Fanny och Thomas har flyttat från Norge till Fjugestad utanför Örebro, så det var dit resan bar oss denna fjärde samling under tränarutbildningen. Det passar mig utmärkt då det känns som raksträcka hela vägen :) Och vilket ställe de fått tag i! Så vill jag också bo någon gång - egen gård med fårhage och bruksskogen alldeles inpå knuten.

På lördagen startade vi med tävlingsträning. Jag och Pejla skulle köra en inmarch på plan, och sedan en apportering enligt lkl2. Jag valde detta moment för att hon kan det bra, och när vi tävlingstränar vill jag inte göra det onödigt svårt, utan skapa positiva händelser och känslor kring hela tävlingssettingen. Och det gick bra tycker jag! Hon var med och gjorde allt, även om det säkerligen inte var en 10:a så var det helt ok tävlingsmässigt.

Vi kom i sista sekund på att vi även kunde testa rutan. Här hade jag dock inga förväntningar alls på att det skulle funka, och det gjorde det inte heller :D Så då fick jag ett definitivt kvitto på vad jag redan visste - vi behöver träna det mer! :)

Jag har lagt en del tid på tävlingsträning överlag det sedan utbildningen hos Klickerklok drog igång, och det har verkligen gett resultat. Pejla störs inte alls lika mycket av settingen längre, och det skulle faktiskt förvåna mig om hon skulle bli låg och rädd när vi tävlar på riktigt nästa gång (som det blev sist). Jag hoppas och tror att den här träningen verkligen hjälper henne att ta kommendering, folk, tält och nervös matte på ett bättre och bättre sätt.

Vi har förstås tränat på en massa andra saker under helgen också. Och för vår del fanns det några saker som vi behövde hjälp med. Det första var platsliggningen. Kort historia är att Pejla råkat ut för ett par incidenter som gjort henne osäker, och att hon vid vår senaste tävling gick upp och sprang efter mig. Sedan dess har vi tränat om och tränat bra. Jag började som inför klass 1 med att stå kvar hos henne, och har successivt rört mig längre bort, längre stunder. Både med och utan andra hundar. Det har fungerat jättebra, och hon har blivit lugn och avslappnad i situationen.

Det jag däremot inte har vågat är att gå och gömma mig. Och detta var en av grejerna som jag ville ha bra träningshjälp med, och det var såklart inga problem :)

Jag la Pejla utan andra hundar, gick och gömde mig, och fick sedan hjälp av instruktör och kurskamrater som gick fram och belönade henne några gånger med godbitar. Två gånger gjorde vi detta, och det gick hur fint som helst.

Fanny tyckte dock att jag borde försöka få upp hennes förväntan lite mer, eftersom hon ligger lite väl avslappnat ibland och det är lätt hänt att det blir lite nosande då. Och jag håller med! Det känns bra att ha fått henne lugn och avslappnad, men nu behöver vi lägga på lite mer intensitet. (Och detta har vi redan börjat träna på hemmaplan idag).

Jag har också jobbat mycket med stadga i beteenden. Ända sedan Pejla var liten valp så har hon dansat klickerhundsdansen - dvs hon bjuder ihärdigt och gärna på hela sin reportear, gärna gång på gång i långa kedjor, och det har ibland varit svårt att få henne att fatta vad man klickar för. Detta innebär såklart att det kan ta väldigt lång tid att få fram ett beteende rent, och när vi väl får det så är hon ganska trött...

Stadga i stå har varit vårt största problem. Det har varit tassar som flyttats än hit, än dit, och ofta i min riktning. Detta har också gjort att jag ofta får henne väldigt nära mig när vi tränar, och det vill jag ju inte alltid. Ibland är det nödvändigt att ha hunden på lite avstånd.

Jag tränade mycket på det hopp-stå som vi shejpat fram, och som ser fint ut, men som inte har någon stadga efter ställandet. Men med omvänt lockande till hjälp vid exakt rätt tillfälle, så har vi kommit enormt mycket framåt med det här! Har använt godis, pipleksak och kampfläta som belöning och i omvänt lockande, har fortsatt träningen hemma idag, och det känns så härligt att det går så snabbt framåt.

I princip alla deltagare på kursen önskade mer träning på signalkontroll, då detta är något som faktiskt är väldigt svårt. Även här handar det mycket om att få lite stadga i hunden. Och med Pejla är det enormt viktigt att få hennes tankar helt och hållet bort från det frivilliga tänket - att sansa sig och ta det lugnt för att få signalen för beteendet. Och här handlade det mycket om att faktiskt förstärka stadga och lugn - och då inte bara genom att belöna med en signal, utan också med godbitar. Även här gick det stadgit framåt, och jag känner att jag börjar få fason på mitt eget agerande - när och hur jag belönar stadgan, när jag säger signalen.

Jag inbillar mig också att den här signalkontrollsträningen blir väldigt mycket skönare för Pejla. Hon sparar massor av energi och får tid att tänka och göra riktiga val. Riktigt, riktigt bra!

En annan sak som jag insåg under helgen är att Pejla blir ordentligt trött av att kampa! Det är klart att det är jobbigt, men jag såg plötsligt ett samband med att hon "ballar ur" och inte orkar tänka längre, om vi kampar för mycket och för länge. Nu var det visserligen söndag eftermiddag och hon var väldigt trött ändå, men efter att vi kampat en del som belöning tog hon liksom slut totalt. Bra att tänka på! Att springa efter bollar verkar inte alls vara lika jobbigt, och jag ska vara noga med att välja rätt belöningar beroende på hur pigg/trött hon verkar från start när vi börjar ett träningspass.

Fanny och kurskamraterna tittade också på vårt fotgående mot slutet av söndagen, och jag fick hjälp med att själv få till tekniken i belöningen så att den hamnar rätt och främjar en position något längre bak än den vi dragits med så länge. Hennes attityd är härlig (tycker jag iallafall :) ), men kan väl bli lite väl studsig när hon blir för het. Men även detta kan jag se till att tänka på vid belöning - belöna i halter i position med omvänt lockande t.ex.- precis som Maria Hagström föreslog när jag var hos henne sist.

Vi försökte i sista passet att köra lite fjärr för klass 2, men jag fick inse att Pejla var alldeles för trött för att köra snabba växlingar. Hon var dessutom så trött att jag inte ens fick fram ett frivilligt sitt. Det var som bortblåst! Men för den delen så borde ett frivilligt sitt verkligen inte vara så svårt att få fram, även om hunden är trött, och en av våra läxor till nästa tillfälle är att få fräscha upp frivilliga sitt, ligg, stå och ingång igen, och att kunna få fram allesammans under ett och samma träningspass. Riktigt, riktigt bra och viktig läxa, för det har i ärlighetens namn blivit alldeles för dåligt "framförmappande" på senare tid!

Vi ska tävla om bara några veckor, och jag fick efter kursen några goda råd av Thomas om hur jag bör lägga upp träningen fram tills dess. Upplägget känns riktigt bra, det handlar om att köra mycket tävlingsträning (förstås), men att göra den enkel med fokus på glädje och attityd; att träna många tävlingslika platsliggningar på nya platser och med nya hundar, och se till att lägga upp det så att hon hela tiden lyckas; att jobba med uthållighet i momenten inklusive övergångar mellan moment och att de sista dagarna före tävling lägga in bra belöningar på våra svaga punkter och få flyt på dem. Och vi har förstås redan börjat, och jag ska verkligen se till att vi får till mycket bra tävlingsträning under kommande veckor!

Tack Fanny och Thomas för den bästa helgen hittills under utbildningen, och tack alla kurskamrater för gott och trevligt sällskap. Vi har verkligen ett härligt och duktigt gäng!

Det här är långt ifrån allt vi gjort, och om du är nyfiken på att läsa mer , så har Fanny, Louise och Lena också bloggat om helgen!

Det går alldeles utmärkt att förstöra ett redan nästan perfekt moment.

Imorgon åker jag till Örebrotrakterna för att gå näst sista tillfället på tränarutbildningen hos Klickerklok. När det gäller läxorna så ligger jag efter, men vi har ändå tränat rätt bra den här veckan, och inför lördagmorgonens tävlingsträning har jag valt apportering som det moment som ska sitta tävlingsmässigt.

Vi har därför den här veckan tränat en del apportering. Momentet har funkat tävlingsmässigt, men jag har velat peta i detaljer för att få det ännu bättre. Dels har vi tränat gripandet separat, och dels har vi tränat fart.

Gripandet är bra på "normalt avstånd", dvs ca 10 meter. Men kastar jag dubbelt så långt, springer hon dubbelt så fort och griper dubbelt så slarvigt. Här har jag en tanke om att överträna detta så att hon griper likadant varje gång, oavsett hur långt jag kastar apportbocken.

Fartträningen är väl det som förstört momentet :) Har ju upptäckt att bollar och kongar är Pejlas nya grej, och har använt detta för att få upp hennes fart. Men nu på morgonen gjorde vi en tur till flera olika platser för att testa momentet tävlingsmässigt direkt från bilen + lite uppvärmning (utan tält, kommendering och folk, men ändå). 

Första stället; vi klev ur, lekte lite, ställde upp och gick in på den regnplaskiga planen. Hennes attityd var aningen het, men  jag körde på ändå för att se vartåt det skulle gå. 

Slängde ut, kommenderade - hon sprang ut i jättebra fart, slarvade lite med gripandet men fick apporten rätt i munnen, full fart tillbaka, bra ingång, jag tar i apporten, håller emot lite som jag brukar, säger tack! Och hon far upp från backen, studsar snett ut en halvmeter och har tydlig förväntan på bollen... Jaha.

Nästa ställe; släpper ut henne från bilen och belönar att hon tar kontakt med mig direkt, men denna gång leker vi inte utan jag belönar lugnt och sansat med godis. Vi går ut på en ännu blötare plan och hon har härlig attityd. Kör momentet och även denna gång far hon upp och ut på "tack"...

 Vi åker vidare och på nästa ställe struntar jag i att köra momentet; kliver istället ut och tränar apporteringen enligt klass 1, ingångar, samt ingångar med apportbock. Belönar med godis i position efter "tack". Belönar även att hon sitter kvar. Testar sedan att lägga bollen bakom oss och köra ingångar utan apport. Hon kommer in, men sätter sig snett och med väldigt hög aktivitetsnivå. Gör om några gånger och när hon äntligen börjar sätta sig rakt belönar jag med godis. När hon gjort detta flera gånger får hon varsågod att "ta den!".

Nästa ställe går vi ut och kör momentet igen, och denna gång funkar det alldeles perfekt! :)

Summa summarum kan jag väl säga att det är så himla viktigt att variera belöningarna, både vad jag belönar med, när jag belönar, och hur jag belönar. Jag är så himla glad att jag hittat bollen som ny superbelöning, men kommer nog framöver att tänka mer på när och hur mycket jag använder den.

Saxat ur senaste numret av Aktiva skolföräldrar, artikel om föräldrautbildningen "Komet". Någon klickertränare som känner igen sig? :)

• Fokusera på det som är bra och uppmärksamma sådant du vill se mer av. Ge beröm för det som barnet gör bra.

• Ignorera oönskat beteende, så länge inte någon blir kränkt eller kommer till skada. Det som inte ger någon uppmärksamhet kommer barnet att sluta med.

• Var konsekvent och överens med barnet om vad som gäller.

• Se till att det positiva överväger i relationen. Beröm och trevlig tid tillsammans ska ha mer utrymme än regler och konsekvenser.

På bilden: Nemi och Loe, hösten 2008

Igår kväll fanns träningsinspirationen fortfarande kvar, både hos mig och Pejla, så vi tog ett litet träningspass igen. Det var ingångar som stod på schemat.

Jag har tidigare tränat mycket klossträning med Pejla, dvs jag har lärt henne att kliva upp på en kloss, storleksmässigt som en tjock telefonkatalog, så att vi stått mitt emot varandra, och successivt shejpat henne att komma runt, med framtassarna kvar på klossen, så att hon snurrar på stället, och rör sig med bakdelen runt, och kommit till min sida. Detta har gett henne jättebra bakdelskontroll, framför allt i vänstersvängarna i fritt följ.

En nackdel är med detta har dock blivit att hon hamnat för långt fram vid själva ingången. Hon börjar helt enkelt vända lite för tidigt. Hon går/springer emot mig, och när hon börjar sin ingång vänder hon med sitt huvud framför mitt vänstra ben, och detta gör att hon hamnar kanske 20 cm för långt fram. Och denna position hänger förstås i, så att hon även under fritt följ ligger ungefär lika mycket för långt fram.

Det jag vill göra nu är att träna om hennes ingång så att hennes huvud går rakt förbi mitt vänsterben och hamnar i princip i höjd med det, innan hon påbörjar svängen.

Steg 1 i denna träning är att få henne att gå rakt emot mig, och fortsätta lite "förbi", mot vad hon är van. Och detta vill jag då shejpa.

Började med att klicka för att hon gick/sprang emot mig. Klickade precis innan hon skulle ha börjat svänga av för ingång. Belöningen fick hon rakt bakåt från mig sett - rakt framåt, förbi mig, från henne sett. Jag vill få hennes belöningsförväntan rakt bakom mig helt enkelt.

Efter ett tag dröjde jag lite med klicket för att se vad som hände. Ungefär hälften av gångerna testade hon att göra en ingång som förr, dvs för tidigt; ungefär hälften av gångerna gick hon vidare och stannade med huvudet där jag vill ha det när hon ska påbörja ingången.

Mot slutet kunde jag dröja ännu lite mer med klick och vänta ut henne lite när huvudet var i rätt position, och då kom ingången från rätt position!

Den gamla ingången är väldig, väldigt, VÄLDIGT väl befäst, tyvärr, men jag ser det inte som någon omöjlighet att träna om det. Jag antar att jag borde ha tagit tag i detta för länge sedan, men som sagt, det bör gå att träna om det som vilken annan detalj som helst :)

Hon var på och med hela passet och svansen gick som en visp. Hon blir så glad när klickern plockas fram - hon älskar verkligen att träna såhär. Och det gör ju jag med så jag hoppas att hon får vara fortsatt så pigg som hon varit den här veckan så att vi kan börja träna som vanligt igen :)

Efter att jag börjat röra mig mer på byn med Pejla har jag allt oftare fått stanna till och prata med folk. Det är trevligt! Både jag och Pejla älskar att vara i skogen, så dit beger vi oss fortfarande, men nu har jag återupptäckt tjusningen i att spontanprata med folk på stan. Och när man har hund med sig verkar det naturligt att samtalet någon gång handlar om just hundar.

Nu har jag de senaste veckorna vid ett flertal tillfällen fått tips från folk som vi mött om att titta på TV4+ program "Mannen som talar med hundar", där Cesar Millan tar itu med problemhundar. Jag brukar säga att jag har sett det, och får då ett glatt leende som svar med en kommentar om "att visst är han bra!"

Att i den situationen ta upp en diskussion om vad jag egentligen tycker känns inte meningsfullt, så jag brukar bara säga att jag använder mig av andra metoder på min hund, och lämna det därvid.

Det som skrämmer mig lite är när man liksom använder Cesar Millans metoder som grundtänk överlag när det gäller hundar. Som sagt, det som visas på TV handlar om problemhundar (eller iallafall om hundar vars ägare upplever sin hund som en problemhund), och enligt mig har jag ingen problemhund – därav har jag ingen nytta av hans rehabiliteringar. Det största problem jag hittills haft (enligt mig då) är att Pejla var oerhört rädd för att klippa klorna under en period. Jag har sett Cesar Millans metod för att råda bot på en sådan rädsla – han la i princip den skräckslagna hunden på rygg och tvingade den att ligga där så länge som det tog att klippa klorna. Han fick åtminstone två bett av hunden och blödde från ena handen. Det är svårt att avgöra hur lång tid hela proceduren tog eftersom det hela var nerklippt, men som jag förstod det gick det på någon timme. Jag tyckte väldigt synd om den hunden.

Tyvärr fick man inte se hur det gick nästa gång, när hundens ägare skulle prova att klippa igen - DET hade ju varit det mest intressanta att se - resultatet av denna rehabilitering. Spontant kan jag inte känna att det borde ha blivit någon större förbättring i hundens inställning till kloklippning. Men det är ju inget varken jag eller någon annan kan veta.

Själv löste jag Pejlas rädsla för klotången genom att gå varsamt fram och förstärka hennes lugna beteenden. Hade först provat att hålla fast henne, men för varje gång vi gjorde så, blev hennes panik värre. Med den "positva metoden" tog det visserligen några dagar av korta "pass" innan vi var "klara", men sedan dess klipper vi klorna en gång i veckan på mellan fem och tio minuter. Pejlas panikrädsla är borta. Hon gillar inte kloklippningen mest av allt i hela världen, helt klart, men hon accepterar läget och sitter eller ligger kvar tills vi är färdiga.

Varför kan man inte visa ett sådant inslag på TV? Och varför visar man inte hundar som är glada och lyckliga och hur deras ägare tränar dem? Måste kombinationen TV-program och hund alltid handla om problemhundar och hur man återställer ledarskapet?

