte får vara med och träna längre; hunden går miste om chansen till belöningar.

3.    Blanda in positivt straff i träningen. Det vill säga göra det obehagligt för hunden när den gör fel. Typ Frida Sundberg på bilden ovan med flatcoat Rocky där hon tar tag i hundens kinder och muttrar på den, håller den fast tills den slappnar av, långsamt sätter ner hunden, släpper, reser sig, inväntar spontan kontakt för att då sätta igång en rolig lek. Eller genom att rycka hunden i kopplet när den tittar bort. Eller att lära hunden ett ”nej” som betyder hot om obehag, att använda när hunden är ”olydig”.

Punkt 3 går bort för mig. Jag vill inte blanda in obehag i träningen. Jag tror säkert att en hund som är van detta funkar i träningen och tycker att träning kan vara roligt trots att det ibland blir obehagligt. Men jag vill inte ha det så. För jag är så superövertygad om att det går att få hunden koncentrerad och motiverad utan det här. Jag har under mina senaste år sett så många exempel på att det funkar precis lika bra utan korrigeringar i träningen. Dessutom har jag sett alldeles för många exempel på dåliga korrigeringar och vad det gör med hundarnas motivation och känsla i träningen, och jag skulle ALDRIG våga mig på att testa det. Jag ser på tok för stora risker för tråkiga bieffekter, och jag ser för stora risker med att hunden blir orättvist behandlad enbart på grund av dåligt tajmade och utförda korrigeringar. Nej. Bort, bort, bort.

Det är ju så, att om man ska få kontroll, motivation och koncentration, då måste man vara en duktig tränare. Det här gäller både för korrigeringsorienterade tränare, och för klickertränare. Och man måste vara konsekvent och rättvis. Samma sak här; det gäller både för korrigeringsorienterade tränare, och för klickertränare.

Och här kommer en poäng som är superviktig för mig: Som dålig klickertränare kan man få en hund som blir precis lika låg och precis lika omotiverad som en korrigerad hund. Jag har sett klickertränade hundar som blir låga av negativt straff, och det är precis lika jobbigt att se som en hund som blir låg av att matte hukar sig över och muttrar. Och precis lika orättvist mot hunden. Jag kan till och med tycka att det är mer ok med korrekt utförda korrigeringar (positiva straff) än dåligt utförda negativa straff (uteblivna belöningar vid för på tok för höga kriterier).

Om jag ska klickerträna min hund så är det banne mig mitt ansvar att göra det enkelt för hunden att förstå systemet. Det är mitt ansvar att sätta kriterier som hunden har en rimlig chans att klara av. Men det är också mitt ansvar att lära hunden att jobba sig igenom frustration utan att den far illa. För hur det än är så kommer frustrationen att komma någon gång, och då tycker jag att man bör ha förberett hunden på att hantera det. Detta innebär, för mig, att det INTE är bra att hela tiden göra det enkelt för hunden. Ibland måste det få bli svårt och lite jobbigt, men att hunden successivt lär sig att hantera det, och att det är ok att inte förstå till 100%.

För att svara på min egen fråga ovan; går det att få kontroll utan att gå emot klickerprinciperna. Och mitt svar är ja. Jag tror det. Men jag tror att det kräver väldigt mycket av mig som tränare. Jag behöver verkligen förstå principerna för hur inlärning sker. Kunna titta på min hund, studera beteenden, se vad som händer och förstå varför det händer. Ta reda på vad som är förstärkande. Utvärdera, göra fel och göra om. Men ja, jag tror att det går. Men frågan är vem som är en så duktig tränare att det lyckas fullt ut?

Men den viktigaste frågan här är kanske om det måste lyckas fullt ut? Mitt svar på den frågan är nej :) Korrigeringsbaserad träning lyckas för den delen inte heller fullt ut. Tanken är ju att man ska korrigera några gånger, men sen ska det felaktiga beteendet vara utsläckt, men jag har aldrig sett detta fungera fullt ut i praktiken. Till och med Frida som är duktig på det här, behöver säga till sin hund ibland, trots att detta liksom redan ska vara klart. Inte ofta, men ibland. Så 100% kontroll får du nog aldrig, oavsett metod.

Men bra kontroll, så pass med kontroll att du kan lita på hunden, tro att den ska göra rätt, få den koncentrerad och motiverad, lära den att välja bort saker som du inte vill att den gör – det går att få, utan att korrigera. Det vet jag i mitt hjärta, det har jag sett i praktiken åtskilliga gånger de senaste åren, och det är det sätt som känns rätt och riktigt för mig :)

Sambon har svurit en del över Missan som snabbt lärde sig att krafsa på fönstren för att bli insläppt. Jag är inte så jättepetig med att fönster måste vara rena... men såhär på våren kan till och med jag tycka att det blir lite väl fult när alla fönster blir randiga av leriga tassar :)

Hon lärde sig väldigt snabbt denna metod för att bli insläppt. Hon står vid fönstren i vardagsrummet där vi oftast sitter i soffan om kvällarna, och krafsar och krafsar som en liten toka, tills vi går och öppnar dörren. Redan efter första försöket var detta väldigt väl befäst. Hon är ju inte dum, och man får det man belönar...

Hur som helst. Jag sa till sambon som klagat högljutt på beteendet att om vi inte vill att hon gör så, så får vi helt enkelt igonrera att hon krafsar, och istället se till att släppa in henne vid andra tillfällen. Det har tagit någon vecka av ihärdigt ignorerande. Och tror ni inte att hon under den här perioden lärt sig att stå utanför fönstret eller till och med dörren och jama högljutt för att komma in? Tycker det är otroligt häftigt vad powerful man är bara för att man vet lite om beteendepsykologi... :)

Har för övrigt gått en hel dags kurs för Frida Sundberg idag, och kursen fortsätter imorgon. Har väl inte riktigt samlat alla funderingar i skallen efter dagen än, och väntar tills åtminstone imorgon med ett sammandrag.

En superkort sammanfattning är väl dock att jag är överens om mycket vad gäller hennes inställning till lekfullheten i träningen (hon är superduktig på att leka med hundar!), men att fokuseringen på korrigeringar ligger på en lite väl hög nivå för min smak. Men man kan inte vara överens om allt, och att hon är en duktig hundtränare råder det absolut ingen tvekan om. För mig är det också oerhört nyttigt att se en annan sida av hundträning än den jag blivit bortskämd med de senaste åren :)

Ovan: Frida och Rocky. Frida och Jihu. Frida och Ayla. 

Nedan: Dagens rutaträning för mig och Pejla:

Tack Anna för att du höll i kameran en stund :)

Vi har haft en veckas semester från allt. Härligt har det varit :) Vi spenderade påsklovet med goda vänner i Sälen och ägnade oss åt skidåkning för hela slanten. Det har varit varit väldigt roligt och väldigt skönt.

Hundarna har också haft semester. På kvällspromenaderna har det mest letats matrester, och inomhus har det varit en hel del busande :)

Unghund med outömlig energi får allt igång en gammal tant tillslut :)

Zelda och Pejla.