Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.

Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!

Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.

Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand

En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.

Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.

Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex

Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.

Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.

Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.

Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand

Snälla Ingela har sommarfår hemma och lät mig och Zaphod komma och fösa lite. Zaphod är helt klart ordentligt tänd på fåren och flyttar runt dem väldigt bra. Det enda som saknas nu är min kunskap, men jag har en väldigt bra uppfödare som ger stöd och tips när vi behöver.

Idag fick han gå i långlina och vi föste fåren framför oss. Fåren flyttar sig bra för honom, och för det mesta behöver vi inte gå alldeles nära dem - de flyttar sig ändå. Några gånger kom vi dock lite nära och jag fick hjälpa honom att flytta - jag vill inte att han ska bli rädd när något får vänder sig om och stirrar, då är det bättre att jag hjälper till.

Vi testade också att släppa honom helt lös mot slutet, men det blir förstås mest fårjakt utav det. Men en sak upptäckte jag. Han balanserar gärna upp dem mot staketet, och om jag försöker gå på ena sidan fåren för att fösa ut dem i hagen igen, är han väldigt snabb att balansera upp dem mot mig på andra sidan. Har pratat med uppfödar-Hanna om detta nu ikväll och hon har förklarat att det är ganska vanligt att unga, oerfarna hundar gör så. Att de känner att de får kontroll. Men jag har också fått tips på hur vi ska göra om det här sker, och jag kommer inte att släppa honom helt lös mer utan ha linan på så att jag kan gå in och hjälpa honom utan att han sticker runt flocken.

Ingelas lilla räv Bailey är ett par månader äldre än Zaphod och han fick också köra ett par pass. Första passet var han lite försiktig, men när vi sedan plockade bort ledartackan, som är väldigt bestämd och lite läskigt gå-påig, så fick han mycket bättre fart och självförtroende.

Ingela, Bailey och fåren

Den bestämda ledartackan i täten.

Sedan i höstas pluggar jag för att bli allmänlydnadsinstruktör via SBK, Svenska Brukshundklubben. Målet är att så småningom gå vidare i utbildningen så att jag kan hålla kurser i klubbens regi inriktade mot tävlingslydnad. Och första steget mot detta är att bli allmänlydnadsinstruktör. Det här innebär att jag kommer att hålla valp- och allmänlydnadskurser på klubben.

Egentligen tycker jag att vardagslydnad kan vara en ganska tråkig sak. Jag brinner mycket mer för tävlingsmoment, att peta i detaljer och att störningsträna. Men allmänlydnad kan nog vara ganska roligt det också, bara man är lite kreativ och försöker ha lika kul under den här träningen som under annan.

Problemet är väl att jag, som många andra, gärna vill att vardagslydnaden bara ska funka ändå. Men det är ju faktiskt så, att hundar gör vad de lärt sig. Och har jag inte lärt min hund vad jag vill att den ska göra i en viss situation - hur stor är då chansen att den gör något annat? Väldigt stor.

Under utbildningens gång har jag och Lena haft ett projektarbete ihop, där vi har hjälpt matte Anette och hennes Springer Spaniel-valp Domino med valpgrunder. Det har mest handlat om kontaktövningar, koppelgående och stadga i sitt och ligg. Jag satt här igår kväll och funderade på vad vi egentligen har gjort under de 9 tillfällen vi träffats. Det kändes kanske inte som om vi hade gått så väldigt mycket framåt. Men när jag började läsa igenom mina anteckningar såg jag att det faktiskt hänt väldigt mycket.

Vi filmade också första träningspasset, och där ser man verkligen hur utvecklingen gått framåt när man jämför med idag.

Att filma träning är så himla bra! Också att skriva ner vad man gör, vad som går bra och dåligt, och status per idag. När det känns som om man står still i träningen är det väldigt nyttigt att gå tillbaka några veckor eller månader. Hittills har jag upptäckt varje gång att vi gjort stora framsteg, framsteg som smyger sig på i sakta mak, som man växer in i och därför inte märker. Jag är tyvärr själv dålig på att filma, men har lovat mig själv att bli bättre på det. Däremot skriver jag flitigt om vår träning.

Förutom kurser via klubben har jag också börjat köra kurser i egen regi.

I juni/juli har ett gäng tjejer ringt in mig för att hålla en tvådagars shejping/klickerkurs. Det finns ett par platser kvar om någon är intresserad - mejla mig på lina@hundtranaren.se så berättar jag mer!

Till helgen har vi examination på instruktörsutbildningen - önska mig lycka till :)

Jag visste att Jill var ute efter klövar till viltspårning, och eftersom jag hade två stora älgklövar från höstens jakt i frysen som jag ändå inte använder, passade jag på att byta dessa mot lite massage. Jill håller på att utbilda sig till hundfysioterapeut.

