Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.

Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!

Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.

Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand

En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.

Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.

Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex

Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.

Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.

Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.

Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand