Flera av er har hört av sig och frågat kring valparnas stamtavla och kennel, så det kanske vore på sin plats att informera om detta :)

Håller just nu på att få ner lite ”på papper” om mamma Ella och pappa Robin, återkommer imorgon!

Valpkullen har fått namn. Det är Goldcliffs B-kull och de har valt att namnge efter Beatles-låtar. Passar mig alldeles utmärkt bra! :) Det klingar snyggt i mina öron, hör bara: Helter Skelter, Day Tripper, Paperback Writer, Ticket to ride…

Men för vår del blir det en tik med det utsökta namnet Penny Lane! Det finns än så länge två tilltänkta damer för det namnet.

Penny Lane skrevs för övrigt av Paul McCartney och släpptes på singel 1967 tillsammans med John Lennons Strawberry Fields Forever, och denna sjutummare är faktiskt enligt vissa källor tidernas bästa singel från bandet. Låten återfinns senare på albumet Magical Mystery Tour, och musikmagasinet Rolling Stone har med Penny Lane på sin lista över de 500 bästa låtarna någonsin.

Ett utmärkande instrument i Penny Lane är piccolotrumpeten. Den spelas av en man vid namn David Mason, och själva trumpeten auktionerades ut på anrika Sothesby's 1987 där den klubbades för 10 846 dollar (ca 76 000 kr omräknat i dagens kurs).

Har du inte hört låten? Då kan du göra det här.

De flesta som känner mig blir inte helt otippat väldigt förvånade när jag säger att vi ska skaffa hund. Spontant tror de att det är sambon som initierat idén och höjer på ögonbrynen när jag säger att det är jag som vill mest. Vanliga kommentarer i det läget:

”Du vet väl att det är väldigt mycket jobb med en hund?”
Nej, det hade jag faktiskt ingen aning om. Menar du verkligen det?

”Men tänk när regnet öser ner och du ändå måste ut med hunden!”
Va?! Nä, oj, det har inte jag tänkt på.

”Och gud vad mycket grus och skit de drar in.”
Men, men, man kan väl lära den att torka av sig på dörrmattan?

”Men på semestern då? Var ska hunden vara då?”
Ja, jo, nej, det verkar ju vara ett olösligt problem faktiskt.

”Och de skäller och hoppar och smiter och biter.”
Ja! Usch, nej du har rätt! Jag köper ett gäng DVD-filmer istället, det blir lugnare så.

Två minus utanför fönstret och solsken i blick. En promenad i vårvinterskenet hade inte varit fel efter en försovningsmorgon och bråttom bråttom. Men det känns trist att gå ensam. Nej, man skulle ha haft en hund.

Det kan lätt bli så väldigt allvarligt när man ska välja valp. Man får råd om hur man ska resonera, vad man ska lägga märke till hos valparna, hur man inte ska tänka osv osv. Och visst, jag vet. Jag vet vad jag vill ha min hund till, och jag vet hur jag vill att den ska vara i temperament. Och allt det där måste få ligga till grund när jag och uppfödaren tar beslut om vilken hund som ska komma till oss. Men jag tänkte faktiskt vänta lite med detta allvar. Tills imorgon, i alla fall.

För när man står där och träffar de små liven för andra gången, de har växt, piggnat i, tar för sig och busar; faktiskt blivit helt andra individer än dem man träffade senast – då måste man väl ändå få balla ur lite? Inte ta det så himla allvarligt? Då kan man väl få hitta sina favoriter, gulla, fantisera, lägga märke till sådana där ”obetydliga” detaljer som gör en varm i hela kroppen? Tillåta sig själv att bli överväldigad, helt enkelt, när man sitter där på golvet med elva pigga krabater bitandes i tårna. Eller när en av dem kryper upp i famnen på en, tittar en i ögonen och liksom säger ”Mig! Du ska välja mig!”

Just då, ja, då kan det kännas lite halvgrått och faktiskt ganska trist att ha tankar om rasstandard i bakhuvudet! För det är inte klokt, vad söta de är. Och så här dagen efter ska jag tillåta mig själv att hålla kvar vid den känslan. Allvarsresonemangen får vänta. Tills imorgon, i alla fall.



PS. Jodå, vi plåtade massor. Bildbevis kommer, jag lovar :)

Har suttit och surfat runt en hel del idag. Letat inspirationskällor, kan man säga. Väntar fortfarande på mina böcker som inte riktigt vill komma. (Jag som bara haft goda erfarenheter av Adlibris förut, men den här gången tar det lite väl lång tid!)

Hur som haver, det finns mycket att hämta på nätet också. Har förstått att detta med hundägande öppnar upp en helt ny värld med möjlighet till nya kontakter, erfarenheter och en ny sorts livsglädje.

Några av de fina sidor jag hälsat på har jag länkat till i högerspalt. Vill passa på att tacka Ida också, för att du la ner tid på att forska lite och besvara mina nybörjarfrågor. Det är guld värt att hitta mentorer som dig! :)

Kan inte låta bli att undra hur tillvaron kommer te sig om ett, två, fem år? Vad har jag då för erfarenheter och kunskaper? Hur ser livet ut efter några år med en glad Flatcoat? Kan inte låta bli att fantisera :) Hur kommer jag förändras som människa?

Spännande, eller hur? :)

Hittade två bilder i digitalkameran. De är från den 17 februari när vi var och hälsade på hos valparna första gången. De var verkligen pyttesmå och hade inte öppnat ögonen än. Men Lena på kenneln säger att det har hänt mycket sedan dess, och det får vi erfara imorgon! :)

Gatan utanför huset där vi bor är ett populärt promenadstråk för hundägare, och nu när vädret slagit om är det som om hela hundrörelsen vaknat till liv efter kylan och snön. Idag när jag och barnen tog vårens första cykeltur mötte vi en tjej med en glad och vacker Flatcoat. Barnen, som bara sett flattar på bild förut, blev överförtjusta och menade att Flatcoat Retrievers är betydligt vackrare i verkligheten! Tror banne mig att det är första gången vi ser en flatte här utanför. Annars är det mest schäfrar, labradorer och en stor bunt mindre jakthundar här i trakterna. (Å andra sidan kan hända att man har blivit lite mer uppmärksam de senaste veckorna :)

I övrigt händer det inte mycket på hundfronten, förstås. Frågade vår kennel om vi ska ta med en valpfilt när vi kommer nu på söndag. Bra idé, tyckte hon. Kollade in en sväng på Adlibris för att se hur det går med beställningen av alla hundböcker; ”ärendet behandlas” har det stått där nu i fyra dagar (!?). Men det kommer väl.

Just ja, funderar på att gå med i EFIT – och trevligt nog är nästa plåtardag nu på söndag, när vi ska hälsa på valparna igen. Vore ju onekligen ett passande tillfälle :)

Tills vidare är det väl bara att fortsätta trumma pekfingrarna i bordet för att få tiden att gå. Har förstås en hel del att bita i på skrivarkursen jag läser, och det tänkte jag fortsätta med alldeles, alldeles nu.