Jag har sedan Pejla skar upp vänster tass sett att hon inte rör sig som vanligt i bakdelen. Hon har haltat ett par gånger på andra benet, och också morrat ett par gånger när jag torkat henne torr på höger bakben. Jag ville därför att någon som är duktig på massage skulle känna igenom Pejla för att se om mina misstankar stämde.

Och visst gjorde de det. Pejla visade tydligt smärta i höger bakben, både vid massage och stretching. Vi hittade också vilken muskel det är fråga om. Det är skönt med hundar som säger ifrån när det gör ont - många hundar lider i det tysta, och då är det ju jättesvårt att hitta eventuella problem. Men Pejla säger ifrån. Hon morrar, mycket snällt, säger Aj, helt enkelt.

Jag har därmed bestämt mig för att ta det lite lugnt med henne. Hon ska inte vila helt, men det känns onödigt att släppa båda hundarna för att rejsa runt i lek t.ex Det känns också dumt att köra hård fysisk träning som sök. Däremot tror jag bara det är bra för henne att röra på sig, så det får bli promenader i koppel/sele, gärna i typ blåbärsris så att hon får lyfta benen (tack för tipset AK!). Och utöver det ska jag försöka massera henne där hon har ont för att öka blodflödet.

Har också fått tips om en duktig massör (tack Christina!) som jag funderar på att kontakta - en massör som har koll på vilken typ av belastningar våra lydnads- och brukshundar utsätts för.

I stort verkade Pejla gilla massagen, men efter att det gjort ont blev hon förstås lite mer skeptisk. Jag gillar verkligen Jills inställning till det hela - hon lät hela tiden Pejla välja själv när hon ville komma fram, ville hon gå en runda i rummet var det helt ok. Och att vi inte hann med någon helkroppsmassage gör ingenting - det viktiga är att Pejla fick en bra upplevelse av hela situationen, och att jag fick mycket bra och viktig information.

Utöver den onda muskeln är Pejla lite stel på insidan låren (båda sidor) och har också en triggerpunkt på ryggen där hon har lite ont. Jill berättade att hon aldrig masserat någon hund utan triggerpunkter - det är alltså väldigt vanligt. Men när jag nu vet allt detta kan jag ju börja göra någonting åt det.

Tur i oturen skrev jag också i rubriken. Jag och hundarna körde upp sambon till Hovfjället nu på förmiddagen - han är en sån där multisportare som springer, cyklar, orienterar, paddlar och gud vet vad i timmar. Och när jag ändå var där uppe gick jag en runda med hundarna.

Pejla fick gå kopplad, medan Zaphod undersökte den nya miljön.

Man ser långt från Hovfjällstoppen - tiotals mil åt något håll - faktiskt ända till Sälen. Jag såg att det var oväder långt bort i fjärran, men bara regn. Men såg också att det var rätt mörkt på vissa ställen. Långt borta dock. Inga blixtar, och inget dunder.

Men rätt som det var fick jag som en kamerablixt i ansiktet, och just ordet "kamerablixt" var nog också ungefär vad jag hann tänka innan smällen kom. Den var så hög och intensiv att jag blev tokrädd! Jag stod ju på toppen av ett högt berg!

Jag såg på Pejla att hon reagerade (som ju är rädd för smällar överlag), men faktiskt inte så kraftigt som jag hade kunnat tro. Zaphod reagerade också, gjorde en runda med hög kroppsställning som för att försöka hitta källan till smällen.

Turen, som jag ser det, är att Pejla pga sin lårskada faktiskt var kopplad. Hon skulle nog mycket väl ha kunnat ta till flykt om hon varit lös, och DET är verkligen inget jag hade velat att Zaphod skulle se.

Helst hade jag velat springa ner för berget till bilen, men med tanke på hundarna promenerade jag istället raskt och låtsades som om det regnade. Vilket det faktiskt inte gjorde. Hundarna kändes lugna hela vägen ner, medan mitt adrenalin pumpade runt i kroppen. Riktigt otäckt, men jag tror att jag lyckades dölja min rädsla för hundarna.

När jag gick min allra första hundkurs fanns en stor Rottweilerhane med som gjorde utfall mot andra hundar och människor. Eftersom kursen hade sitt grundtänk i klickerträning fanns det inte på kartan att Rottweilern skulle korrigeras med obehag när den gjorde sitt "ofog", utan intstruktören och föraren såg istället till att jobba med positiv förstärkning, dvs belöning, för beteenden som man hellre ville ha, för att på så sätt ändra hundens beteende. Hunden fick alltså klick och belöning för att titta på andra hundar och människor, och framstegen som gjordes under de två dagarna fick mig att häpna.

