När jag borstat tänderna insåg jag att jag glömde säga en viktig sak - vi ska börja på agilitykurs! Eller ja, vi säger jag... det är jag som ska gå, som observatör :D

Det börjar på söndag och jag längtar!

Nu så - god natt!

I helgen åkte jag och Pejla till Fanny och Thomas i Vestby, Norge. Vägen dit blev lite skakig med fastkörning i den sista backen upp till huset, men snälla Thomas och Håkon hjälpte mig att dra upp bilen. Det blev för den delen några bilar till som behövde dras upp :)

Första helgen på årets tränarkurs steg 2 ägnades helhjärtat åt shejping, belöningar och burlekar. Och oj så roligt vi haft!

Det är ett väldigt duktigt gäng vi hamnat i; många med höga målsättningar och hög nivå på tränarkunskaper, och det är kul när hundträning får lov att bli ett seriöst ämne för diskussion och praktik. Det blir liksom på riktigt då! :)

Jag har typ ett halvt anteckningsblock fullt av tankar och instruktioner från helgen, men kan förstås inte skriva om precis allt. Men hur som helst.

Vi pratade en hel del om, och tränade shejping. Det här är ett ämne som är superintressant och som jag egentligen tycker är det allra roligaste med klickerträningen. Några väldigt viktiga frågor, och som blir så tydligt om man sätter igång att träna utan att planera, handlar om att ha någon typ av målsättning när man sätter igång (om man inte vill träna bara för att se vad man får);

- Formulera vad jag vill ha
- Var medveten om vad jag inte vill ha
- Hur vill jag ha hunden attitydsmässigt
- Ju mer precist slutresultatet måste vara, ju viktigare blir målsättningen
- Är slutresultatet det viktiga eller finns lektioner att lära på vägen som är viktigare?

Vi började bland annat att shejpa en av de läxor vi har till nästa gång; att liggmarkera ett specifikt föremål (så småningom bland andra föremål), och här blev jag personligen väldigt medveten om hur viktig målsättningen är, och hur en bra formulerat mål underlättar både när man måste höja kriterierna snabbare än man tänkt, och faktiskt också underlättar för mig att hantera när det blir fel. När jag är säker på vad jag vill ha och inte blir det på något sätt enklare att bara ignorera felen. Vet jag däremot inte riktigt exakt vad jag vill och inte, ja, då blir jag velig och belönar saker som jag inte borde ha belönat t.ex

Jag har tusen fler tankar kring shejping och det vi berörde i ämnet under helgen, men ska spara detta och försöka dela upp tankarna i egna inlägg. Annars blir det här alldeles för långt :)

Vi körde även lite burlekar och jag överväldigades av Pejlas inställning till det här! Vi har visserligen tränat lite burlekar, men det var länge sedan, och vi har inte använt buren i träning alls.

Det stora med min tjej var att hon låg i buren helt lugnt precis på samma sätt som hon ligger i bilen och väntar på sin tur. Inget gnäll, inga tendenser till att smita ut (förutom en gång när hon började bli alldeles för trött), och framför allt, hon slappnade av när det inte var "hennes tur" - låg med hakan mot golvet och såg ut att fatta precis att nu är det vila som gäller.

Till och med när Jenny och Vixhen tränade typ en meter utanför hennes bur gick det bra. Jag var mäkta paff :) Och lite stolt förstås :)

En annan sak som blev väldigt uppenbar under den eftermiddag vi använde burarna, var Pejlas engagemang i träningen när det blev hennes tur. Jag tror nog för lite på vad min hund klarar av överlag kanske, men att hon skulle kampa glatt med massor av hundar och folk runtomkring, det trodde jag faktiskt inte. Och jag vet förstås inte hur mycket burlekarna påverkade, men detta med korta intensiva pass med vila emellan verkade verkligen som ett vinnarkoncept för min tjej.

För många är säkert detta en självklarhet... Men det är lite som Fanny skrev i sin blogg för ett tag sedan - teori är bra, att läsa om andras framgång och teorier är också bra, man lär sig mycket, men ingenting lär en så mycket som att träna själv och testa sig fram. Mycket sant.

När det gäller belöningar så pratade vi mest om lek, en del om mat, och lite om miljöbelöningar. Och den största förändringen i min träning efter första helgen hos klickerklok kommer helt klart bli att jag fokuserar på ett helt annat sätt vad gäller lekbelöningar. Det finns så mycket att vinna på det!

