Nu har jag varit på kurs hos Maria Hagström en hel helg. Det har varit häftigt!

Jag har massor av tankar som snurrar i huvudet, och har under helgen insett att jag nog är ganska inrutad i hur jag tänker kring inlärning av lydnadsmoment! Maria kom med många nya saker (nya för mig alltså) som jag måste få ordning på här i huvudet innan jag skriver om dem.

Vi har anmält oss till en lk2-tävling som går av stapeln om bara ett par veckor, och frågan är om det verkligen kommer att gå... :) För det finns en hel del som jag vill börja om "från början" med, och då handlar det inte om lydnadsmoment, utan om andra saker :)

På vår priolista just nu:

- Massor av träning på att skapa ett stort värde i att "bara sluta upp" - alltså att Pejla ska sluta upp vid min vänstra sida när vi är på plan spontant och efter genomförda moment av olika slag. Detta både för att få igång henne att starta upp träningen med mig, samt för att få till transporterna mellan momenten bättre (de är en katastrof idag).

- Massor av träning på att lägga mer värde i passiva moment!

- Träna på att pausa.

- Träna med störning!

- Träna på att arbeta längre för belöningar.

Återkommer när jag samlat mig :)

Vi gick ett långt spår (ca 800 m) med många vinklar och andra svårigheter (korsade bäckar, många olika underlag, väg mm). Men Pejla spårar bra! Hon vimsade lite ibland, men hittade för det allra mesta rätt på egen hand. Och hon bevisade än en gång att hon har bättre koll än vad jag har... Mot slutet var hon trött, men markerade alla saker, och matte kände sig väldigt nöjd!

Inför det här spårkurstillfället har vi inte spårat alls särskilt mycket. Däremot har vi jobbat en hel del med att få leken att fungera. Skrev ett inlägg om det alldeles häromdagen. Leken är förstås inte bara till för spåret, utan en allmän grej som jag tror är oerhört vettig att träna på över huvud taget; både för vår relation och för träningens skull.

Idag la vi ett spår med tre nittiogradersvinklar, ca 70 meter emellan, och sedan en "snällare" vinkel, inte lika snäv alltså, samt som sista vinkel en hårdare, lite spetsliknande.

Jag kände för att testa med leksaker igen då lekandet gått framåt mycket på senare tid. Fyra grejer + en spårpinne la jag ut och det gick bra! Sak 1 och 2 tog hon upp och vi lekte bra. Men hon hann tröttna båda gångerna = jag borde ha slutat lite tidigare?

Sak 3 hade jag gömt bakom en sten lite klurigt, och hon tappade bort sig lite innan stenen, men hittade tillbaka och bökade sig över bumligen. Hon gjorde väl någon slags markering, men ville inte ta upp leksaken. Det var en fleecefläta - samma grej som hon "ignorerade" förra spåret. Men jag fick henne ändå att leka lite med den innan vi gick vidare.

Som 4:e grej låg pinnen. Den hade jag gömt ordentligt under mossan, men hon grävde fram den och visade stolt vad hon hittat. Hon gillar pinnarna helt enkelt, och det är lätt att konstatera att pinnplock vid sidan av och annan rolig träning med pinnar har gett ett gott resultat.

Grej 5 var en snörboll som låg helt öppet och den plockade hon glatt upp. Jag hade vid det här laget insett att jag skulle vara lite mer lågmäld i mitt lekande, och det gjorde verkligen susen. Vet inte varför, det är väl något som förstärkts antar jag, men jag har nog en tendens att leka på lite för livligt och hårt ute i spåret. Nu lekte jag mjukare, kastade iväg bollen någon gång och hon tyckte det var jätteroligt!

Spåret hade legat längre än vanligt. Vår instruktör hade bestämt sig för att gå med alla ekipage idag, vi var sist ut, och det drog ut lite på tiden. Därmed hade vårt spår legat ca 3:40 innan vi gick på. Men Pejla är duktig! Hon fladdrade lite i början av spåret, men så snart spårkoncentrationen slagit på var det inga som helst problem.

Första vinkeln trodde jag skulle bli ganska svår - la den i 90 grader precis i ett djupt (men torrt) dike. Men Pejla tog den perfekt! Och det var faktiskt första gången hon tog en sådan vinkel så exakt - tidigare har hon gärna gått förbi och tillbaks, men nu var det verkligen exakt rätt. Härligt!

Övriga vinklar gick också bra - har inte lika stor koll såhär i efterhand exakt på hur bra det gick, men hon fixade alla vinklarna, någon gick hon förbi som tidigare, men hittade tillbaka, men de flesta var helt rätt hela vägen. Härligt!

Vi hade ju haft gott om tid innan vårt spår, och medan vi väntade körde vi budföring. Funkade också bra på den nivå vi är - först frivilligt mellan mig och en mottagare, och vi provade även med kommando "ja!" som ett "varsågod att springa ditbort till den andra", vilket också funkade.

Vi tränade också lite annat på egen hand - platsliggning i störig miljö, lite framförmappande och annat smått och gott.

Och så hade jag ju Nemi med :D Men det får bli ett eget inlägg om den lilla kelpien om en stund :)

Några bilder från uppletandet med Pejla får avsluta kvällens blogg. Snälla Anna (med Charlie) lånade min kamera och fotade medan jag och Pejla hade skoj :)

Om någon undrar varför min hand är sluten kring Pejlas nos på näst sista bilden så förklarar jag gärna :) På senare tid har jag råkat upptäcka att hon helt enkelt går igång på det här - hon morrar sällan när vi kampar, men om jag klämmer lite mjukt runt nosen på henne blir hon helt galen, morrar härligt och sliter hårdare i leksaken. Och när hon gör det, får hon vinna leksaken. Roligt, tycker både jag och Pejla :)  

Vi var på spårkurs igår. Oh my god vad det är roligt!

Vi är åtta ekipage på kursen eftersom det blev överbokat på grund av missförstånd, och igår ville vår duktiga instruktör Magnus hinna med att följa alla ekipage genom två spår var, så det tog sin lilla tid - längre än beräknat, så när det äntligen var min och Pejlas tur hade det hunnit bli mörkt och våra spår hade legat ungefär dubbelt så länge som det var tänkt; ca 1 timme och 45 minuter. Men det gjorde inte ett dugg.

Spår 1 var ett rakt spår rätt ut i skogen. Jag är ju så velig så när jag la spåret och stod i slutet kunde jag inte bestämma mig om jag skulle lägga leksak eller pinne (vi har tränat mycket på att plocka och bära på pinnar det senaste, så de är rätt värdeladdade - leksaker däremot är inte lika intressant i skogen). Jag la både en pinne och en fleecefläta för att liksom se vad hon valde.

Vi gick längs vägen och när vi kom nära spåret tog hon upp det spontant. Det hade ju legat länge, men hon hade inga större problem att följa det. Hon tappade bort sig några meter åt höger när terrängen började bli riktigt brant och stenbumlig, men hon var tusen procent fokuserad och hittade snabbt tillbaka.

Vid slutet valde hon pinnen (vilket inte överraskade mig). Jag belönade och berömde. Hon gillar verkligen att bli uppmärksammad när hon bär, så jag ska försöka utnyttja det mer.

När vi lämnade spår 1 pratade jag och Magnus om att Pejla är svårbelönad med lek. Det funkar kanonbra ibland, men ibland vill hon inte. Han tyckte att jag ska försöka jobba mer med detta, både hemmavid och i spårträningen, och jag tror att han har rätt.

Spår 2, där hade jag gått ut rakt ca 75 meter, lagt en snörboll, sedan fortsatt rakt ca 20 meter till, gjort en högersväng i mjuk böj, gått på ca 50 meter till och lagt en godisburk. Lika bra att testa lite olika saker.

Påsläppet gick lika bra som på spår 1, dvs hon tog det spontant. Det var verkligen kolmörkt och svårt att se vart man satte fötterna, men vi såg iallafall hur intensivt och koncentrerat hon spårade.

När vi kom upp till första saken, snörbollen, snurrade hon runt lite på platsen innan hon hittade bollen, men när hon gjorde det blev hon jätteglad! Hon kom farande till mig med den och ville leka!!!???

Där hade jag gått och förklarat och beklagat mig över hur svårt jag har att få henne att leka, och så bjöd hon upp till lek spontant. Jag blev så himla glad! Vi kampade lite och jag slängde iväg den en bit så att hon fick jaga. Nöjd och stolt matte!

Efter en stund fortsatte vi spåret och hon spårade lika fint den sista biten. Svängen tog hon jättebra och hittade förstås godbitsburken på slutet. Fast jag kände nog att godiset faktiskt inte var lika häftig belöning som bollen nyss hade varit, och nu är jag riktigt taggad att jobba med leksaker i spåret. Efter tips av Magnus ska jag lägga lite längre spår i veckan och testa att lägga rätt många saker i det, och vara noga med att ta paus vid varje sak - när hon engagerar sig i lek med mig blir belöningen helt enkelt att hon får ett "nytt" spår av mig, dvs att vi fortsätter spåra.

Jag tror att detta kan vara ett bra upplägg, inte minst för att öka värdet på leken!

Om någon har några tankar om detta eller andra tips kring spårande, lämna gärna en kommentar.

I söndags hade vi träningstävling på lydnadskursen. Det gick inte bra, kan man säga. Jag och Pejla körde tvåans moment, alla utom rutan som vi tränat för dåligt.

Det började med en platsliggning förstås, och då jag skulle köra enligt tvåan gick jag och gömde mig. Jag viskade genom tältet för att ha lite koll hur det såg ut där på andra sidan och Pejla låg som en sfinx. Ända tills jag gick tillbaka. Då reste hon sig och kom smygane för att möta. Detta har aldrig någonsin hänt förut, så jag blev väldigt paff! Någonting i miljön hade uppenbarligen gjort henne osäker. Vad det var är jag inte helt säker på, men jag har några tankar kring det.

Efter detta var hon tydligt berörd av störningarna runt omkring, och när vi skulle köra velade jag dessutom till det innan fotgåendet så att hon säkerligen blev ännu mer osäker. Hon gick bra, men inte med den attityd jag hade velat.

På läggande under gång reagerade hon blixtsnabbt och var på väg att lägga sig, men ångrade sig plötsligt och blev stående istället.

Minns inte ordningen på momenten, så den är säkert fel beskriven här, men hur som helst, fjärren gick faktiskt bra! Hon växlade mellan sitt och ligg finfint och hade bakbenen i samma position hela tiden. Det var bara det att när jag lämnade henne liggande så smög hon efter så att vi fick göra om...

Vid inkallningen, samma sak. Hon smög efter. Först när jag var halvvägs ifrån henne, och sedan igen, när jag vänt upp för att kalla in... Gjorde om igen, och då låg hon. Hon kom i bra tempo och jag ropade "stå" fast det tog emot. Jag "visste" att hon skulle ha svårt att stanna - hon ville så uppenbart till mig! Hon stannade visserligen, men med alldeles för lång stoppsträcka.

Apporteringen gick bäst av allt. Hon satt bra när jag kastade, sprang ut, greppade fint, höll hela vägen in och satte sig någorlunda rakt vid ingången. Bättre än förut, så träningen har helt klart gett resultat (ingångsträning med föremål i munnen alltså). Hon höll ordentligt, jag tog i apporten och höll den ca 3 sekunder innan jag sa tack, och det gick hur bra som helst. Det vi saknar här är farten, men hon presterade iallafall på den nivå som vi hittills tagit oss till. BRA!

Hoppet - jag kommenderade och hon sprang fram till hindret, vände och kom in i fotposition igen. Vi gjorde om och den här gången hoppade hon över. Jag kommenderade sitt, men hon hoppade tillbaks till mig.

Hon var så uppenbart störd att jag i efterhand ångrade att jag inte bara bröt och gjorde något annat. Jag borde verkligen ha gjort det. Ställt oss på lagom avstånd från alla folk och hundar och tränat på något som hon kan riktigt, riktigt bra. Men men. Det är lätt att vara efterklok.

När de andra körde sina moment satt jag med henne vid sidan av planen och matade henne med godis. Hon blir så uppenbart berörd när folk ropar "hit" att jag blir ledsen. Men samtidigt så såg jag faktiskt en förbättring efter ett tag.

På eftermiddagen tränade vi mer detaljer och då passade vi på igen att belöna varje gång någon ropade hit. Det blev många belöningar och fröken Laila hjälpte till med lite korvbitar hon också, och det tycktes Pejla uppskatta ännu mer än när godbitarna kom från mig.

Ett tag satt vi även och lyssnade på hit-signaler medan hon låg och slappade, och på ett sätt kan jag känna att det kanske är ett ännu bättre sätt att vänja henne vid signalen - genom att det faktiskt inte händer ett skit.

Hur som helst. Vi filmade kalaset och det var faktiskt riktigt, riktigt roligt att se att det fria följet ändå såg väldigt fint ut mellan varven. Det kändes inte så när jag gick på planen, men så var det! :) Apporten såg också fin ut, liksom fjärren. Men det syntes också att hon var väldigt berörd emellanåt och hade väldig koll mot det håll där det stod mest folk. Några gånger singlade hon iväg åt det håll parkeringen är och jag misstänker att hon hade dragit till bilen om jag inte fångat upp henne...

Fröken Pejla är inte sitt vanliga jag, den saken är klar. Det finns inte alls mycket bus i henne, hon verkar nästan deprimerad och vill bara ligga och slappa hela tiden :( Jag tror och hoppas att det är löpets efterdyningar som vi märker av nu. Plus att hon helt uppenbart kopplat samman vissa signaler med obehag, och det måste vi jobba på!

