Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Klickerträning

Av Lina - 26 april 2010 16:37


Har bloggat på mixr igen :) Inlägget finns här, men en kopia kommer  också här:


Det ska vara kul att träna hund!


Idag var vi på valpkurs för andra gången. Förra veckan tränade vi mycket kontaktövningar och vi lärde hundarna lyssna på sitt namn. Vi fortsatte med detta även idag - kontakt är det viktigaste du kan träna med din hund. Med en lång historik av att det lönar sig att ta kontakt med matte/husse, blir hundarna mer och mer kontaktsökande. Och det här är ju själva grunden till att få samarbetet med hunden att fungera. Oavsett om du ska tävla eller om du bara vill ha en "lydig" hund i vardagen.


Idag stod dock lite nya saker på vår att-göra-lista: sitt och sitt kvar och min favoritsysselsättning lek! Jag blir alltid så glad när jag kommer på kurs och kursledaren har med "lek" som en egen punkt på vad vi ska lära våra hundar. För mig är det jätteviktigt att jag kan leka med min hund på ett sätt som den uppskattar, och idag har vi lekt massor!


Men förutom att leka runt har vi alltså också tränat på sitt och sitt kvar. Och det här har vi tränat en hel del på här hemma också.


Jag har lärt Zaphod att det lönar sig bra att sätta sig frivilligt. Han får ofta belöning för att sätta sig utan att jag gett något kommando eller visat honom vad han ska göra. Jag vill gärna att mina hundar först förstår att vissa beteenden är väldigt lönsamma, och när de ser ut att tycka att det är roligt att utföra de här beteendena "döper" jag dem- dvs, jag lägger på signaler som efter lite träning ska utlösa just dessa beteenden.


Jag tränar på det här sättet både med sådana beteenden som så småningom ska kunna användas på tävling, men också med beteenden som jag behöver i vardagen.

Den här veckan har vi tränat mycket på sitt och ligg. Och såhär har jag lagt upp träningen:


Frivilliga sitt
Klick och belöning när Zaphod sätter sig frivilligt. Under ett pass kanske han hinner sätta sig 7-8 gånger. Varje gång han sätter sig får han ett klick, och sedan en godbit. Efter 7-8 repetitioner leker vi och har riktigt roligt, och gör sedan om alltsammans likadant igen.


I början tog det förstås lite tid mellan repetitionerna - dvs det tog tid för Zaphod att liksom fatta att det var just att han satte sig som gav utdelning, men ganska snart lärde han sig den här leken och började bjuda på sitt igen så fort han ätit upp sin godbit.


Sitt på kommando
Men bara för att han började förstå att det var just sättandet som gav utdelning, så valde jag att vänta med att introducera min signal för beteendet tills vi tränat på det här under en liten längre period, då och då. Jag har också försökt att träna det i lite olika miljöer för att han ska kunna generalisera beteendet och bjuda på det även om det finns störningar runt omkring.


Nu tycker jag dock att vi kommit såpass långt att jag börjat säga signalen strax innan han utför beteendet. De första passen försöker jag då säga det precis, precis innan han utför beteendet, men ofta blir det samtidigt eftersom jag inte riktigt hinner med. Jag vill dock ganska snart lära honom att det lönar sig att vänta på mitt ord innan han sätter sig, och belönar honom därför för att vänta på kommando. T.ex när han står upp och tittar på mig.


Sitt var det första beteendet vi tränade in såhär. Och nu har vi fortsatt med ligg. Under träningen av ligg har jag belönat mer med lek än vad jag gjorde med sitt. Och det verkar som om det har gjort läggandet mer populärt. Han slänger sig ofta ner i backen när han hör mitt "ligg" och det ser för härligt ut!


Skilja på signaler
Vi har dock inte kommit så långt att han är särskilt duktig på att skilja på mina signaler. Det händer allt som oftast att han lägger sig på "sitt". Inte lika ofta att han sätter sig på "ligg" dock. Läggandet har blivit roligare att utföra gissar jag, och det märks förstås när vi tränar. Men jag är inte rädd att det här ska ställa till några problem. Med bra träning kommer han att lära sig att skilja på signalerna utan problem.


Varför inte locka och visa?
När jag lär mina hundar nya saker har jag valt en inlärningsväg som innebär att jag inte lockar eller visar dem vad de ska göra. Det här har jag valt för att jag vill att hunden ska tänka själv. Jag vill att den är aktiv och lär sig att det är lönsamt att jobba. Jag vill också att hunden ska ha roligt när vi tränar - att den verkligen ska gilla att få utföra sina beteenden. När jag säger "sitt" vill jag att hunden ska känna som om den vunnit på lotto - Ja!! Jag fick sätta mig! Tjoho! Det här har jag stor nytta av i tävlingslydnaden. (Och jag vill absolut inte att mina kommandon ska kännas som hot för mina hundar - "sitt, annars får du med mig att göra". "Sitt" ska mer vara som ett "Varsågod och sitt" precis som "varsågod och ät" eller "varsågod och ta din boll".)


Om jag hela tiden lockar och visar hundarna vad de ska göra får de hela tiden belöning för att vara passiva. Belöningen (godbiten eller leksaken) kommer då alltid fram när hunden är passiv och den lär sig snabbt att det är mest lönsamt att stå och vänta tills matte eller husse talar om vad den ska göra. Jag menar inte att det är fel att locka och visa, inte för alla. Men för mig känns det mer naturligt att lära hundarna att tänka själva och aktivt jobba för att nå sina belöningar. Det här är några av anledningarna till att jag väljer bort locka och visa under inlärning:


Beteende påverkas enbart genom konsekvenserna som händer efter beteendet. Att locka hunden med en godbit att sätta sig får den kanske att sätta sig, men om du efter att hunden satt sig stoppar godbiten i fickan - ökar då sannolikeheten att hunden ska sätta sig igen? Såklart inte. Beteendet ökar endast i sannolikhet om hunden får sin belöning direkt efter att beteendet är utfört. Och om jag ändå inte kan påverka beteendets sannolikhet i framtiden genom att visa en belöning innan beteendet, då ser jag ingen anledning att göra det.


Men om det är så, att beteende enbart påverkas av konsekvenser efter beteendet, då borde man väl kunna locka hunden först och sedan ge godbiten när den satt sig? Absolut. Men vad har jag lärt hunden? Har jag lärt den att sätta sig, eller har jag lärt den att följa en godbit?


En godbit som förs över hundens huvud blir efter ett tag en väldigt tydlig signal för hunden - aha - nu gör matte sådär med en godbit över huvudet - det betyder att jag ska följa godbiten ner i sitt. Inget fel i det egentligen, men det är en svår signal att jobba bort. Det kan ta lång tid att få bort den stora hjälpen, och om målet är att hunden ska sätta sig på mitt "sitt" och inget annat, så föredrar jag att försöka komma dit utan andra, onödiga signaler.


Nu är jag ingen total naziantilockare. Det har faktiskt hänt att jag använt mig av locking när inget annat har fungerat. En gång. Alldeles nyligen. Jag håller på att finslipa på Pejlas fjärrdirigering inför start i tävlingslydnadens klass 3. När hon sätter sig ner från stående vill jag där att hon ska sätta sig utan att röra sina baktassar en millimeter. Jag har verkligen försökt (hon är ju tre år!) att få till det här, och har lyckats ganska bra. Men ofta rör hon ändå ena baktassen någon centimeter framåt när hon sätter sig. Och detaljfreak som jag är vill jag gärna få till det här perfekt.

Jag har verkligen tagit hjälp av de bästa för att få det rätt, och tillslut gav jag vika för att använda mig av lite locking. Dock används det väldigt sparsamt. Så fort jag får fram rätt beteende slutar jag locka och vill hellre få fram det med s.k omvänt lockande eller ännu hellre, helt frivilligt.


Men det här är alltså enda gången som jag medvetet använt lockande för att få fram ett beteende. Och i och med att jag tävlat både lydnadsklass 1 och 2 med bra resultat, så vet jag att det fungerar alldeles ypperligt att lära hunden hela lydnadsprogram genom att börja med att belöna frivilliga beteenden.


Av Lina - 26 april 2010 09:05


Från min mixr-blogg:

Förra veckans schema:


Måndag: Valpkurs
Tisdag: Föreläsning "Shejping på lydnadsplan" med Fanny Gott, Klickerklok
Onsdag: Dottern och Pejla rallylydnad med barngruppen på klubben
Torsdag: Håller klickerkurs på hemmaklubben
Fredag: "Ledig"
Lördag: Hunddag i centrum där jag bor - ett samarbete mellan hemmaklubben och näringslivet.

Söndag: Föreläsning i tävlingspsykologi med Anita Axelsson


Jag både älskar att gå på och att hålla kurs. Finns det inget jobb där man kan få gå massor av kurser och få betalt för att skriva utvärderingar eller liknande? Det hade passat mig perfekt.