Då tänker kanske någon att man måste ju se till vad hunden ser som en belöning. Och det håller jag helt klart med om! Men det finns ingenting som säger att även om mat smäller högre än lek för min hund - att det måste förbli så i all evinnerlighet. Som den gamle Premack säger; allt är beteende.

Detta innebär alltså att "att äta" är ett beteende (det är alltså inte godbitarna som ÄR belöningen, utan att äta dem), "att leka" är beteende (det är alltså inte bollen eller trasan som ÄR belöningen, utan att leka med den). Och ett mer sannolikt beteende ökar sannolikheten för ett mindre sannolikt beteende... Det här vet jag sedan förut, men med tanke på de fördelar jag märkte bara under denna korta helg, när vi leker mer, så ska jag verkligen lägga extra krut på att utveckla leken för mig och Pejla. Vi blir inte bara mer effektiva i träningen, vi har ju mycket roligare också, och det känns som en stor bidragande orsak bara det.

Det här känns som ett onödigt långt och svamligt inlägg utan röd tråd, men så kan det få bli ibland :)

Mina mål till nästa träff:

- Åka till 5 tävlingar eller tävlingslika situationer och leka med Pejla (hon har ju blivit lite skrämd och blir låg i tävlingslika situationer, och detta behöver vi träna på genom att ha roligt där).

- Börja träna rutan mer målinriktat för LK2; steg 1 att lära henne springa riktigt fort bort från mig till target.

- Göra dragkampen roligare och mer värdefull

- Färdiga burlekar (läxa för alla)

- Lära in skillnad på "fri", "varsågod" och "ta den"

- Shejpa in fem trix (läxa för alla)

- Diskrimineringsövning med liggmarkering av specifikt föremål bland flera föremål (läxa för alla)

Vi har redan börjat och har faktiskt tränat flera gånger varje dag sedan helgen. Har sällan känt mig så inspirerad! :)

Bilder kommer, och möjligen även lite fler och mer strukturerade inlägg och tankar efter helgen också, men nu måste jag sova.

Det är klart, att det är ju ingen riktig julklapp, men det är ändå väldigt speciellt, och det kom i juletider. Beskedet om att jag och Pejla kommit med på Klickerkloks tränarutbildning steg 2 under 2009!

Shit alltså. Prestationsångest är något som ligger nära till hands för mig, och när jag kikar igenom deltagarlistan mår jag nästan lite illa. Vad har jag gjort? Jag känner förstås inte till alla som kommit med, men en del, och jag vet att några är riktigt duktiga tränare med höga ambitioner. Jag har visserligen rätt höga ambitioner själv emellanåt, men känner mig ändå som en hobbytränare för det allra mesta.

Men oj vad roligt det ska bli! Och jag berättar för mig själv, när jag får prestationsångest, att det inte är tävling, utan kurs vi kommit med på. Och kunde vi redan allt skulle vi inte behöva gå kurs. Vi ska dit för att lära oss och för att bli bättre!

Jag har redan börjat formulera några av våra mål för 2009, och faktiskt handlar det iår inte så mycket om tävlingsresultat, utan om andra saker. En hel del om självkontroll och att utveckla både mina och Pejlas färdigheter som ekipage, och jag är helt säker på att Fanny och Thomas kommer att hjälpa oss en bra bit på vägen! Mycket, mycket spännande ska det bli :)

Fanny och Pi, Göteborg, mars 2008

För att klara klickertränarutbildningsexamen behövde vi 60% av alla grundfärdigheter under flyt. På lördagen fick var och en av kursdeltagarna helt enkelt varsitt pass att visa upp sina färdigheter på. Ann-Louise stod med grundfärdighetslista och penna i högsta hugg och bockade av vartefter vi bläddrade oss igenom färdigheterna.

Ni som sett listan vet att den är ganska omfattande. Varje grundfärdighet ska dessutom finnas under flyt i olika situationer. Under "sitt" ska hunden inte bara ha flyt i sättandena framför föraren, utan även under baklänges march, med störning osv osv.