Idag kom hon ändå upp till mig ett par gånger med leksak i munnen och ville kampa, så det är inte kört på något sätt. Känns väldigt bra att få det så tydligt bekräftat. Vi behöver bara jobba oss igenom det här nu, sedan ska hon bli sitt busiga, galna jag igen och vi ska ha roligt! Så det så!

Idag började spårkursen och det var himla inspirerande. Vi körde teori idag, så det blev inget spårande tyvärr, för jag var väldigt sugen efter lektionerna. Nästa gång, och alla andra gånger också för den delen, blir det skogen med spår och uppletande och jag längtar! :)

Igår kväll var vi på tävlingslydnadskurs igen. Emellanåt vräkte regnet ner så mycket att till och med Pejla reagerade. Vi har tränat rätt mycket i regnväder och det brukar vara helt ok, men en sväng igår såg hon ut som om hon ville springa och gömma sig. Och när det var som värst tog Laila med oss in för att titta på film.

Vi såg några klipp från fritt följ i elitklass och linförighet i klass 1. Rätt kul att jämföra faktiskt. Och det som är så himla nyttigt att se är ju att det faktikst inte ÄR perfekt, men att folk tävlar ändå. Jag skulle personligen inte gå ut med en hund som väljer att nosa sig igenom ett helt program, men det är ju inte heller hela världen om det inte är helt felfritt (även om jag personligen är sådan som verkligen vill sikta på tiorna!).

På plan tränade jag och Pejla först massor av frivilliga ingångar, och sedan samma sak fast med apportbock. Jag tycker att det gick väldigt bra faktiskt!

Mot slutet körde vi inkallning med ställande och då blev jag lite depp. Jag måste ta till nya metoder här, för vi kommer verkligen inte framåt och det är så himla tråkigt!! Jag måste börja om, få riktigt flyt i ställandena, innan jag lägger på signal. Och jag tror att jag måste börja jobba med någon annan typ av belöning, kanske med en target också... suck, ibland önskar man att det vore lätt :)

En plats gjorde vi det sista och jag gick bakom klubbstugan och stannade där hela platsen. Enligt Laila låg Pejla perfekt, och det jag kunde se när jag kikade fram lite bakom knuten ibland såg jättefint ut. Det känns än så länge väldigt tryggt och skönt inför tvåan!

Nästa tillfälle blir på söndag då vi ska köra träningstävling med domare och tävlingssekreterare och tält. Ska bli spännande! Funderar på att köra moment ur tvåan, men jag tror inte att vi kommer köra alla, för vi är inte redo riktigt för det känns det som. Eller så testar jag väl och får en massa med mig som vi behöver träna på! 

Efter sommaruppehåll drog alltså tävlingslydnadskursen på klubben igång igen igår. Jag vet inte om folk fortfarande är på semester, eller om det var vädret som avskräckte, men vi var iallafall bara tre elever på plats.

Vi gjorde en lite kul grej och gick fot med varandra, alltså två och två, människor. Utan ord förstås. Det tydliggjorde hur svårt det kan vara att hänga med i svängarna, bokstavligt talat, och väckte lite idéer om hur man kan försöka vara lite tydligare mot sin hund. Ska träna en del på att torrgå fotgåendet nu - jag hamnar ofta för långt ner med blicken och efter några varv på planen blir jag snurrig i huvudet! Måste lyfta blicken, och grejen är att när jag gör det går jag mycket stadigare, och Pejla följer bättre, förstås... Som Laila säger, jag måste våga lita på att hon följer mig trots att jag inte går och glor på henne :)

Vi gjorde en platsliggning som jag är otroligt nöjd med! Första gången med dold förare under tävlingsmässig plats, och det gick så himla bra.

Jag gick först bara kort bakom klubbstugan, försvann några sekunder och gick sedan genast tillbaka och belönade Pejla. Upprepade detta några gånger men varierade tiden  jag stod bakom huset. Och sista gången hejdade Laila mig när jag var på väg tillbaka till Pejla. Hon skickade mig bakom huset igen, och jag räknade till 20-30 sekunder då jag var helt dold.

Pejla låg precis hela tiden helt fokuserad på mig och det kändes verkligen kalasbra.

En annan, mindre rolig sak, är att Pejla uppträder så märkligt ibland. Hon är nog himla känslig... Flera gånger har det uppstått situationer på klubben då hon helt plötsligt blir väldigt påverkad negativt - låg svans och flyktbeteenden. Jag har lyckats koppla ihop flera incidenter nu och ser ett mönster - om en annan hund smiter ifrån sin matte/husse och kommer farande mot oss på planen, då blir hon inte alls glad. Det kan bero på att det vid några tillfällen har blivit obehagligt i dessa situationer - inte så att hon egentligen tycker att hundarna som kommer fram är obehagliga, men hon tar åt sig något fruktansvärt av att folk blir arga, och jag tror att det är detta som är boven i dramat.