För en tid sedan hoppade jag av mitt jobb - sålde min del av företaget och efter många års slit står jag plötsligt utan arbete. Det har varit så i några månader nu, och jag funderar fortfarande på vad jag ska ta mig för. Jag skulle t.ex gärna satsa mer på Hundtränaren, som varit ett hobbyprojket vid sidan av mitt riktiga arbete, men det vore ännu roligare att få möjlighet att jobba med hunderiet mer handfast - genom att ge kurser och föreläsningar t.ex


Jag håller just nu på att utbilda mig till instruktör via Svenska Brukshundklubben. Jag ska bli färdig i början av juni, men har fått tjyvstarta lite ändå. Eftersom jag har en rätt gedigen utbildning i klickerträning tycker hemmaklubben att det är helt ok att jag håller kurs där utan att vara färdigutbildad allmänlydnadsinstruktör, och just nu håller jag en kurs för klubbens egna instruktörer. I just klickerträning.


Inom klickerträning koncentrerar man sig på att belöna när hunden gör rätt, för att på så sätt se till att just det beteende du belönar, blir mer sannolikt i framtiden. Det är egentligen ett väldigt enkelt och effektivt sätt att träna, men det är inte alltid så lätt.


Förra veckan fick deltagarna en liten läxa - de fick välja ett eller två enkla beteenden som de ska lära sina hundar att kunna erbjuda frivilligt - dvs utan kommando och utan hjälp från ägaren. Det blev beteenden som ligg, backa och sitt vackert. För en hund som är van att bli visad, lockad och kommenderad kan det här vara väldigt svårt att få till. Men jag har fått rapporter om att det går framåt för flera stycken av deltagarna, och tror nog att de kommer att klara det här galant. Bara man får det att lossna - får hunden att fatta att det är den som genom sina beteenden kan styra när belöningen serveras - då brukar det börja flyta på lite mer.


Jag har tidigare i mitt liv jobbat som lärare på ett mediagymnasium. Och det här med att vara instruktör stillar min saknad efter att lära ut. Det är skönt. Och det är häftigt att kunna hjälpa andra människor att komma framåt i sin träning. Faktiskt lika häftigt som att träna mina egna hundar.


Jag lämnar en riktigt hundig vecka bakom mig, och börjar den nya i samma anda - om drygt en timme drar jag och Zaphod på valpkurs igen. Vi fick också en läxa - att under en hel dag räkna antal gånger som vår valp tar spontan kontakt med oss. Jag måste erkänna att jag varit dålig på att räkna. Eller ja, jag började, men när vi kom upp i över 100 gånger och jag insåg att jag ändå hade missat att räkna en massa, gav jag upp. Jag tror att jag lärt mig läxan ändå.


På bilden: Dottern och Pejla tränar rallylydnad


Av Lina - 22 april 2010 07:07

Har bloggat igen i mixr-bloggen! :)


Om shejping och att sno mackor från bordet



När jag skulle skaffa Pejla, som då var min första hund, läste jag mycket om hundträning. Jag fastnade ganska omgående för en belöningsbaserad form av träning som brukar kallas klickerträning eller shejping. Ordet "klickerträning" kommer utav den lilla manick man använder för att markera beteenden hos hunden man vill förstärka, och ordet "shejping" kommer från engelskans "shape" - att forma.

Inom klickerträning och shejping koncentrerar du dig på att förstärka beteenden hos hunden som du vill se mer av, och på så sätt lär sig hunden vad som är lönsamt och inte lönsamt att göra. Oönskade beteenden får du bort genom att se till att just detta beteende inte lönar sig för hunden, samtidigt som du ser till att ett annat, mer önskat beteende, förstärks.


Det finns hur mycket som helst att läsa om klickerträning och shejping; om inlärningspsykologi och beteendevetenskap, och det här är något som intresserar mig väldigt mycket. Så det var nog inte så konstigt att jag fastnade för den här typen av träning.

Men för mig har klickerträning blivit så mycket mer än bara en träningsmetod. Det har blivit ett sätt att se på livet. Ett beteende som belönas ökar i sannolikhet. Ett beteende som inte belönas minskar i sannolikhet. Så enkelt är det. Och det här kan du applicera på alla levande varelser i din omgivning. Barnen, mannen, katten, hunden, hönan, delfinen eller vad du vill.


Klickerträning har blivit ett sätt för mig att tänka. När barnen gör läxor eller ska lära sig nya saker försöker jag förstärka, det vill säga belöna, när de gör rätt. Jag struntar i när det blir fel, gör ingen sak av det, utan koncentrerar mig på att ge uppmuntran när de gör rätt, eller för bra försök på vägen. Och när jag hjälper dem gör jag det genom att lägga upp saker och ting så att de har stora chanser att lyckas.


Och precis såhär tänker jag också med mina hundar. Det innebär att jag ytterst sällan korrigerar dem. Jag har inget intresse av att "bestämma" över hundarna i traditionell mening. Alltså att hunden ska lyda bara för att jag säger att den ska det. "Gör som jag säger - annars...". Den typen av träning roar mig inte alls, utan jag vill ha hundar som gärna tar för sig, testar sig fram och är aktiva och glada under träning.


När jag säger att jag ytterst sällan korrigerar, så menar jag att jag ytterst sällan utsätter mina hundar för obehag för att bryta ett "felbeteende". Jag hotar dem inte, tar dem inte i nackskinnet, blänger inte argt på dem, jag rycker dem inte i kopplet och jag slänger inga skrammelpåsar för att skrämma dem.


Jag vet att den typen av träning med att tillföra straff efter ett oönskat beteende ofta fungerar, men jag har hittat ett annat sätt, som passar mig bättre, och som håller mig och hundarna på bra humör. Dessutom är det ett väldigt effektivt sätt att träna.

Förutom de två hundarna (och kaninerna) har vi också en katt i familjen. Hon, precis som hundarna, äter sin mat ur en skål på köksgolvet, men till skillnad från hundarna så lämnar hon ibland en del av maten kvar i skålen.


När Pejla var liten bestämde jag mig för att lära henne att inte äta av den kvarblivna kattmaten. Men istället för att ta henne i nackskinnet och fya henne om hon skulle försöka, la jag upp en helt annan plan.


För det första: Se till att hon aldrig lyckas ta för sig av maten. Detta innebar med andra ord att jag fick se till att vara med varje gång katten fick mat och lugnt och stilla hindra Pejla från att ta för sig om hon skulle försöka. Det innebar till exempel att jag höll om hennes bröstkorg, eller att vi satte upp ett kompostgaller för kattens hörna, så att Pejla inte kunde komma dit.


För det andra: Jag belönade allt hon gjorde, som inte var att ta för sig av kattmaten. Att hon tittade bort från skålen, att hon tittade på mig, att hon rörde sig kring skålen utan att ta osv osv. Belöningen fick hon från mig och gissa vad jag använde? Just det, kattmat.


Men ibland fick hon faktiskt äta ur kattmatsskålen. När hon var såpass duktig på att låta bli den att vi kunde träna andra småsaker med skålen bredvid, kunde hon ibland få ett "varsågod", och därmed springa bort till kattmaten och äta.


Sådana varsågodövningar är bra att generalisera - att inte enbart göra dem kring kattmat, eller enbart göra det kring hundens egen mat. Utan att också göra det med utslängda godbitar på golvet eller gräsmattan, med leksaker som hunden gärna vill ha, med människor hunden gärna vill hälsa på, andra hundar som hunden vill springa fram till. Om du är noggrann med det här, så får du en hund som varje gång den vill ha något, "frågar dig om lov". Om den tusen gånger fått ett "varsågod" till något den vill ha för att den t.ex tittar på dig, är sannolikheten enormt stor att den kommer göra det nästa gång den vill ha något också.


Och det här är givetvis också något som man kan applicera på problemet "att sno mackor från köksbänken". Det har jag däremot inte gjort.


En liten historia: Pejla tar inte mat som ligger på köksgolvet. Jag har enligt det jag beskrivit här ovan tränat henne att det lönar sig mer att låta bli allt ätbart som ligger på golvet. Det är praktiskt när det gäller kattmaten, men det är också praktiskt när jag t.ex tappar något på golvet vid matlagning.


En morgon fick dock Pejla för sig att sno åt sig lite gott från köksbänken. Jag hade glömt en halv korv framme. Den andra halvan hade vi använt som belöning under föregående kvälls träningspass. Hur som helst, Pejla fick väl korvdoften i nosen, hoppade upp, och snappade åt sig det goda.


Problemet (hennes problem) var bara att hon råkade tappa korven på golvet. Helt plötsligt låg den alltså på ett ställe där det i hennes värld absolut inte lönar sig att försöka sno något. Så vad gjorde hon? Hon ställde sig och glodde på den. Och där stod hon. Jättelänge.


Jag tycker att detta är en väldigt bra historia. För mig var det lite av en wake up call att börja generalisera varsågodövningarna till olika miljöer. För Pejla hade just golvet blivit omöjligt att sno ifrån. Och i praktisk träning vill jag gärna att det i hennes huvud ska vara lika omöjligt att sno leksaker eller godis från mina händer, som ligger runt omkring oss på träningsplanen, som ligger i min ficka, min ryggsäck där borta, eller i någon annans rygga för den delen.


Jag har inte varit lika duktig på att träna in det här på något annat ställe som jag varit på köksgolvet. Men jag vet att det går och har mål för hur det ska se ut. Detsamma gäller för saker som att hoppa på människor - lär hunden att det inte lönar sig! Se till att vända ryggen till när hunden försöker få kontakt med ditt ansikte. Belöna den istället när den gör något som du vill att den gör - t.ex sitter ner. Ge den då kontakten den så gärna vill ha. Och kanske en godbit till och med.


Du får det du förstärker, säger Bob Bailey, legendarisk djurtränare från USA som tränat tusentals djur av olika arter. Beteenden som blir förstärkta, dvs belönade, ökar i sannolikhet. Beteenden som inte blir förstärkta, minskar i sannolikhet. Det är faktiskt så enkelt. Däremot är det inte sagt att det alltid är enkelt att lägga upp träningen, eller att alltid förstå exakt vad som är förstärkande för hunden, men det får bli en historia en annan dag.


Av Lina - 18 januari 2010 20:06

Vi har snickare här hemma och har röjt ur i princip alla rum utom vardagsrummet - huset ska få sig en rejäl ansiktslyftning och vi räknar inte med att vara klara förrän om ett par månader ungefär. Det är väldigt, väldigt rörigt och trångt, men det gäller att tänka framåt - på hur fint det kommer bli när allt är klart.


Pejla är rätt noga med att tala om när det är besök på gång här hemma. Så fort det smäller i ytterdören eller knackar så skäller hon. Jag har lärt henne att hon ska gå och lägga sig på sin plats när det kommer folk, men hon slutar ju inte skälla för det :)


Idag har det knackat, smällt, slagits i dörrar och gud vet allt, precis hela dagen. I morse skällde hon en del - mitt på dagen någon gång då och då, och fram emot fyratiden var hon tyst, vad som än lät. Jag vet att haubitering inte går på ett kick, men har höga förväntningar på vad som kan ske under den långa perioden av renovering.


Metoden går alltså ut på att hennes reaktion (i det här fallet att skälla på "signalen" knack på dörr eller smäll i dörr), inte får någon respons, och då så småningom släcks ut. Håller alltså tummarna för att hennes reaktion på dörrsmäll och annat knack ska förändras till något tystare :)


 

Av Lina - 30 september 2009 15:13

Klickerträning bygger ju bland annat på frivilliga beteenden, och det här är något som vi måste fräscha upp. Visst har hon mycket kvar, men framförmappen - dvs frivilliga sitt, ligg, stå och ingång från framför föraren - är inte vad den en gång var. På kurs senast hos Fanny & Thomas till exempel, hade jag väldiga problem med att få fram ett vanligt, enkelt, frivilligt sitt...


Den här veckan hade jag tänkt träna framförmappande med andra ord. Men det har i princip fastnat i att vi tränar frivilliga sitt :) Det har legat så fruktansvärt lågt ner på hennes priolista vid frivilliga beteenden, att jag helt enkelt kännt att jag måste få upp detta rejält! Det var t.ex en stor utmaning att få bort mitt trix "vinka" från sittandet. Detta beteende är väldigt starkt. Inte konstigt dock, eftersom det är det vi tränat mest på i framförmappen på senare tid.


Ett tag tänkte jag att jag får sluta träna "vinka" helt, för det förstör ju vårt "sitt"! Men när jag funderat lite till så tar jag det nog hellre som en utmaning att få båda beteendena att funka parallellt. Pejla har aldrig riktigt varit helt och hållet klickerklok - dvs att hon ska förstå att det beteende som senast förstärkts, är det hon ska bjuda igen - utan hon testar gärna små kedjor. Och även om hon för det allra mesta landar i rätt beteende, och liksom kommer på sig själv att ja just ja!, så skulle det kännas bra att få henne mer klickerklok, så att hon slipper slösa en massa energi på att testa så mycket. Det blir ju dessutom enklare för mig då, om jag kan koncentrera mig på rena beteenden, om jag t.ex vill fila på utföranden till lydnaden osv.


Imorgon åker jag och Pejla till min syster och hennes hund i Göteborg. Där stannar vi några dagar, och på fredag förmiddag ska vi träffa AK för lite träning på Göteborgs BK i Kallebäck. Det ska bli riktigt, riktigt roligt!

Av Lina - 24 september 2009 11:24

Efter tävlingen har vi faktiskt mest slappat och försökt njuta av tillvaron i största allmänhet. Vi går långa promenader i gott sällskap av Marita med Zelda och har det väldigt trevligt. Höstsolen skiner på oss, och vi tänker att det här är livet när det är som bäst. Skogen är min favoritplats.


Har förstås börjat planera för framtidens träningsmål. Eftersom jag var helt ny på det här med lydnad och tävling när Pejla kom till mig, så har jag valt att ta ett steg och ett mål i taget. Jag har inte tänkt så mycket på att jag borde göra ditten eller datten med tanke på vad som händer längre fram i klasserna, utan har tränat för ettan och tvåan när det varit dags, så att säga. Och nu har jag börjat kika på treans moment.


Det känns väldigt spännande eftersom det är en hel del nya saker att träna in! Rutan har vi kvar att fixa till förstås, och jag vill nog ha en klass 2-ruta färdig innan jag går vidare med klass 3-versionen. Vittring, sitt i grupp, metallapport och sitt under march är några exempel på saker som vi i princip aldrig tränat på tidigare.


Treans fjärr känns väldigt spännande eftersom jag vet att det kommer bli mycket detaljträning. Sådant gillar jag! :)


Men i övrigt ska vi träna på något som nästan fallit bort det senaste året - frivilliga grundfärdigheter! Har haft sådant fokus på tävlingsmoment och signalkontroll så länge nu, att den frivilliga framförmappen i praktiken kan sägas vara helt borta. Och det är dumt.


Frivilliga grundfärdigheter är så väldigt bra att ha, och är ju också liksom hela grunden att stå på för en klickertränad hund. Men det är helt klart en färskvara som måste underhållas. Och jag tror att vi ska börja om lite från början, för när jag testat lite smått på senare tid är det verkligen jobbigt för henne. Tidigare har hon aldrig varit frustrerad när vi jobbat med detta, men nu kommer det både små och stora ljud när hon inte förstår. Och det måste jag förstås hjälpa henne att ändra på.


Vill också tacka alla er som gratulerat oss till tävlingsresultatet, både här och på andra sätt. Det är verkligen peppande! :)


 



Av Lina - 21 september 2009 21:16

Vi åkte till Eds brukshundklubb på lördag eftermiddag för att känna på miljön och träna inför tävlingen. Jag ville framför allt ha roligt på planen, men även detaljträna en del moment. Rutan, till exempel, eftersom jag dagarna innan lyckats lära Pejla ordentligt att gå ut åt höger (mitt höger) i rutan, och allt som oftast hamna utanför. Ville också köra igenom alla moment för att känna av att allt fungerade.


Det kanske viktigaste jag ville träna var platsen; att få henne att ligga lugnt och tryggt på plan med mig bakom planket där förarna gömmer sig på klubben. Det är ett himla bra ställe att träna plats på för övrigt, eftersom man kan se genom springorna på planket och hela tiden vet exakt vad hunden gör.


När jag väl la den första platsen hade vi varit där och tränat en bra stund, och Pejla hade en härlig attityd. Men drygt en minut in i platsliggningen började det skjuta inåt skogen. Ett par rejäla skott var det. Jädrans jäkla skithelvete!, tänkte jag. Minst. Såg direkt att hon blev berörd. Hon låg dock kvar, men jag bestämde mig raskt för att inte köra hela tre minuter, utan återgick typ 10 sekunder efter att skotten smällt av. Belönade med godis där hon låg, och hon tog godiset = ett bra tecken (blir hon för berörd kan hon inte äta).


Men när jag sedan försökte mig på att träna annat var hon märkbart berörd. Ville inte springa efter boll eller äta :(  Ville inte lämna min sida. Jag försökte ändå leka med henne lite, men tog sedan en paus då hon fick ligga i bilen.


Testade lite senare att träna igen, och det gick bättre. Men när jag testade plats, reste hon sig när jag bara gått en meter. Gjorde om. Samma sak. Bara att gå tillbaka i träningen, tänkte jag efter en stunds funderande, för jag måste ju få det här att fungera om jag ska kunna tävla imorgon!