Jag minns inte exakt i vilken ordning jag körde igenom våra grundfärdigheter, men min plan var iallafall att börja med lite stillsamma beteenden som stadga i sitt och ligg kvar, för att få Pejla ordentligt koncentrerad på uppgiften. Jag hade också förberett bra belöningar och ungefär var 5:e-10:e belöning blev en kastad snörboll. Hon blir lätt het av grundfärdighetsträning när allt går snabbt, klick och belöningar i hög frekvens, och hon behöver (vill) få springa av sig lite mellan varven för att orka koncentrera sig längre stunder. Dessutom fick jag då med grundfärdigheten att släppa på target, på köpet :) Pejla släpper bollen på nostarget i min hand, och den här leken tycker hon är rolig :)

En annan del av planen var att ta de allra enklaste grundfärdigheterna på slutet av visningen. Ingång och backa låg därmed sist, och här hade jag verkligen lite extra tur! För precis när vi skulle börja med backandet, vilket är det beteende som Pejla älskar mest i framförmappen, så började det skjuta från skogen en bit bort. Pejla är ju skottberörd, och jag är väldigt glad att vi inte höll på att visa ett stadgemoment. Hon noterade skotten, och jag fick en stund hålla hög belöningsfrekvens bara för att hon höll sig kvar hos mig, men lyckades smita in lite bakdelsrörelser i mina klick och snart backade hon trots att det smällde av skott då och då. Ann-Louise berömde mina tränarfärdigheter i denna situation, och det skönt - dels att hon såg vad som hände, hur jag gjorde, och framför allt, att det fungerade! Pejla var berörd, men hon fortsatte jobba tillsammans med mig ändå.

Hela grundfärdighetspasset kändes väldigt bra. Jag antar att det delvis kan bero på att jag var totalt fokuserad på Pejla och vad vi gjorde när vi tränade, för det blev verkligen det bästa träningspasset av alla under kursåret!

Det var också roligt att se alla andra ekipage visa upp sina grundfärdigheter. Det är intressant att se vad som händer när man börjat sätta kommando på beteenden och kanske tävlingstränat en del, och inte tränat grundfärdigheter på frivilligbasis på länge - hundarna lär sig snabbt att vänta på kommando under träning! Så om man vill ha de frivilliga beteendena i flyt hela tiden, för att kunna gå in och peta med detaljer som blivit sämre t.ex - då gäller det verkligen att underhålla dem!

Alla ekipage klarade det praktiska provet - grattis till oss allihop! :D

På söndagen gick vi igenom den hemtenta vi haft inför examen, och det är väl inte så mycket att säga om den. Jag hade 48 poäng av 51 möjliga och kände mig mycket nöjd med det.

Men helgen bestod inte enbart av examensövningar. Vi hade också ett teoripass om baklängeskedjning och senare även praktisk träning av detta. Jag och Pejla har faktiskt inte baklängeskedjat så mycket mer än 2:ans hopp över hinder hittills, och det är helt klart så att Pejla inte är kedjeklok. Det brukar ta några kedjor innan hundarna blir det, så det är ju inget konstigt.

Vi började med en lätt kedja - tramp på musmatta + sitt vid musmatta. Kollade av grundfärdigheterna och kunde konstatera att Pejlas tramp på musmatta inte är något distinkt tramp, utan mer stepp på musmatta :D Det här är jag pinsamt medveten om sedan innan, men för att kunna testa att kedja fick jag helt enkelt halvnöja mig med en kedja som bestod just av stepp på musmatta + sitt. Och det funkade ju fint.

Senare på dagen skulle jag kedja läggande under gång enligt lydnadsklass 1, men det gick inte alls. Detta var på söndageftermiddagen och jag var urblåst i skallen, och förmodligen var väl även Pejla det... Både hon och jag hade stora koncentrationssvårigheter och dessutom dök det upp fler och fler frisbeegolfare runt omkring oss, plus mattar och hussar med lösspringande hundar. Och när Pejla slutligen hittade Levas löpfläckar på gräsmattan och totalt glömde tid och rum, då gav jag upp. Fick helt enkelt konstatera att uppgiften blev för svår för alla inblandade. Men vi ska ta nya tag med baklängeskedjningen här hemma helt klart, och jag kommer främst att testa kedjor där transport mellan moment ingår framöver.

Ni fick en fin bild på hela gänget häromdagen, och den såg ju trevlig ut. Men i själva verket blev den här fotosessionen allt annat än klickersk - iallafall för mig och Pejla. Alla andra hundar satt eller låg fint och stilla hos sina mattar. Men inte Pejla. Och vid det här laget var jag så trött att tanken på att ta fram klicker och godis för att förstärka rätt beteende helt enkelt kändes övermäktig.

Matte med kort-kort koppel och fokus på fotografen.

Pejla med fullt lekfokus på Riva.

Pejla med maxfokus på Tritla.

Och matte. Fokuslös.

Nyss hemkommen från examenshelg i klickerträning. Jag har ju under året gått Canis klickertränarutbildning för Ann-Louise Ryrvik, och nu har vi alltså examinerat - igår gällde det praktisk examen i grundfärdigheter; idag den skriftliga tentamen. Och det gick vägen. Jiha!!! :D

Skriver mer om helgen vid ett senare tillfälle - just nu är hjärnan minst sagt urlakad. Men sammanfattningsvis kan sägas att det nu känns lite sorgligt att det hela är över, att vi verkligen varit ett kalasgäng och att Ann-Louise varit en kanoninstruktör. Men helt slut måste det ju inte vara - vi kommer garanterat att ses för att träna ihop igen!

Hela gänget, från vänster till höger: Annelie & Toy, Madeleine & Barney, Annika & Trittla, Da Ann-Louise, jag & Pejla, Jessika & Riva, Ing-Marie & Leva. Saknar er redan!

Jag tänkte gå vidare i mina tankar efter helgen hos Maria Hagström. ”Det viktigaste av allt är att ha roligt med hunden” sa Maria många gånger under helgen. Och det här är ju något som ”alla” säger, i alla fall i mina tränarkretsar. Men ibland känns detta mer som något som man bara slänger ur sig per automatik. Visst, alla vill ha roligt med sin hund, och alla vill att hunden ska gilla träningen, men ibland undrar jag om vårt fokus verkligen ligger just där när vi tränar. Hur ofta utgår vi egentligen ifrån leken när vi tränar?

Maria grundar all sin träning på lek. Det här har jag också hört förut, men aldrig fått helt klart för mig exakt hur detta kan fungera. Ett sätt är ju att leka med hunden, sedan köra något litet moment, och sedan leka igen. Det brukar fungera ganska bra för oss – Pejla har roligt, och jag har roligt, men jag vet inte om jag kan säga att själva träningen mellan lekpassen verkligen alltid grundas i leken, om ni förstår hur jag menar? Det kan lätt ändå liksom bli uppdelat i lek/träning som två separata saker.

Därför blev jag så otroligt lättad när Maria gärna visade några exempel på hur hon faktiskt använder leken som grund för fortsatt träning. Hon förklarade att hon med sina hundar går ut och leker. Bara leker. Och när de leker tittar hon hela tiden på vad hunden gör – finns det några rörelser i den här leken som jag kan använda? Plocka fram, förstärka och utveckla till något annat?

Mitt favoritexempel var när hon visade praktiskt med Ylle. Han är en hund som gärna tar till hopp när han leker. Maria visade hur hon utifrån detta hopp fått fram grunden till ett snyggt och snabbt ställande med härlig attityd. Ylle hoppar upp, och precis när han landar har hon klickat och förstärkt denna landning med framtassarna hårt mot backen.

Att se detta var så hemskt roligt! Här fick jag verkligen ett exempel på hur leken – lekens rörelser – kan ligga till grund för lydnadsmoment på riktigt! Kanske att jag gillade detta exempel så mycket just för att jag själv slitit en hel del med momentet inkallning med ställande. Det har varit musmatta, och ett snyggt ställande på musmatta har vi fått fram – men att sedan överföra detta till momentet har inte funkat optimalt. Har även tidigare utgått ifrån en backarörelse och förstärkt stoppet precis när Pejla ska börja backa, tusen och åter tusen gånger. Och visst har jag fått till ett helt ok ställande, men det är inte exakt så som jag vill ha det. Här har jag verkligen haft en tydlig målbild av hur jag vill att det ska se ut, men inte lyckats få det exakt så.

Att grunda sin träning på leken är handlar förstås inte bara om att titta på hunden, utan, åtminstone för mig, också om att utvecklas själv och att bli bättre på att leka. Under den praktiska träningen ville jag efter Marias uppvisning med Ylles lekfulla ställande prova detta själv, med Pejla. Och här blev det väldigt tydligt hur låst jag kan vara i min egen träning! Planen var att utgå från min och Pejlas lek och att jag skulle förstärka rörelser som kunde utvecklas till ett ställande. Jag lekte och lekte, med snörboll; drog den hit och dit, Pejla jagade efter och hade väldigt roligt. Jag försökte så gott jag kunde att klicka vid tillfällen då Pejlas båda framtassar damp i backen. Men det blev himla rörigt och väldigt svårt alltihop! :)

Pejla hoppar inte som Ylle när hon leker. Hennes landningar såg förstås inte heller likadana ut som hans. Jag tog paus med en känsla av att det här är för svårt för mig.

Men Maria var lugn och sa bara ”om du skulle försöka få henne lite längre ifrån dig?”. Låst i min tanke som jag var hann jag tänka att ja, jag får väl försöka förlänga armarna och leka med henne långt ifrån min kropp… bilden i mitt huvud där jag sträcker ut leksaksarmen så långt jag bara kan med en galen hund som hänger efter den nån halvmeter längre ut kändes... lite krånglig.

Men det var förstås inte samma bild som Maria hade :) Hon tog leksaken och visade. Och ibland undrar jag hur jag tänker…

Maria låtsades först kasta iväg leksaken. Lurade Pejla som for iväg som för att hämta den. Just när hon stannade upp och liksom tittade sig förvånat omkring sa Maria ”Där!”. Och där hade jag ett ställande. Dessutom ett ställande som såg i princip exakt ut som min målbild :)

Maria testade några gånger till, och ställandet kom flera gånger, både när Pejla for iväg (vilken lättlurad hund jag har!), men även när hon vände upp, kom tillbaka till oss, stannade till med förväntan på lek. Och här har jag då massor av tillfällen att faktiskt förstärka ett beteende som redan ser ut som jag vill ha det! Helt och hållet med leken som utgångspunkt.

För mig som fortfarande är nybörjare på hundträning var det här en aha-upplevelse av stora mått. Vi har provat den här leken flera gånger hemmavid sedan dess, och jag kan bara konstatera att hundträning kan vara väldigt, väldigt rolig när man leker ihop. Jag älskar när Pejla blir sådär tossig och jag kan se hur roligt hon har! Att bygga ett ställande under inkallning på den här leken känns inte som världens enklaste sak, men jag kan inte tänka mig att det blir svårare än vi har haft det på musmattan eller med backövningsmetoden (dessa två övningar är jag dock ändå övertygad om att vi har nytta av; många bäckar små...) – däremot är jag helt säker på att vi kommer ha himla kul ihop, och det var ju liksom det som var hela huvudsaken :)

Vi bokade in den här kurshelgen hos Maria redan i våras och har längtat väldigt ända sedan dess. Jag har hört så mycket gott om Maria från så många, och från olika typer av tränare – både klickertränare, blandtränare och mer traditionellt inriktade tränare. Och en person som har något att ge alla måste vara en riktigt duktig instruktör, eller hur?

Vi var en grupp på 6 ekipage och 1 observatör. Sammansättningen i gruppen har ändrats flera gånger sedan våren, och vi blev en rätt blandad grupp tillslut - både nybörjare, sådana som jag (dvs har kommit en bit på vägen men har mycket kvar att lära) och folk som tränat länge och med SM i sikte. Jag tycker att det är spännande att få se samma instruktör hjälpa ekipage på olika sätt beroende på vart i träningen man befinner sig och beroende på hund - det ger massor!

Liten sammanfattning av lördagens genomkörare:

•  Lek på plan! Fånga hundens hela uppmärksamhet.
• Lär hunden starta upp träningen.
• Korta sekvenser med träning som byggs ut – titta på hundens attityd.
• Störning en tidig del av träningen.
• Lär hunden värdet av att kunna vara både aktiv och passiv.

Målsättningar
På lördag morgon pratade vi ganska mycket om att sätta upp mål för träningen. Dels långsiktiga mål (typ hur långt upp vill jag nå i klasserna?) dels kortsiktiga och mer detaljerade mål (typ hur ska det här momentet se ut när det är klart?).