Jag hade redan innan denna kurs läst massor om klickerträning, shejping och positiv förstärkning, men hade själv bara jobbat med enklare inlärning av beteenden som sitt, ligg, stå, stanna kvar osv. Därför blev jag så glad att få se ett riktigt svårt problem lösas på ett lugnt och behagligt sätt. Och det var nog också då som jag insåg shejpingens kraft och effektivitet i träning.

På bilden här ovanför ligger Zaphod och Pejla i köksdörrsöppningen och tigger, skulle man kunna säga. Jag tycker att det är toppen. Om jag har något som hunden vill ha - mat eller lek eller annat - så kan jag på ett väldigt enkelt sätt påverka hundens beteende. Både Pejla och Zaphod är tokiga i mat. Det här resulterar förstås i att hundarna gärna är med i köket när vi lagar mat, men det är himla opraktiskt att ha två sugna hundar runt benen. Det är lätt att snubbla och det tar inte lång stund förrän man är ganska irriterad. Fråga min sambo så får ni höra.

Men istället för att bråka med hundarna, eller en visa dem vart jag vill att de ska vara, så har jag helt enkelt sett till att shejpa dem att ligga i kökdsörrsöppningen medan någon grejar med mat i köket. De får gärna vara med och titta på, det stör ju ingen. Bara de håller sig ur vägen litegrann.

Det här är superenkelt att lära in. Jag har helt enkelt belönat dem när de befunnit sig i närheten av köksdörren, och successivt ökat kriterierna för exakt vart de ska befinna sig, och så småningom höjt kriterierna ytterligare till att de ska ligga ner.

Pejla lärde sig det här när hon var liten, och jag hade faktiskt glömt hur enkelt det är. Jag tror att det tog tre belöningar för Zaphod att fatta galoppen första gången. Och efter några få pass under olika dagar går han nu frivilligt direkt och lägger sig i dörröppningen när jag grejar med mat i köket. För det mesta, ska jag säga. Det händer förstås att någon av hundarna gör en lov i köket, kanske sätter sig och tittar på mig eller något sådant, men eftersom det här aldrig ger utdelning går de snart och lägger sig i dörröppningen igen.

Nu när de vet vad som gäller behöver jag inte belöna dem så ofta. Det är faktiskt så att oregelbunden belöning gör ett beteende starkare, vilket ju är praktiskt för mig som tränare eftersom det innebär att jag bara behöver sticka till dem en godbit då och då.

Det är så otroligt häftigt att träna med shejpingtänk. Hundarna slipper bli rädda eller osäkra. De går genom livet med en känsla av att de kan påverka mig att dela ut belöningar. Och det här gör att de alltid är glada, positiva och framåt. Och jag slipper bli irriterad på hundarna när de gör saker som de "inte får". Varje gång det händer, så vet jag att det händer för att det är ett beteende som hunden på något sätt får utdelning för. Och jag vet också att om jag vill ändra beteendet, så får jag bara se till att de får utdelning för något annat, som jag hellre vill att de gör. Det är alltså upp till mig att forma hundarna så som jag vill ha dem, och därmed finns ingen anledning eller ens rätt för mig att bli arg eller irriterad på dem när de gör fel. De gör ju enbart sådant som de faktiskt lärt sig lönar sig.

Maria Hagström har varit här i två dagar och hållit kurs. Hon är nog den duktigaste hundtränare/instruktör jag träffat. Så otroligt pedagogisk och ödmjuk, och en fantastisk hund- och människokännare.

Under Marias kurser handlar det dock inte om vardagslydnad, utan tävlingslydnad. Men principerna hon använder är precis desamma som det jag beskrivit ovan. Att gå en kurs som enbart inriktar sig på att påverka hundarnas beteende med positiv förstärkning är ett riktigt lyckopiller. Mattar, hussar, hundar och andra deltagare går hela tiden med ett leende på läpparna, glimten i ögat och med fokus på att hund och förare hela tiden ska ha ett roligt samarbete tillsammans.

Jag stod som arrangör för kursen, så jag har inte deltagit med egna hundar, bara fått visa upp lite grunder med Zaphod - så ni kan tänka er hur träningssugen jag är nu!

PS. Svaret på rubrikfrågan är med andra ord: Lär hunden vad som är rätt!

Till vänster: AK och Kråka tränar engagemang.
Till höger: Delar av deltagarskaran.

Christina och Svea.

Till vänster: Ingela med sin äldsta tik, tränar fart!
Till höger: Tira i rutan, väntar på belöning.

Till vänster: Freddie & Tina tränar kryp under Marias övervakan.
Till höger: Jessica med Riva - med sikte på SM.

Men vi gör annat också förstås. Zaphod har börjat få följa med på lite längre promenader. Det går faktiskt väldigt bra att promenera med båda hundarna. Det har varit en sådan där grej som jag funderat en del på - hur ska det fungera att gå med två hundar samtidigt, när den ena inte ännu förstått det här med hur man går fint i koppel.