Belönade massor för att hon bara låg vid min sida. Tog ett steg, gick tillbaka och belönade, två steg, massor av belöning, osv osv, tills jag kom ifrån som i en lkl1 plats. Så långt funkade det. Bra.


Löste ut med att kasta boll, och nu var hon med på noterna igen. Bra!


Pausade och gjorde om det här några gånger, och tillslut hade jag jobbat mig bakom planket, och kunde belöna genom att kasta bollen över planket och samtidigt skrika "varsågod!". Och den här strategin fungerade riktigt riktigt bra!


Vi tränade även rutan efter detta, med bilmattetarget, och så länge targeten ligger i rutan blir det förstås rätt.


På tävlingsdagen var hon på ett strålande humör när vi kom till klubben tidigt på morgonen. Vi gick promenad och tränade på träningsplanen. Allt var frid och fröjd och det kändes väldigt bra. Ända tills det började skjuta i skogen igen... :(


Svansen in mellan benen, låg i baken, darrande bakben... och att äta godis fanns inte på kartan. Det var kanske en halvtimme - fyrtio minuter tills vi skulle in och jag tänkte att jaha, det var den tävlingen det. Men sedan nej! Jag måste ju få det här att fungera - åtminstone försöka få det att fungera. Jag ville ju tävla, men absolut inte gå en tävling till med en hund som ser strykrädd ut. Det är inte roligt för någon.


Såg vid det här laget att hon även började reagera på tävlingsledaren som kommenderade inne på plan. I vanliga fall brukar hon få ligga och ha lite tråkigt i bilen för att ladda batterierna, men den strategin kändes inte som en bra plan i det här läget. Så jag tog henne med till bortsidan av träningsplanen, rätt långt från tävlingsplanen, och började träna platsliggning. Samma sak hände som igår - hon reste sig så fort jag försökte lämna. Men jag körde samma taktik som kvällen innan - massor av belöningar för väldigt låga kriterier, och snart kunde jag jobba mig bakom ett litet avbytarbås. Bra!


Nästa steg var att vi närmade oss tävlingsplanen, och helt enkelt sitta och titta på de tävlande och lyssna på tävlingsledaren. Varje gång tävlingsledaren kommenderade, fick hon en liten godbit. Och efter sisådär en fem minuter stog hon där och viftade på svansen!


Kan tillägga att jag själv hela tiden var rätt så nervös - dels tävlingsnervös, men också på grund av oron för hur hon mådde och hur det skulle gå.


Innan det var vår tur att tävla hann jag belöna massor för kortkorta fria följ, och sedan var det dags.


Vid det här laget hade jag dock bestämt mig för, att om hon reser sig från platsen, så bryter jag. Dels vill jag inte tävla med en rädd hund; dels visste jag att vi skulle behöva platspoängen för att nå upp till 1:a pris.


Mitt hjärta har sällan dunkat så hårt och så fort som det gjorde när jag stod där bakom planket. Hjälp vad nervös jag var! Men det var väldigt, väldigt skönt att kunna stå där och kika genom springorna, och se hennes beteende. Hon kollade sig omkring lite i början, kollade in hunden som låg bredvid (det var bara vi och en rottis i 2:an), och efter ungefär en halv minut la hon ner hakan i backen. Wow! Lycka! I det läget fick jag en rus genom magen som dittills var det häftigaste jag upplevt i tävlingssammanhang. Hade jag haft en boll i fickan vet jag inte vad jag hade fått för mig att göra! :)


Så när platsen var avklarad skulle vi plötsligt tävla! Jag hade mentalt ställt in mig på att bryta, men nu när det här gick så bra var det förstås bara att köra på. Gick av planen för att lösa ut henne lite, kände att hon var med mig till tusen, och sedan var det pang på igen.


Pejla var verkligen en liten stjärna på plan. Lyckoruset som började vid hakan i backen höll i sig genom hela programmet, och jag tror att vi smittade varandra - det blev som en god cirkel där vi båda hade så kul och kände både bus och koncentration samtidigt.