Ett exempel från igår:

Charlie, som Pejla älskar att leka med, smiter från sin matte och fram till oss för att leka. Om vi inte varit på planen och tränat är jag rätt säker på att Pejla hade försökt hänga på, men icke. Hon står med svansen mellan benen och blir efteråt ganska frånvarande och ser inte alls ut att må bra. Charlies matte står längre bort på planen och ropar "hit".

Tidigare incident:

Vi tränar plats på klubben och Charlie är med. När jag och Pejla lämnar platsen gör vi det lite för hastigt och klumpigt och Charlie, som ska ligga kvar en stund till, far upp och efter oss. Charlies matte blir lite högljudd och ropar någon gång i sammanhanget "hit". Pejla är efter detta påtagligt berörd...

Så igår, när vi senare tränar på egen kant på planen och allt verkar gå fint, ropar Charlies matte "hit" på andra sidan planen. Inte särskilt högt, inte alls argt på något sätt, utan bara ett vanligt "tränings-hit". Med resultatet att Pejla genast lämnar mig och flyr till bilen...

Visst är det lite märkligt!

Eller kanske egentligen inte.

Efter att ha diskuterat detta lite med Laila sa hon åt mig att ta med Pejla bort till Anna och Charlie och bara stå och prata lite, samtidigt som jag belönade Pejla. Bra idé, tänkte jag, men då var det förstås inga problem. Vi stod lite i kanten av planen, bland bord och stolar, och Pejla försökte så gott hon kunde att komma åt att leka med Charlie... ?

Min slutsats:

Situationen "Pejla och matte står på plan och tränar när en annan hund kommer fram och stör" har kopplats samman med obehaget "annan människa blir arg"...

Borde verkligen träna Pejla att tåla när andra människor blir arga... 

Vi har varit i Säffle och kört klickertränarutbildningens tredje och näst sista tillfälle. Och detta blev helt klart vårt bästa tillfälle hittills om man ser till den praktiska träningen. Vi fick till flytträningen och jag har efter helgen en mycket klarare syn på hur jag ska träna målmedvetet med beteenden för att få dem i flyt. Egentligen har jag fått samma information som jag hört förr, men har fått betydligt bättre struktur i huvudet, och träningen blir ju så mycket enklare när man kan sätta upp tydliga mål!

Pejla löper ju, men träningen har fungerat så himla bra. Det märks igenting av att hon skulle vara slö eller inte orka koncentrera sig. Faktum är att hon aldrig någonsin på kurs tidigare varit så fokuserad och arbetat så bra med mig. Det är verkligen en härlig känsla när man trots folk som medvetet springer runt och tjoar och tjimmar, klappar händer och kommenderar, spöregn och publik, kan träna i den där bubblan där bara förare + hund får plats, och ändå ha superflyt i repetitionerna. Så skulle det vara jämt, för det är då det är som häftigast att träna hund :)

Fick även börjat träna på stimuluskontroll på riktigt. Har gjort det förut förstås, men nu fick jag lite nya tankar om varför Pejla brukar bli tveksam i utförandet av beteendet så fort jag satt kommando på. Även här handlar det självklart om att ha tydliga kriterier; kommandopålägget måste timas precis lika bra (om inte bättre!) än ett klick - när jag väl börjat säga kommandot före beteendet virrar det till det något alldeles fruktansvärt för hunden om man går tillbaka och råkar säga det när beteendet redan är påbörjat - och här är det verkligen inte konstigt om det börjar smyga sig in en tveksamhet hos hunden - det blir otydligt, helt enkelt och hunden blir osäker.

Fick se några sådana exempel under helgen, både på Pejla och andras hundar, och det gäller som sagt att vara extra pillig och observant med timingen i signalkontrollträningen!

Jag orkar inte skriva om hela helgen, men summa summarum är det som vanligt efter en kurshelg - inspirationen flödar :) Fast den här gången flödar den mer än vanligt, och att träna in alla 19 grundfärdigheterna till flyt frivilligt, i alla varianter (framförmapp, baklänges march, doggie-zen osv osv) känns faktiskt inte övermäktigt utan riktigt, riktigt roligt! Jag önskar verkligen att jag nu under semestern kan hålla i den här inspirationsvågen, för just nu känns det som om vi i så fall kommer kunna få till väldigt bra och målmedveten träning!