Men det har visat sig att de här promenaderna faktiskt går bättre än när jag går med hundarna en och en. Det blir träning för båda två att gå fint i koppel. Det innebär att jag får stanna fler gånger än normalt, när någon av dem råkar hamna för långt ut i kopplet, och på något sätt blir den här träningen mer fokuserad och koncentrerad, vilket resulterat i att båda hundarna går jättefint i koppel när vi går tillsammans alla tre!

Jag har åkt på någon slags vårdunderförkylning i kombination med pollenallergi och är rätt trött, men när Marita och Zelda ringde och frågade om vi inte ville följa med ut i skogen och spåra kunde jag inte hålla mig. Det var länge sedan Pejla fick något spår, och för Zaphod blev det första gången.

Tanken var att Pejla skulle få ett ganska lätt spår, men det blev svårare än jag räknat med. Det blev några vinklar, och den sista av dem klarade hon helt galant. Men de andra var lite knepigare. Hon hittade dock rätt utan min hjälp i alla vinklar vilket kändes väldigt bra.

När det gäller att plocka pinnarna är det lite si och så med det. Pejla hittar dem alltid, men hon gillar spåret så mycket att hon inte är supertaggad att plocka upp dem. Vi tränar pinnplockning vid sidan av innan varje spår vi går, och nu såg jag också till att belöna riktigt bra för varje pinne hon markerade. Och den sista pinnen plockade hon faktiskt snabbt och kom till mig med på en gång. Bra!

Det svåra i spåret bestod i att det gick över en bergskant där det blåste rejält. Så på flera ställen hade förmodligen spåret flyttat sig. Vinden gick också runt en del, så Pejla hade stora problem och snurrade runt en hel del där uppe. Men det löste sig tillslut och vi tog oss till spårslutet och den efterlängtade godisburken.

Och Zaphod fick prova att spåra för allra första gången. Jag har inte ens lagt godisspår till honom innan, så det här var helt nytt.

Jag gick ca 15 meter rakt ut i skogen och lät spåret ligga i drygt en halvtimme. När det var hans tur tog jag honom i vanligt koppel och promenerade helt enkelt från sidan rakt över spåret för att se om han tog upp det. Han gjorde det! Men släppte efter bara någon meter, så vi gick vidare en bit och korsade spåret igen, och han tog upp.

De sista metrarna spårade han faktiskt "på riktigt" och vi hittade den gömda leksaken tillsammans. Och bara han får göra det här några gånger så tror jag nog att han ska fatta galoppen enkelt.

Tack Marita för att du höll i kameran :)

Duktiga Zelda svalkar sig efter sitt spår.

Zaphod gillar skogen.

Livet med en pinne. Vi har haft den bästa förmiddagen man kan tänka sig.

Igår kväll var jag på instruktörsutbildning igen. Zaphod fick vara med inne i lokalen till en början, men efter paus fick han sitta i bilen tillsammans med Pejla. Och det var när jag kom ut för att rasta hundarna i den andra pausen som jag upptäckte att lådan med leksaker som också samsas om utrymmet i bagaget inte var så inbrottssäker som jag trott. Alla leksaker låg huller om buller, och jag upptäckte att jag tydligen hade haft ett korvpaket i lådan också. Har för mig att det var fyra-fem korvar kvar i det. Dessutom låg ett par tomma fryspåsar bland grejerna - påsar som tidigare innehållit valpfoder.

Zaphod såg ut som en handboll över magen, ungefär.

Han fick givetvis ingen kvällsmat. Däremot ett par extra rastrundor under kvällen, och det behövdes, minst sagt. Men det räckte inte riktigt, utan jag har haft en gnyende valp hela natten, och var ute och rastade både vid midnatt och vid tresnåret. Och efter tre fick jag inte sova mer. Han var alldeles för orolig och ville inte vara tyst.

Jag var med andra ord otroligt trött imorse. När alla morgonbestyr avklarats och barnen cyklat iväg till skolan satte jag mig vid datorn för att jobba lite. Men det funkar inget bra när man är zombietrött.

Jag blev därför så glad när Marita ringde och frågade om jag inte ville komma upp till henne och ta en fika vid sjön. Gärna! Kan inte tänka mig ett bättre sätt att återhämta lite energi.

Det blev årspremiär för ordentligt hundbad. Solen strålade över den lilla sjön, och hundarna var så lyckliga. För Pejla är livet precis perfekt när hon får springa i vattnet med något i munnen. Och Zaphod som först fick stå och titta på när hon och de andra hundarna badade, var riktigt modig när han fick komma lös och sprang som en liten sprallande galning genom vattenbrynet.

Och vi hade Charlie och Zelda som sällskap: