Helena H

4 december 2007 23:28

Oavsett tävlingsplaner så är det värt att jobba sig igenom den där känslan, det vågar jag nästan lova. För signalkontroll är häftigt! Jag är visserligen långt ifrån fullständig stimuluskontroll på något av de beteenden vi tränar, men bara den lilla bit vi har kommit så ger det mig faktiskt en kick, när det funkar. Att diffa mellan "sitt" och "ligg", och även att vänta på signal, funkar nu ofta rätt bra. Och "sitt", som vi har kommit längre med, kan jag dessutom köra lite var och när som helst. Det som är så häftigt är just att se den där glimten i hundens ögon: "JA - chans till belöning!". Och att han faktiskt förstår vad jag säger.

Att ha god signalkontroll (den behöver nog inte ens vara fullständig) har dessutom hög övertygningsfaktor på icke klickertränare. Tänk dig att du kan visa att Pejla faktiskt förstår dina ord, oavsett omgivningssignalerna - även om du står med ryggen mot henne, eller är i ett annat rum, så gör hon med entusiasm vad du ber henne om/ger henne tillåtelse att göra!

Hundbiten

5 december 2007 08:28

Tack Helena! :)

Malin

5 december 2007 11:03

Åh, det låter "gôtt"! Jag vill också få till den där glimten som du pratar om Helena. Det verkar så svårt! :-/ Måste gå en kurs...

Marta

5 december 2007 14:18

Jag suger också i mig det du skriver Helena! Jag tycker bara att det är så himla svårt. Eftersom jag dessutom lärt in kommandona under andra former och framför allt kanske "krävt"/tjatat kommandon på ett tråkigt sätt innan jag gick över till klickerträning så blir det lätt lite kravfyllt och tråkigt....Jag har blivit rekomenderad att döpa om beteendena men jag vet inte om det skulle kännas enklare, möjligtvis roligare?

Helena

5 december 2007 18:04

Delvis handlar det kanske om att man ser det man vill se ...

Men, som jag uppfattar det är träningen inte särskilt svår, utan vad det handlar om är att vara envis och uthärdig (och som vanligt att variera förhållandena man tränar under). Många, många repetitioner, så sitter det där till slut.

Hundbiten

6 december 2007 08:18

Jag tror precis som du Helena att det handlar mycket om att man ser det man vill se. Och för mig handlar detta om att träna mig själv lika mycket som att träna hunden! Och nu har jag upptäckt att jag på ett rätt enklet sätt kan byta riktning på min kommando-känsla genom att bara tänka - nä! nu ska vi ha roligt! Och det funkar rätt bra faktiskt :) Att bara ändra inställning liksom.

Marta

7 december 2007 09:38

Idag gick det upp ett ljus för oss! När jag lade signal på sitt och slutade belöna de frivilliga sättandena så såg jag hur det "klickade till" i huvudet på Villgott (och mig själv) när han blev belönad för att sätta sig på kommando! Jag riktigt såg hur han kopplade ihop min signal med sättandet och att han uppletvde det som positivt! Nu förstår jag vad Helen menade....

Hundbiten

7 december 2007 10:23

Ja! Visst är det coolt!! Jag tycker också det :) Det är så himla häftigt.

De insikter jag skriver om ovan är ju egentligen bara ett fenomen som dyker upp när jag uppenbarligen gått för fort fram... Just med "ligg" som jag jobbat längst med, funkar det bäst. Och "stå", som jag bara börjat testa lite med, där har jag mycket jobb kvar... måste gå tillbaka till frivilliga stå där tills det är SOLKLART att hon fattar att just "stå" är ett beteende. Där har jag massor att jobba med för just "stå" är så himla mycket svårare att lära in tycker jag...