Vi har varit hos Busligan och hälsat på, och varit med och bevittnat en nästan-parning mellan Japp och Bashyr. Det var väldigt intressant att få vara med vid ett sådant tillfälle - har aldrig tidigare varit det. Bashyr var en riktig kämpe och gav aldrig upp, trots protester från Japp.

När vi lämnade Alster i söndags hade det ännu inte blivit någon lyckad parning, men jag håller tummarna för att de lyckats sedan dess!

Som många vet är jag ju väldigt sugen på en kelpie. Jag vet i dagsläget inte exakt när i tid det skulle vara rätt för mig att skaffa en till hund, men jag hade iallafall tänkt att göra ordentligt med research innan jag bestämmer mig exakt för vad jag vill ha.

Här är den mycket stilige Bashyr, trött efter alla tappra försök :)

Vi är i Göteborg hos min syster. Imorse gick jag och Pejla en mycket intressant promenad. Min syster bor bredvid vad som brukar kallas snikberget (tror jag) - där folk brukar sitta och titta på konserter som går av stapeln på Ullevi. Det ligger högt och man ser hela stan.

Det intressanta bestod i alla konstiga, mullriga, smällande, knäppande och skrapiga ljud som en stad ger ifrån sig. Pejla tyckte det var lite märkligt tror jag. Dessutom var det otroligt mycket att nosa efter, så vi stannade på en och samma plätt under hela tio minuter innan hon hade "läst färdigt". Hon reagerade på många av ljuden, men inget var för läskigt. Det kändes som bra träning. Eller tillvänjning kanske det kallas.

Sedan bar det av till Göteborgsavdelningens BK tillsammans med bästa AK, Kråka och Bacillen och våra nya bekantskaper Jessica och Gonzo. Jag och AK gick en kort promenad med hundarna, och sedan värmde jag och Pejla upp för en tävlingsmässig ingång på plan med okänd tävlingsledare (Jessica). Tränade fritt följ utanför planen, lekte, och sedan var det dags.

Körde en synlig plats och det såg ut lite som vanligt. Hon lägger sig lite snett på "ligg", ligger sedan kvar, och efter ca 30 sek lägger hon ner hakan i backen. Jag måste verkligen bestämma mig nu för hur jag vill ha detaljerna i platsen. Antingen haka ner eller inte. Vill inte ha ett jojo-beteende här, det blir för rörigt (och dras säkert på poängen högre upp i klasserna), och jag vill att Pejla ska ha fullt fokus på det hon gör under platsen. Bara att bestämma, göra en kriterieplan och börja träna helt enkelt!

I övrigt låg hon bra på platsen tillsammans med Kråka, och brydde sig inte det minsta om tävlingsledaren.

Vi gick av planen, lekte och belönade tävlingsmässig fokus. AK och Kråka gjorde tävlingsinmarch på plan under tiden, och sedan var det vår tur att göra detsamma. Pejla var fin men tappade lite, lite fokus under inmarchen (vände bort blicken och hamnade lite före), men det gjorde inget. Vi blev startade i fritt följ, och jag belönade efter bara fem meter. Hela starten på träningsdagen kändes väldigt bra!

Efter paus och fika körde vi framförmappande och det ser bättre ut igen. Hon har fortfarande lite kedjebeteenden för sig, och "vinka" dyker upp emellanåt, även när hon blivit förstärkt för annat. Men det går framåt! Och det känns faktiskt inte helt dumt att nästan börja om från början igen - jag märker att jag också blivit bättre på att träna i framförmappssituationen. Jag är bättre fokuserad, belönar bättre och bättre på att ta snabba beslut.

Vi hjälpte Jessica och goa Gonzo-valpen att träna inkallning mellan olika människor med handtarget. Han var så söt, och så duktig!

Vi hjälpte också AK och Kråka med lite hantering och att kampa med figurant. Kråka var superduktig!

Nu väntar en stunds vila medan min syster jobbar färdigt. Senare i eftermiddag ska vi bege oss ut på stan. Utan hundar. Är lite spänd över att lämna Pejla ensam här, men hon verkar trivas i den nya lägenheten, så det ska nog gå bra.

Utsikt från min systers vardagsrum:

Efter tävlingen har vi faktiskt mest slappat och försökt njuta av tillvaron i största allmänhet. Vi går långa promenader i gott sällskap av Marita med Zelda och har det väldigt trevligt. Höstsolen skiner på oss, och vi tänker att det här är livet när det är som bäst. Skogen är min favoritplats.

Har förstås börjat planera för framtidens träningsmål. Eftersom jag var helt ny på det här med lydnad och tävling när Pejla kom till mig, så har jag valt att ta ett steg och ett mål i taget. Jag har inte tänkt så mycket på att jag borde göra ditten eller datten med tanke på vad som händer längre fram i klasserna, utan har tränat för ettan och tvåan när det varit dags, så att säga. Och nu har jag börjat kika på treans moment.

Det känns väldigt spännande eftersom det är en hel del nya saker att träna in! Rutan har vi kvar att fixa till förstås, och jag vill nog ha en klass 2-ruta färdig innan jag går vidare med klass 3-versionen. Vittring, sitt i grupp, metallapport och sitt under march är några exempel på saker som vi i princip aldrig tränat på tidigare.

Treans fjärr känns väldigt spännande eftersom jag vet att det kommer bli mycket detaljträning. Sådant gillar jag! :)

Men i övrigt ska vi träna på något som nästan fallit bort det senaste året - frivilliga grundfärdigheter! Har haft sådant fokus på tävlingsmoment och signalkontroll så länge nu, att den frivilliga framförmappen i praktiken kan sägas vara helt borta. Och det är dumt.

Frivilliga grundfärdigheter är så väldigt bra att ha, och är ju också liksom hela grunden att stå på för en klickertränad hund. Men det är helt klart en färskvara som måste underhållas. Och jag tror att vi ska börja om lite från början, för när jag testat lite smått på senare tid är det verkligen jobbigt för henne. Tidigare har hon aldrig varit frustrerad när vi jobbat med detta, men nu kommer det både små och stora ljud när hon inte förstår. Och det måste jag förstås hjälpa henne att ändra på.

Vill också tacka alla er som gratulerat oss till tävlingsresultatet, både här och på andra sätt. Det är verkligen peppande! :)

Idag har det blivit yttepyttelite träning. Jag pratade med min veterinär på telefon tidigare idag, och utan att titta på Pejla kunde hon kostatera att det med största sannolikhet är fråga om vattensvans. Hon ordinerade inget särskilt mer än att inte göra saker med henne som gör ont. Och att vi skulle återkomma efter helgen om det inte blivit bra.

Som tur är verkar inte Pejla ha ont. Hon pep till vid ett tillfälle när hon försökte bädda ner sig i en saccosäck, men i övrigt tycker hon bara det är skönt om jag masserar vid svansroten och runt omkring (tack Tina för tipset!).

Min syster och mamma kom på besök idag. Pejla blev som vanligt överförtjust och försökte givetvis att vifta på svansen. Det gick inget vidare alls. Men när en annan bekant kom på besök någon timme senare såg svansviften lite, lite bättre ut. Och, det jag egentligen skulle skriva om; när vi testade att träna förut, då viftade hon med iallafall halva svansen rakt ut. Så hon är på bättringsvägen, helt klart!

Det enda vi gjort idag, förutom att vila, vila, vila, och gå med täcke (inte sådant täcke som räknas som doping), är att göra ett skick på rutan - som var alldeles strålande perfekt, samt göra en välkänd fjärr innan matdags (2:ans), som också såg väldigt bra ut.

Jag var imorse nästan helt inställd på att hoppa över tävlingen på söndag då Pejla varit så väldigt påverkad av vattensvansen. Men ikväll ser jag en ljusning! När vi väl tränar är hennes attityd allt annat än loj. Hon är på, hon vill, och hon utför med glädje!

Så jag håller tummarna för att svansen lyfter ännu lite mer imorgon, så att jag törs träna lite, lite mer. Och hoppas också att min veterinär har rätt när hon säger att det hela förmodligen är över på ett par dagar. Då borde vi iallafall ha drygt en dag på oss att köra igenom det sista innan starten på söndag :)

Vi har tränat duktigt den senaste tiden och det går bra! Har fått till flera dolda platsliggningar, flest gånger med henne ensam av praktiska skäl, men även flera med andra hundar där hon legat bra!

Vi tränar också en särskild kedja bestående av lkl2:s inkallning med ställande, ruta och apportering. Tycker det känns som en bra kedja. Apporteringen tycker hon är väldigt rolig och jag tycker mig se att den faktiskt funkar som en belöning efter att hon fått "fri" från rutan. Har även kört mycket efter tänket att vi ska lyckas på första försöket, och idag när vi körde kedjan såg den exakt ut så som jag vill ha den på tävling. Härligt, härligt!

Fria följet detaljtränar jag då och då varje dag, med rätt hög belöningsfrekvens för position. Men vi går även mycket fritt följ i transporter mellan moment, och när vi tränar uthållighet. Mitt mål har ju varit att få henne längre bak, men allt detta tränande och hennes tilltagande motivation för själva tränandet och leken har nog bidragit till att jag istället faktiskt börjat få henne längre fram! Inte bra förstås, men jag får väga det emot just förbättringen i attityd... den värdesätter jag väldigt mycket, och hellre då att hon går för långt fram med attityd, än i position utan. Men självklart jobbar jag kontinuerligt med positionen. Tror dock inte att detta är något jag hinner fixa klart innan helgens tävling.

Hoppet funkar, och för det mesta ser det jättebra ut. Någon gång emellanåt sätter hon sig snett vid ingången, men detta är ju också bara att lyfta ut och träna separat.

Läggandet är helt ok. Hon gör som hon gjort för det mesta; smyger ett par steg lågt mot marken innan hon lägger sig. Funderar på om jag går för fort ibland! Men snabba lägganden under rörelse står på min att-göra-lista.

Fjärren har blivit bättre! Den har varit väldigt bra inomhus länge, men ute och på lite avstånd har den inte varit lika snabb. Men vi har tränat på det och fått upp attityd och förväntan bra (heja leksaker!). Men det kan bli ännu bättre :)

Som helhet tycker jag att vi är inne i ett skönt läge nu. Hon kan gå rätt långa stunder med bra attityd. Har inte kört ett helt program, men tre-fyra moment klarar hon jättebra, inklusive transporter.

Men.

Idag var vi i skogen och snitslade ett spår för elittävlingen nästa helg. Vi var ute kanske en och en halv timme, och Pejla badade hej vilt i de kalla vattendragen. Tänkte faktiskt inte så mycket på det, men när vi kom hem naggade hon sig väldigt mycket på svansen och vid svansroten. Och nu tycker jag nog att svansen hänger oroväckande mycket. Misstänkt vattensvans med andra ord... Så istället för att åka på klubbens tävlingsträning ikväll, får det nog tyvärr bli vila... Hoppas, om det nu är vattensvans, att det går över snabbt!

Den här sommaren hade jag förstås tänkt träna massor och starta lydnadsklass 2 med sikte på förstapris. Men efter kursen hos Fanny och Thomas på Klickerklok i maj har det inte blivit någon träning alls. Vi har missat att träna på läxor för tränarutbildningen och det känns faktiskt värre än den försenade lk2-starten - att inte avancera enligt min plan under en kurs som jag spenderat mycket pengar och energi på.

Anledningen är förstås det jag skrivit om förut - att Pejla haft problem med analsäckarna. Men också att hon efter sitt andra löp varit väldigt låg och seg. Jag vet inte vilket som påverkar henne mest, men hon har verkligen inte varit sitt vanliga jag på rätt länge.

Under den långa perioden av analsäckskrångel har hon också blivit väldigt avig mot andra hundar. Hundar som hon vanligtvis gått bra ihop med har plötsligt upplevts som otroligt jobbiga när de hela tiden vill nosa henne där bak. Det luktar starkt av analsäckarna, och självklart blir andra hundar nyfikna. Hon har morrat ifrån ordentligt mot flera hundar under sommaren, och det känns tråkigt. Både för mig och för henne.

Pejla är inte riktigt bra än. Veterinären tycker att vi ska vänta med operation tills det blir helt nödvändigt, att det ska läka ut av sig själv. Men jag vet inte. Hon har nog inte lika ont längre, men helt bra är det inte.

Igår fick vi äntligen lite möjlighet att träna igen. Jag var på klubben för instruktörsmöte (ska vara med och hålla valpkurs i höst - roligt!), och vi tränade lite på planen efteråt. Pejla var så skön! Hon var lekfull, glad och hade massor av bus i blicken.

Jag förstod ju att vi inte kan börja träna där vi slutade i maj, utan körde mest på att ha roligt där ute - massor av lek för kontakt och för att följa mig - inga krav på precision direkt. Och hon verkade ha riktigt, riktigt roligt :)

Men orken finns inte kvar som den var när vi tränade regelbundet. Jag har insett att mycket av hennes kondition nog faktiskt kommer från lydnadsträningen - hunden rör sig kanske mer än man tänker på och det blir ju mycket av intervallträning - springa - vila - springa - vila... Så hon flåsade rätt bra efter bara några minuter!

Vi kommer förstås att vara tvugna att gå tillbaka i träningen en hel del. Det känns väl både och. På ett sätt är det skönt - jag har ju också fått en rejäl paus, och det kan nog vara enklare även för mig att börja om lite med saker som jag vet precis hur jag vill ha och ska träna. Men jag hoppas ändå att vi kan avancera relativt snabbt, för vi vill ju såklart komma vidare i lydnadsmomenten.

I slutet av veckan kommer ett riktigt litet busfrö till blandras hit och hälsar på. Vi ska vara hundvakt ett par dagar, åt en yngre tik som Pejla inte alls gillade vid förra mötet. Men det ska nog gå bra, och jag hoppas få möjlighet att träna lite med en ny hund - en hund som inte över huvud taget är klickertränad eller så. Kan aldrig tänka mig att jag orkar hålla fingrarna borta från klickern för att testa diverse trix och konster :)

Vad tråkigt vi har haft under en lång period. Pejla var på återbesök igen hos veterinären förra veckan. Fortfarande inte bra med analsäckarna, men vi fick sätta stopp för medicineringen; vi vill ju inte impregnera henne med antibiotika.

Hon är ändå rätt pigg, så jag hoppas hon är på bättringsvägen. Vetten tyckte dock att vi gott kunde ta det lite halvlugnt tills nästa återbesök, vilket gjort att jag faktiskt missar mitt fyradagars lydnadsläger hos Klickerklok, som pågår just i detta nu :( Trist som tusan, men imorgon ska vi ta beslut om det behövs operation eller inte, så jag hade inte mycket val. Vi missade även den enda utställningen vi brukar åka på varje år - retrieverklubbens stora utställning i underbara Rottneros park som gick av stapeln i lördags. Också trist, men det kommer ju fler.

Pejla är fortfarande inte frisk och vi tränar i princip ingenting. Hon är sliten, stackarn.

Idag var det återbesök hos veterinären, och hennes analsäckar är fortfarande väldigt inflamerade. Vi ordinerades tio dagar till med antiinflammatorisk medicin, och återbesök efter det. Väldigt tråkigt att det inte läkt som det ska.

Löpet är i slutfasen nu så hon har visserligen piggnat i litegrann. Såpass att hon kommer med en leksak om kvällarna och puffar för uppmärksamhet. Men när jag testar att träna finns där ingen gnista eller direkt lust, så det känns som om vi gör bäst i att fortsätta ta det lite lugnt.

På matfronten så har vi kört färskfoder sedan allergireaktionen (som vi förvisso inte alls vet om det hade med mat eller ej att göra - kunde lika gärna ha varit något annat). Däremot kräktes hon ju av maten + att jag tyckte att den luktade lite skumt, och efter färskfodrets heltidsjobb har hon mått väldigt mycket bättre.

Några av er tyckte att jag skulle lämna tillbaka säcken, men det har inte med säcken att göra. Hon har ätit halva utan några som helst problem - det var en tid efter att jag bytte fodertunna som fodret förmodligen blev dåligt, och att lämna tillbaks en säck pga min egen klantighet känns inte rimligt. Däremot är jag tveksam till att gå tillbaka till torrfoder över huvud taget för närvarande. Vill inte behöva vara med om detta igen liksom.

Mitt i all stress med jobb och annat hade jag missat att jag faktiskt ska jobba en vecka till. Suck. Så det blir ingen semester nästa vecka. Men sedan så! Då ska vilas ut och (förhoppningsvis) tränas massor! Imorgon är det midsommarafton och min födelsedag! :) Det ska firas med lunch hos min mor och goda vänner, en golfrunda (första på flera år!) och grillkväll hos andra goda vänner. Vi får väl se vad Pejla får och vill hänga med på, men lunchen och rundan på golfbanan blir det iallafall.

Ha en superskön midsommar allesammans!