Allt flöt på, och trots att jag var så nervös att munnen dammade, och kände hur jag skakade vid ett par tillfällen, så var det hela en otroligt positiv upplevelse. Till och med när vi nollade rutan var jag lycklig! Hon sprang rakt ut, men när hon korsat första konerna drog hon lite åt höger, och när jag sa "stå" vände hon åt "fel" håll, så att hon hamnade för långt ut. Men vad gjorde det? Inte ett dugg. Hon gjorde precis så som jag tyvärr lyckats lära henne att rutan fungerar utan target, så när momentet var slut, löste jag som vanligt ut henne med ett "fri" och hon kom sättande med väldigt hög förväntan, och väldigt glad över att få apportera strax därefter :)


På det hela taget är jag så jäkla glad att jag inte bara gav upp. Det var otroligt nära flera gånger när jag såg hur berörd hon var, men någonstans där inne var det något som sa mig att jag bara inte kunde ge upp; att jag måste göra allt jag kan för att få det här att fungera! Och det är just det här som var den största vinsten för mig denna tävling - att lyckas få en berörd, låg Pejla, att bli glad, intensiv och härligt med mig i en svår tävlingssituation. Det hade jag aldrig kunnat tro för något halvår sedan. Att vi sedan fick 1:a pris är förstås väldigt roligt, men i det här fallet helt klart enbart en bonus.

Av Lina - 8 september 2009 13:02

Vi pratade en del om signalkontroll i helgen. För den som inte är helt insatt är signalkontroll detsamma som att hunden "förstår" ett kommando (signal), dvs alltid utför ett specifikt beteende efter en specifikt signal.


För att förenkla det i ett exempel: Hunden sätter sig när du säger "sitt". Den sätter sig inte på andra signaler (typ "ligg" eller "stå") och den gör inget annat beteende när du säger "sitt".


Men signalkontroll är svårt! Kan din hund "sitt" i alla situationer? Och vad betyder "sitt"? Betyder det "att sitta" eller "att sätta sig"? Och just det där sista tycker jag är viktigt att ha klart för sig när man tränar.


Det jag gör nu är att försöka se alla alla kommandon som signaler för rörelser. "Sitt" betyder alltså inte "att sitta" (detta är ju ett passivt beteende, ingen rörelse), utan "att sätta sig". Och om vi är petiga (inför lydnadstävlande t.ex.) kan det vara bra att ha helt klart för sig hur man vill att denna rörelse "att sätta sig" ska se ut.


Och för att göra det ännu lite krångligare så kan "att sätta sig" i sig självt vara olika rörelser beroende på vad hunden gör när du ger signalen. Det behövs en rörelse för att sätta sig från stående; en annan för att sätta sig från liggande. Och om jag nu vill peta med t.ex fjärren där hunden ska just sätta sig snabbt från både liggande och stående position, så kanske det blir enklare för hunden att förstå om vi sätter olika signaler på sättande från ligg och sättande från stå. Slutresultatet "att sitta" är visserligen detsamma i båda fallen, men själva rörelsen för att nå dit ser inte likadana ut.


Detta att se kommandon som signaler för rörelser har fått mig att tänka lite annorlunda. Det gör det enklare för mig att definiera vad det är jag vill förstärka, och lättare att sålla bort rörelser jag inte vill ha. När jag tränar "sitt" koncentrerar jag mig inte i första hand på att hunden blir sittande när den är klar med sin rörelse, utan hur den rör sig för att komma till sittande. (Sedan om jag dessutom vill att hunden ska förbli sittande, är en annan sak att träna).


Jag har börjat tänka på det här i mitt tränande av hopp-stå. Jag vill använda detta till inkallning med ställande, och har testat med mitt vanliga stå-kommando när vi tränar detta. Hon stannar, men det blir något extra litet steg mer än vad som behövs.


Jag har liksom fått känslan av att "stå" i hennes värld betyder att stanna från ganska sakta fart. Och i en inkallning med ställande betyder då "stå" att sakta ner för att slutligen stanna.


Just detta moment är ju i sig inte helt okomplicerat, men att träna in rörelsen hopp-stå (hunden hoppar upp med frambenen en bit, landar på backen igen och förblir blickstilla efter landningen), få hunden att göra detta om och om igen och få flyt på det, samt sätta ny signal på rörelsen, allt detta verkar hittills ge Pejla bättre förståelse för momentet och exakt vilken rörelse jag är ute efter när jag säger "stå" (eller Tå! numera :) ). Hon kan det inte i full fart ännu, men hon försöker åtminstone! :)


Jag tror att det ofta faktiskt är så, att när hunden inte gör exakt så som vi tänkt, så är det helt enkelt för att vi inte lyckats lära hunden exakt hur vi tänkt. Så att säga att "hon kan det där egentligen" kan väl i och för sig vara sant - att hunden faktiskt kan göra exakt den rörelse vi är ute efter - men det är inte alls lika säkert att hunden förstår att det är just detta du är ute efter när du ger din signal.


 




Skapa flashcards