Att jag nu ett tiotal gånger fått tips om att titta på "Mannen som talar med hundar", fast det faktum att min hund står eller sitter fint bredvid och bara ser söt ut, det skrämmer mig lite (ok, hon blir ofta rätt glad och vill hälsa, hälsa, hälsa, men hon är alltså helt uppenbart INTE någon problemhund som man behöver dänga i backen för att visa vem som leder flocken).

Tycker det skulle vara väldigt synd om folk med lika snälla hundar som jag började använda Cesar Millans metoder i vardagen på grund av något man sett på TV. För det är helt klart så, att det finns betydligt trevligare sätt att umgås med hundar på.

Här kommer då ett omröstningsresultat igen:

Du som tränar hund, använder du dig av klickertänket i träningen?

38,1% - Ja, jag använder klicker/positiv förstärkning, men korrigerar också.

35,7% - Jag strävar efter att träna enbart enligt klickertänk/positiv förstärkning, men lyckas inte alltid.

19,0% - Ja, jag tränar enbart efter klickerprinciperna/positiv förstärkning.

4,8%  - Nej, men jag använder enbart positiv förstärkning på annat sätt.

2,4%  - Nej, jag använder korrigeringar/tillrättavisningar i min träning.

Alla 84 som röstat har hört talas om klickerträning, och jag är imponerad och glad över att hela 55% av de som röstat enbart tränar enligt klickerprinciperna, eller åtminstone strävar efter att göra det. Mest imponerad är jag över dem som inte bara strävar, utan faktiskt klarar av att göra det, alltid - det är dit jag skulle vilja komma.

Som rubriken lyder heter en av de tre böcker jag fick på posten idag. Har kommit igenom halva och är helnöjd med köpet. Har tvekat rätt länge inför att köpa den eftersom titeln inte kändes helt... ja, klockren, eller vad man ska säga. Lite som "html-programmering för dummies"... Men boken är långt mycket bättre än titeln. Kanske till och med bättre än andra klickerböcker jag läst... (fast så känner jag i och för sig för det mesta när jag läser något bra).

Jag är en rätt teoretisk person. Gillar väldigt mycket när saker och ting går att bevisa, om man säger så. Och det är kanske det som gör att jag tilltalas så av klickerträningens principer - det fungerar ju både i teorin och praktiken. Jag är själv ingen bra klickertränare (hoppas dock bli så småningom!), men teorierna bakom börjar jag få rätt bra koll på. Och jag är övertygad om att den här vetenskapliga grunden är väldigt bra att ha när jag sedan försöker klickerträna i praktiken.

Tänk att man genom klickerträning har fått fåglar att flyga iväg och fotografera för amerikanska försvarets räkning. Det låter rätt komplicerat det... och att då få en hund att göra några tricks borde ju vara hur enkelt som helst...

Återkommer eventuellt med en lite mer ingående reflektion kring boken. Men nu ska jag läsa mer :)

Det finns saker som man kan läsa sig till. Teorierna och filosofin bakom klickerträningstänket till exempel. Det finns massor att läsa och förstå om det. Och det har jag gjort och testar mig fram. Det är roligt och går både bra och dåligt.

Men. Det finns andra saker som inte är lika självklart när man läser om det.

Just nu snurrar många funderingar i mitt huvud som handlar om hundens frihet. Vad ska jag tillåta och inte tillåta? Vilka störningar och frestelser är hon mogen för? Och jag blir inte klok av att fundera själv.

Ett exempel: När vi åker ut till klubben vill hon hälsa på allt och alla. Jag är väldigt kluven här! Dels tycker jag att hon måste få hälsa på både folk och hundar - kan ju inte förbjuda henne helt! Men å andra sidan är hon så himla glad i alla levande varelser att jag inte vill göra en vana av att hon måste hälsa på allt.

Så när jag är på klubben (och på andra ställen också för den delen) så känner jag mig ibland så himla okunnig och "borta". Om vi sitter vid ett bord och Pejla ligger bredvid, det kommer ett annat ekipage och sätter sig mitt emot och vi börjar prata lite, och Pejla och den andra hunden vill hälsa under bordet... Ska hon få göra det då?

När jag nu sitter och skriver det låter det inte så komplicerat egentligen. Klart hon ska få göra det. Egentligen. Men sådana här funderingar kan göra mig tokig. Och det uppstår ju hela tiden nya situationer där jag känner mig osäker på vad jag ska tillåta och inte...

Just nu har jag ingen aning om vart jag ska lägga ribban...