Vi har varit hos Fanny och Thomas på tränarutbildning igen, och den här helgen kändes riktigt, riktigt super! Bästa helgen hittills, och jag och Pejla har kommit framåt, löst problem, fattat och förstått och vet hur vi ska gå vidare. Kurs när den är som bäst, och jag vet inget bättre :)

Som vanligt är vi väldigt trötta efter all träning och framför allt, efter allt tänkande, så ikväll nöjer jag mig med att säga att jag känner mig superinspirerad och väldigt nöjd. Skriver mer när vi tänkt klart :) Men bjuder ändå gärna på några bilder på Lenas hjälte Dacke som gjort ett extra härligt intryck på mig under helgen:

Det har varit en intensiv träningshelg då vi varit hos Klickerklok på tränarutbildning steg 2, tillfälle 2. Högst på schemat stod signalkontroll, och detta är verkligen svårt!

Den viktigaste detaljen för min del vad gäller det här, handlar om mina egna färdigheter. Det är så lätt att hamna i mönster - vi som tränare gör också gärna vanor och kedjor som vi håller oss till - och i signalkontrollsträningen måste jag fortsättningsvis hålla koll på att inte säga signaler med ett jämt intervall. Jag behöver variera tiden då Pejla väntar på signal. Det blev väldigt tydligt då jag väntade någon eller ett par sekunder än jag normalt brukar göra. Nästan exakt på rätt tidsintervall testade Pejla ett beteende självmant om hon inte fått signal. Jättebra att få detta uppmärksammat!

En annan viktig sak var återigen detta med korta träningspass. Det här blir särskilt viktigt en sådan här helg där vi tränar i princip oavbrutet under två hela dagar. Första dagen "dog" Pejla ungefär halvvägs in. Mot slutet av dagen stod hon mest bara och glodde på mig med total förvirring i blicken. Hon orkade inte tänka alls mer. Detta får mig att tänka lite på min sambo som avverkat ett nästan två dygn långt multisporttävling i helgen - det gäller att starta i ett tempo så att man vet att man håller hela vägen in i mål. Så sant, och det gäller förstås även för Pejla. Jag körde på för hårt och intensivt i starten av den varma dagen, och mot slutet orkade hon helt enkelt inget mer, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Dag 2 gick bättre, även om hon fortfarande var trött. Vi fick visa en av läxorna: en diskrimineringsövning där hunden ska liggmarkera ett särskilt föremål med olika störningar runt omkring. Dels ska hunden förstås välja rätt föremål bland andra, och för varje markering flyttas föremålen runt så att de aldrig ligger på samma plats - men vi tillförde även störningar som att plocka bort rätt föremål helt och hållet, och då ska hunden förstås inte markera någonting alls - detta hade många hundar svårt för och testade att markera ett annat föremål, men Pejla var superduktig och kom tillbaks till mig istället när hennes äggkopp inte fanns synlig. Andra svårigheter bestod i att Fanny böjde sig ner och lockade lite på hundarna vid fel föremål, som för att lura dem att lägga sig fel - detta klarade Pejla också - och att sedan lägga det rätta föremålet på den plats hon nyss lockat till fel, och locka igen vid rätt föremål. Pejla klarade det med. Jag kände mig väldigt nöjd, men ska fortsätta träna så att hon verkligen blir stensäker och kan ligga vid rätt föremål länge utan att bli osäker på om hon valt rätt eller fel.

Vi fick även tävlingsträna en hel del och här fick jag mycket bra input på detaljer där jag själv kan lägga upp träningen på ett bättre sätt. Det är rätt små grejer som kan göra stor skillnad ibland.

På söndag eftermiddag var vi rätt slut i skallen allesammans, men jag fick träna ihop med Elin på Amokk, och fick väldigt bra tips på fotpositionsträning (Pejla ligger lite långt fram) och ska nu äntligen ta tag i detta från grunden. Det känns som en petig men mycket rolig uppgift där jag har en bra plan för de olika stegen i träningen.

Det är svårt att sammanfatta en sådan här helg på ett mer ingående sätt - jag har inte riktigt tid och har inte heller sammanfattat slutsatserna för mig själv ännu. Det brukar liksom bli så, att det tar en stund för allt att smältas, och det är inte förrän i den praktiska träningen på egen hand som man får reda på vad man egentligen lärt sig. Så mer tankar kring både signalkontroll och annat kommer alldeles säkert dyka upp här kontinuerligt.

Slutligen, en lite bildkavalkad från helgens dagar. Det är ett så otroligt duktigt, trevligt och ambitiöst gäng på denna kurs! Både förare och hundar är trevliga och jobbar så fint!

Idag hade ett av ekipagen förhinder på agilitykursen, så Pejla fick agera stand-in på kvällens träning. Och det är faktiskt mycket roligare att få vara med och träna med egen hund än att bara titta på :)

Idag har vi testat på en hel del. Kort och lång/böjd tunnel, säck, vanliga hopphinder, långhinder och slalom. Och det går bra tycker jag! Att hoppa gillar hon verkligen, så där är det väl egentligen inga problem. För henne. Det är värre för mig; både att hinna med, och detta med handling är fortfarande ett mysterium för mig. Så när det blir fel är jag rätt säker på att det är för att jag är otydlig.

Men så kan det få vara med agilityn än så länge. Jag hoppas kunna bli bättre och få mer förståelse för allt längre fram, men än så länge har vi bara roligt.

Agilitykursen är väldigt bra störningsträning för Pejla. Hon är väldigt känslig för arga röster och blir låg om andra grälar på sina hundar. Jag har helt enkelt varit väldigt dålig på att skälla ut henne ;) Skämt å sido - hon är inte van att folk blir förbannade, och det är superbra för oss att det grälas lite då och då runt omkring oss - detta blir tillfälle för lek och belöning, och jag tycker mig se att hon klarar av det bättre och bättre. Fast det som funkar bäst hittills är att inte göra nån grej utav det, utan bara fortsätta med vårt - dvs, jag avbryter inte mitt i en övning bara för att det skriks bredvid, utan försöker i största möjliga mån låtsas som ingenting och bara köra vidare.

Men emellanåt tar hon åt sig såpass ändå att hon inte ens vill ta godis. Jag tycker det är himla svårt att hantera detta. Jag vill inte gå undan med henne, inbillar mig ändå att det är bäst att bara vara kvar i situationen då utan att något otäckt händer - så att hon lär sig att det inte är något farligt?

Hon gillar verkligen inte heller att bli avbruten i träningen av att andra hundar kommer fram. Detta har jag märkt förut, och även det här kan göra henne låg och oemotaglig för belöning. Idag smet en nyfiken schäfertik fram till Pejla när vi tränade hopphinder, och det blev lite läskigt. Jag tror inte att hon egentligen blir rädd i de här situationerna... visserligen kan hon nog koppla ihop det med att träning -> annan hund kommer fram -> annan matte blir arg...

Hur som helst - det positiva är att agilitykursen är superbra träning på det här, för det händer allt som oftast att folk blir arga, och att hundar kommer fram, men idag har vi, med något litet avbrott då och då när hon vill "kolla läget lite", faktiskt kunnat träna på riktigt bra hela tiden!

Instruktörerna på kursen uppmanar oss deltagare att använda oss mycket av positiv förstärkning (belöningar), och att verkligen försöka hitta de saker som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det här gillar ju jag förstås!

Jag och Pejla varvar med godbitar och lek, och det funkar jättebra med kampen nu, trots störningen av de andra 9 ekipagen på väldigt nära håll. Matte = superglad. Och Pejla också ser det ut som :)

Agility verkar vara en väldigt rolig gren att hålla på med och jag hoppas att jag ska få tid i år att sätta mig in lite mer i hur allt hänger ihop. Det finns helt klart mycket härlig detaljträning att bita tag i, och jag har lite förkärlek till detta. I lydnaden är det ju självklart massor av detaljträning, men inte i samma höga tempo. Ja, ikväll känns det verkligen som om agility skulle kunna bli en ny och fartig utmaning!

Idag åkte jag ensam på agilitykurs då dottern känner sig lite hängig. Vi går ju utan hund, men Pejla var med och satt i bilen. Vi körde lite burlekar med bilburen, men nästa gång ska jag ta med en riktig bur och köra burlekar bredvid de andra hundarna som tränar. Tror det kan bli bra träning.