Att skaffa egna, tydliga bilder att jobba mot gör träningen enklare och mer effektiv. Det långsiktiga målet kan ligga som en grund för precis all träning, och när vi tränar detaljer kan jag alltid fråga mig själv ”gynnar det här mitt långsiktiga mål?”. Är svaret ”ja, att stå här på plan och leka med min hund i 20 sekunder är bra för mitt långsiktiga mål”, då är det bra träning. Är svaret ”nej, det är inte bra för mitt långsiktiga mål att köra femton dåliga apporteringar på rad” ja, då är det inte bra träning :) De kortsiktiga målen tjänar på att vara så exakta som det bara är möjligt. Är jag osäker på exakt hur jag vill att ett moment ska se ut – titta på andra; hitta det perfekta utseendet (för mig) och använd det som målbild när jag tränar detta moment. Förmodligen får jag plocka olika bilder från olika ekipage – det är inte troligt att man hittar alla egna perfekta bilder hos en och samma person.

Motsatsen, att inte ha tydliga bilder och mål gör träningen onödigt svår – om jag inte vet exakt vad jag tränar mot kan jag inte heller träna exakt, och därmed inte förvänta mig ett exakt resultat. Allt detta är ju mycket enkelt, men allt för lätt att glömma bort ibland!

Grundträning
När vi diskuterade grundträning pratade vi mycket om det Maria kallar ”Spelet arbete – belöningar”. All Marias träning är belöningsbaserad, och detta är jag ju van sedan tidigare. Belöningsbaserad träning innebär förstås att jag behöver något som hunden vill ha – belöningarna – och det är smart att lägga mycket tid på att utveckla dessa!

”Spelet arbete – belöningar” går enkelt beskrivet ut på att visad belöning alltid ska betyda ”Ah! Vad ska jag göra nu?” Hunden ska veta att en belöning aldrig någonsin kan fås genom att man försöker sno den; man nafsar inte efter godbitar i en handen efter klick; man hoppar inte mot fickan; man försöker inte ta godbitar eller leksaker från marken osv. Istället ”programmerar” vi in att den snabbaste vägen till belöning alltid är att erbjuda ett beteende, och det här betyder förstås att det i grundträningen ingår mycket omvänt lockande av olika slag. Det allra bästa är när vi lyckas få hunden att släppa tanken på den synliga belöningen helt och hållet, och koncentrera sig på uppgiften till 100%. Detta ger nämligen hundar som är mycket, mycket säkra i det de gör.

Jag har jobbat en del med omvänt lockande förr, men behöver bli mer konsekvent och ser nya användningsområden.

Exempel från helgens träning:
Pejla är rätt het när vi går fritt följ för närvarande, vilket resulterar i att hon hamnar något långt fram samt att hon blir studsig. Vi testade att belöna henne med omvänt lockande i halterna en liten stund – detta för att hon skulle samla sig och vara tvungen att koncentrera sig mer. Resultatet var enkelt att se. Bara på en liten stund gick hon betydligt mer samlat, men fortfarande med attityd, och detta är något som jag definitivt kommer att fortsätta jobba med!

Variera hur du belönar beroende på situation

När det gäller godbitar som belöning menar alltså Maria att det är smart att se över hur vi belönar med mat. Det är inte alltid den bästa vägen att ”bara mata”. Ofta kan det istället vara bra att försöka göra ritualer av matbelöningarna. Kanske är det bäst för situationen att som i exemplet ovan använda omvänt lockande i själva belöningen; vid andra tillfällen kanske vi tjänar på att leka lite med maten, låta hunden jaga den eller kanske kan vi kasta prick i hundens mun. Belöningsplaceringen är självklart också viktig. Hur bra en belöning är ser vi inte bara på hur enkelt hunden upprepar ett beteende, utan också på hur belöningen tas emot av hunden (måste den resa sig från liggande för att nå godbiten när vi tränar på att ligga kvar är det inte optimalt, t.ex; går hunden upp väldigt mycket i varv av belöningen när vi tränar ett moment som kräver mer lugn och koncentration är kanske inte heller optimalt).

Marias Ylle har lärt sig att det lönar sig att ligga tungt mot marken. Belöningsförväntan finns långt ner, mellan frambenen.

Attityd & engagemang

I ”Spelet arbete – belöningar” ingår att bygga upp den attityd och det engagemang hos hunden som vi vill ha. Jag ska se på hunden att den njuter; att den ”ser bra ut i kroppen”; att den gillar det vi gör! I mitt fall är detta oftast inget problem – Pejla gillar det vi gör. Vårt problem ligger kanske istället i att hon gillar det aningen för mycket :) Och detta är förstås jätteviktigt att träna på – att hon ska ligga på rätt engagemangsnivå.