Jag går runt med instruktör Camilla och tittar på de andra ekipagen som tränar. Man lär sig så otroligt mycket av att gå med instruktören. Får se en massa olika typer av problem som dyker upp och man är fullt fokuserad på vad som sägs när man inte har en egen hund att koncentrera sig på.

Men mellan varven tog jag ändå ut Pejla och körde lite lydnadsträning med agilityekipagen en bit bort som störning. Och massor av lek på plan blev det idag.

Idag var det hinderinlärning på schemat och ekipagen fick prova hopphinder, tunnlar, långhinder och slalom. Camilla visade först och förklarade att hennes sätt inte är de enda. Det blir en del lockande med godbitar och leksaker, och efter kursens slut testade jag att locka Pejla lite i slalom. Det är ju kört, kan jag säga. För när godbiten åker fram och jag lockar gör Pejla allt för att hålla position :)

Men vanliga hopphinder, långhindret och tunnlarna var inga problem. Där räcker det med att jag sätter upp henne, går till andra sidan och säger "JA!", så far hon över eller igenom utan problem :)

Det är roligt och fartigt med agility, men jag kan ju absolut ingenting. Som slalomen till exempel - hur tusan ska man lära in det? Känns som ett väldigt komplicerat moment att frishejpa :D Testade även det litegrann, och det gick ju bättre än att locka, men någon fart blir det ju inte precis. Nä, jag får nog ta lite expertråd här.

Och jag vet ju också att det finns maaaassor av annat än hinderinlärning som är viktigt i agility. Grundträningen har jag ingen som helst koll på heller...

Men hur som helst, agility verkar väldigt roligt och Pejla blir väldigt glad av att få hoppa och springa igenom, så vi ska allt försöka få till det och lära oss mer om det här!

Här är bild på dagens sötaste kursdeltagare (enda bilden som inte blev helt suddig pga av mörkret...):

De två kursdagarnas bästa har varit leken. Det har lekts massor, och det tycker jag är toppen! :) Här kommer några bilder på deltagare och hundar.

Pejla vill ha sin rosa flufftoffel väldigt, väldigt gärna

och tar sats på mitt TA DEN!

Lena & Zorro leker.

Emmy gillar sin snörboll! Och det gör även Charlie:

Frida Sundberg är en riktigt duktig hundtränare och det är alltid häftigt och imponerande att få träna för sådana instruktörer. Hennes ledord i träningen lyder som rubriken; kontroll, koncentration och motivation.

Frida lägger i början mycket tid på detta; lär hunden att det lönar sig att koncentrera sig och att vara uppmärksam på henne genom att belöna spontan kontakt och leka mycket ihop med hunden. Beroende på vad det är för typ av hund leker hon på olika sätt, och hon visade under de här två dagarna detta praktiskt på ett mycket bra sätt. Jag gillar att titta på nyanser när instruktörer visar, och på vår kurs har vi haft allt från superförsiktiga hundar till hundar som har självförtroendet på topp, och Frida är verkligen superduktig på att ”plussa på” hundarna och få även de mest försiktiga att våga ta för sig mer.

Jag förstod på någon kort diskussion vid något tillfälle att hon själv inte har så jättebra koll på klickerträning (så uppfattade jag det i alla fall) utan tror att hon har mycket av den vanliga missuppfattningen att det är klickerdosan det handlar om. Men i leken med hundarna är hon väldigt klickersk. Belönar beteenden hon vill se mer av osv, för att få igång hunden och tycka att det är roligt att leka. Bra! :)

 Det här handlar då förstås mycket om motivation – att hunden ska tycka att det är värt att vara med på våra lekar :) Men det handlar förstås också om koncentration till viss del – att lära hunden att det lönar sig att vara uppmärksam och koncentrerad på matte.