Exempel:
När jag och Pejla ska träna fritt följ brukar jag ofta göra några ingångar innan vi drar igång själva fria följet. Klick och belöning för ingång, fyra, fem gånger; snabba repetitioner och belöningar. Att jag gjort detta har ju då varit för att få igång henne lite samt att repetera positionen. Men! Det jag inte sett är att den här övningen drar upp hennes aktivitetsnivå rätt rejält! Hon blir het av bara tusan av det – hon tycker det är roligt, men går upp lite för mycket i varv. Att istället köra lite omvänt lockande med henne innan övningen verkar hittills få henne i ett mycket mer koncentrerat läge.

För att kunna bygga upp rätt engagemang tränar vi i början i mycket korta pass – kanske 15-20 sekunder, där målet är att hunden är 100% fokuserad under just dessa sekunder. (Att köra tills hunden tröttnar är inte bra träning.) Vi vill också, om vi nu ska tävla i lydnad, lära hunden att ha som mest förväntan när jag är stel och konstig, eftersom det är just stel och konstig jag kommer vara under tävling. Vi tjänar så mycket på att träna så likt tävling som möjligt hela tiden. Och innan vi tävlingstränar med kommendering och andra störningar, kan och bör vi ändå träna tävlingsmässigt genom att själva uppföra oss strikt och ”tråkigt”, just för att lära hunden att det är så här jag ser ut, och när jag ser ut just så finns stor chans till belöning!

Lär hunden att ha hög förväntan när du själv är stel och "konstig" 

Lär hunden ta ansvar för att starta upp träningen
Som det ser ut idag så har jag Pejla med mig i princip hela tiden när vi kör ett moment eller tränar repetitioner eller shejping av något slag, men däremellan är det mycket sämre. Det finns ingenting i detta som är konstigt på något sätt – jag har inte lärt henne vitsen med att hålla kontakten för att starta upp på nytt igen helt enkelt.

Det är förstås jättebra att lära hunden att själv ta ansvar för att ta och hålla kontakt med oss under träningen – helt enkelt att lära den att starta upp träningen. Och det är väl också det som är vitsen när man som klickertränare väntar ut hundens kontakt, inte tjatar eller lockar när hunden är okoncentrerad (för att på så sätt själv ta på sig ansvaret för när träningen kan starta), utan istället belönar den spontana kontakten från hunden. Men, det jag har gjort alldeles för många gånger är att vänta lite för länge… och låtit Pejla segla iväg och tappa bort sig alldeles. Det blir ju en balansgång här… men helt klart måste jag köra kortare pass, se till att ha henne med mig 100% och sedan pausa, innan det blir knas. Och blir det ändå knas får jag bryta, tänka över och börja på nytt efter paus.

Det här är ju verkligen basic klickerträning :D Och jag vet inte varför jag varit så dålig på att träna det. Jag är ju inte dum ;) Men ändå har jag inte lyckats lägga upp träningen på ett genomtänkt sätt för att lära Pejla detta… men Maria lyckades sätta ord på den här träningen på ett sätt att jag plötsligt tycker att det verkar så enkelt.

Att få Pejla mer benägen att söka upp mig för att vilja starta upp träningen är med andra ord något som vi behöver träna massor på – jag ska ”börja om från början” här och bygga upp ett stort värde för Pejla att spontant söka sig till min vänstra sida på plan. Vi ska dels träna detta som en separat övning – vi går in på plan och jag belönar i början hennes första tendenser till att sluta upp, och shejpar sedan fram ett ordentligt kontaktsökande till vänstra sidan där hon får hålla kontakten längre och längre stunder. Och det här är ju egentligen inget nytt alls för oss – jag har bara hittat ett annat sätt att tänka kring det som jag tror kommer hjälpa mig att vara mer målinriktad med träningen samt att ha mod att bryta när det inte går bra.

Vi ska också träna det här genom att träna något litet moment, lämna platsen och belöna när hon följer med (istället för att belöna direkt efter lyckat moment). Det blir lite som att framlängeskedja, och längre fram kanske vi gör ett moment, förflyttar oss helt och påbörjar ett nytt moment innan belöningen kommer. Under måndag, igår och idag vi har tränat korta pass på detta, hemma, på klubben (utan andra folk runtomkring) och på en annan störningsfri plan, och det här upplägget känns både enkelt och mycket lovande!

Det här är för övrigt ett hopplock av mina anteckningar och funderingar so far efter kursen. Det kommer mera... :)