Kontrollbiten är väl den bit i hennes metod som kändes ny och främmande för mig. För här handlar det om korrigeringar och mycket aja baja och ”skärp dig”. Men jag måste ändå säga en positiv sak om hennes korrigeringar – det är ”skönt” att se en människa som vet vad hon gör när hon korrigerar. Det jag tidigare sett av korrigeringar har oftast känts som hämnd med dålig tajming, vilket gör ont i hjärtat. Frida vet vad hon gör. Hon lyckades gång efter annan att korrigera på ett sätt som vare sig gör hunden låg eller får den att tappa motivation, utan istället faktiskt koncentrera sig bättre och fortfarande tycka att det är roligt.

Det som grämer mig är dock just detta att hon är så duktig på det :) Varför? Därför att jag ser en fara i att kursdeltagare inte är lika duktiga på det. Det är så himla lätt att det blir fel – att eleven tar i för mycket, skrämmer hunden, gör den mindre motiverad och rädd. Vilket ju absolut inte får vara tanken med en korrigering. Jag tycker, att om man ska lära ut korrigeringar, så måste man vara extremt noga med att se till att eleven när lektionen är slut förstår precis vad man gör, varför och hur. Att man lär sig hela konceptet, får en djupare förståelse för vad det handlar om. Och detta är inte lätt! Frida lägger väldigt mycket vikt vid belöningar och att utveckla träningen genom lek; men det är oerhört lätt att korrigeringarna blir det första som eleven tar med sig hem efter kurs. Att man inte riktigt förstått att det är belöningarna som är det primära.

Jag är verkligen så himla glad att jag gled in på klickerfilosofin med min första hund, från dag ett. Det gör inte så himla mycket om man gör fel i klickerträningen. Visst kan du förstärka fel beteenden ibland, men så länge ingen far illa av det så är det verkligen skit samma.

Att göra fel i korrigeringsmetoder däremot… det kan ju bli riktigt riktigt illa. Jag får ont i magen när hunden korrigeras och det är uppenbart att den inte förstår riktigt varför utan bara blir rädd :( Det är orättvist. Väldigt, väldigt orättvist. Och jag kan inte heller se att det gagnar träningen, koncentrationen och allra minst motivationen på något enda sätt.

Men, däremot tar jag med mig en del av kontrollbiten att fundera över. För någon slags kontroll kanske man ändå måste ha?

Klickerträning är så svårt ibland! Går det över huvud taget att få kontroll utan att gå emot klickerprinciperna? Är jag en människa som är duktig nog att enbart förstärka rätt beteenden och på så sätt få hunden så motiverad att koncentrera sig på mig och känna sig motiverad nog att välja bort allt annat. Nej, det är jag inte, det vet jag. Och vad ska jag då göra? Även inom klickerkretsar finns olika uppfattning dels om vad som är ok, dels vad som är effektivt. Som jag ser det har jag grovt sett tre alternativ:

1.    Affirmativ träning a la min läromästare Ann-Louise Ryrvik. Belöna det du vill ha, ignorera det du inte vill ha. Använda positiv förstärkning för alla Fridas tre ledord, kontroll, koncentration och motivation. Köra massor av belöningar för frivilliga bra beteenden och så småningom sätta kommando på det. Detta ska då göra att hunden utför beteenden på kommando för att den tycker att det är roligt. Använda så lite hjälper som möjligt, men se till att göra det så pass enkelt att hunden hela tiden lyckas; höja kriterierna i lagom takt. Negativt straff (att gå miste om belöningen) används så sparsamt som möjligt. Och jag gillar verkligen det här tänket :)

2.    Klickerträning med mer negativt straff än ovan, a la Klickerklok. Här finns alla ovan bitar med, men jag lägger mer vikt vid att lära hunden ett system där den får förståelse för att om den gör fel, så går den miste om sin belöning. Även Maria Hagström räknar jag in här, och faktiskt även Frida Sundberg (minus hennes korrigeringsbit då) som använder tydliga negativa straff när hunden blir okoncentrerad (exempel: hunden sitter framför dig, du belönar när den tittar på dig, väntar ut (provocerar fram) att hunden tittar bort; du tar fram leksaken, ropar och leker själv med den, retas med den, men låter hunden missa att ta den). Här lägger vi mer vikt på att hunden ska förståelse för vad som inte lönar sig, genom att göra det tydligt för hunden att den går miste om en belöning. Klickerklok har mycket av detta tänk också – här vill man ha fram supermotiverade hundar som älskar att träna, och blir det fel/okoncentration osv, består det negativa straffet i att man inte får vara med och träna längre; hunden går miste om chansen till belöningar.

3.    Blanda in positivt straff i träningen. Det vill säga göra det obehagligt för hunden när den gör fel. Typ Frida Sundberg på bilden ovan med flatcoat Rocky där hon tar tag i hundens kinder och muttrar på den, håller den fast tills den slappnar av, långsamt sätter ner hunden, släpper, reser sig, inväntar spontan kontakt för att då sätta igång en rolig lek. Eller genom att rycka hunden i kopplet när den tittar bort. Eller att lära hunden ett ”nej” som betyder hot om obehag, att använda när hunden är ”olydig”.

Punkt 3 går bort för mig. Jag vill inte blanda in obehag i träningen. Jag tror säkert att en hund som är van detta funkar i träningen och tycker att träning kan vara roligt trots att det ibland blir obehagligt. Men jag vill inte ha det så. För jag är så superövertygad om att det går att få hunden koncentrerad och motiverad utan det här. Jag har under mina senaste år sett så många exempel på att det funkar precis lika bra utan korrigeringar i träningen. Dessutom har jag sett alldeles för många exempel på dåliga korrigeringar och vad det gör med hundarnas motivation och känsla i träningen, och jag skulle ALDRIG våga mig på att testa det. Jag ser på tok för stora risker för tråkiga bieffekter, och jag ser för stora risker med att hunden blir orättvist behandlad enbart på grund av dåligt tajmade och utförda korrigeringar. Nej. Bort, bort, bort.

Det är ju så, att om man ska få kontroll, motivation och koncentration, då måste man vara en duktig tränare. Det här gäller både för korrigeringsorienterade tränare, och för klickertränare. Och man måste vara konsekvent och rättvis. Samma sak här; det gäller både för korrigeringsorienterade tränare, och för klickertränare.

Och här kommer en poäng som är superviktig för mig: Som dålig klickertränare kan man få en hund som blir precis lika låg och precis lika omotiverad som en korrigerad hund. Jag har sett klickertränade hundar som blir låga av negativt straff, och det är precis lika jobbigt att se som en hund som blir låg av att matte hukar sig över och muttrar. Och precis lika orättvist mot hunden. Jag kan till och med tycka att det är mer ok med korrekt utförda korrigeringar (positiva straff) än dåligt utförda negativa straff (uteblivna belöningar vid för på tok för höga kriterier).

Om jag ska klickerträna min hund så är det banne mig mitt ansvar att göra det enkelt för hunden att förstå systemet. Det är mitt ansvar att sätta kriterier som hunden har en rimlig chans att klara av. Men det är också mitt ansvar att lära hunden att jobba sig igenom frustration utan att den far illa. För hur det än är så kommer frustrationen att komma någon gång, och då tycker jag att man bör ha förberett hunden på att hantera det. Detta innebär, för mig, att det INTE är bra att hela tiden göra det enkelt för hunden. Ibland måste det få bli svårt och lite jobbigt, men att hunden successivt lär sig att hantera det, och att det är ok att inte förstå till 100%.

För att svara på min egen fråga ovan; går det att få kontroll utan att gå emot klickerprinciperna. Och mitt svar är ja. Jag tror det. Men jag tror att det kräver väldigt mycket av mig som tränare. Jag behöver verkligen förstå principerna för hur inlärning sker. Kunna titta på min hund, studera beteenden, se vad som händer och förstå varför det händer. Ta reda på vad som är förstärkande. Utvärdera, göra fel och göra om. Men ja, jag tror att det går. Men frågan är vem som är en så duktig tränare att det lyckas fullt ut?

Men den viktigaste frågan här är kanske om det måste lyckas fullt ut? Mitt svar på den frågan är nej :) Korrigeringsbaserad träning lyckas för den delen inte heller fullt ut. Tanken är ju att man ska korrigera några gånger, men sen ska det felaktiga beteendet vara utsläckt, men jag har aldrig sett detta fungera fullt ut i praktiken. Till och med Frida som är duktig på det här, behöver säga till sin hund ibland, trots att detta liksom redan ska vara klart. Inte ofta, men ibland. Så 100% kontroll får du nog aldrig, oavsett metod.

Men bra kontroll, så pass med kontroll att du kan lita på hunden, tro att den ska göra rätt, få den koncentrerad och motiverad, lära den att välja bort saker som du inte vill att den gör – det går att få, utan att korrigera. Det vet jag i mitt hjärta, det har jag sett i praktiken åtskilliga gånger de senaste åren, och det är det sätt som känns rätt och riktigt för mig :)

Sambon har svurit en del över Missan som snabbt lärde sig att krafsa på fönstren för att bli insläppt. Jag är inte så jättepetig med att fönster måste vara rena... men såhär på våren kan till och med jag tycka att det blir lite väl fult när alla fönster blir randiga av leriga tassar :)

Hon lärde sig väldigt snabbt denna metod för att bli insläppt. Hon står vid fönstren i vardagsrummet där vi oftast sitter i soffan om kvällarna, och krafsar och krafsar som en liten toka, tills vi går och öppnar dörren. Redan efter första försöket var detta väldigt väl befäst. Hon är ju inte dum, och man får det man belönar...

Hur som helst. Jag sa till sambon som klagat högljutt på beteendet att om vi inte vill att hon gör så, så får vi helt enkelt igonrera att hon krafsar, och istället se till att släppa in henne vid andra tillfällen. Det har tagit någon vecka av ihärdigt ignorerande. Och tror ni inte att hon under den här perioden lärt sig att stå utanför fönstret eller till och med dörren och jama högljutt för att komma in? Tycker det är otroligt häftigt vad powerful man är bara för att man vet lite om beteendepsykologi... :)

Har för övrigt gått en hel dags kurs för Frida Sundberg idag, och kursen fortsätter imorgon. Har väl inte riktigt samlat alla funderingar i skallen efter dagen än, och väntar tills åtminstone imorgon med ett sammandrag.

En superkort sammanfattning är väl dock att jag är överens om mycket vad gäller hennes inställning till lekfullheten i träningen (hon är superduktig på att leka med hundar!), men att fokuseringen på korrigeringar ligger på en lite väl hög nivå för min smak. Men man kan inte vara överens om allt, och att hon är en duktig hundtränare råder det absolut ingen tvekan om. För mig är det också oerhört nyttigt att se en annan sida av hundträning än den jag blivit bortskämd med de senaste åren :)

Ovan: Frida och Rocky. Frida och Jihu. Frida och Ayla. 

Nedan: Dagens rutaträning för mig och Pejla:

Tack Anna för att du höll i kameran en stund :)

Idag var jag och dottern på agilitykurs för första gången. Det här första tillfället var utan hund, och vi fick en genomgång av regler och tittade på en film om inlärning av olika hinder.

Vi ska gå som observatörer eftersom kursen var fullbokad när jag väl kom på att vi ville vara med, men det känns nästan bra - ingen av oss kan något som helst om agility, och jag tror att vi kan lära oss mycket av att "bara" titta på! Och sedan ta med kunskapen för att träna på egen hand.

Ute på agilityplanen var det rätt tomt, men det stod ett däckhinder där ute, så vi körde lite träning på det efter kursens slut. Både dottern och Pejla tyckte det var superkul, och jag tror att det här kommer bli toppen :)

Annars tränar vi en del på läxorna från tränarutbildningen och det går rikgtigt bra med liggmarkering av föremål, även om Pejla är rätt klumpig och puttar iväg föremålet en hel del. Men jag är noga med att hålla på kriterierna och tycker mig se att hon blir liiite försiktigare allt eftersom.

Vi tränar också en hel del på att utveckla leken; dvs göra den mer värdefull, och då framför allt kampleken. Men eftersom Pejla går igång om hon får jaga leksaken lite, så varvar vi in lite jaktlek (jag drar grejen efter backen) och kampar omvartannat. Jag belönar mest med att hon får vinna grejen. Ibland belönar jag även med godbit när hon gör nåt jag verkligen gillar, men det är svårt, för om hon en gång fått nys om att det kan bli godbitsbelöning, så tappar hon lite intensitet i kampandet.

Nu får vi besök här så jag får fortsätta senare! :)