Jag visste att Jill var ute efter klövar till viltspårning, och eftersom jag hade två stora älgklövar från höstens jakt i frysen som jag ändå inte använder, passade jag på att byta dessa mot lite massage. Jill håller på att utbilda sig till hundfysioterapeut.

Jag har sedan Pejla skar upp vänster tass sett att hon inte rör sig som vanligt i bakdelen. Hon har haltat ett par gånger på andra benet, och också morrat ett par gånger när jag torkat henne torr på höger bakben. Jag ville därför att någon som är duktig på massage skulle känna igenom Pejla för att se om mina misstankar stämde.

Och visst gjorde de det. Pejla visade tydligt smärta i höger bakben, både vid massage och stretching. Vi hittade också vilken muskel det är fråga om. Det är skönt med hundar som säger ifrån när det gör ont - många hundar lider i det tysta, och då är det ju jättesvårt att hitta eventuella problem. Men Pejla säger ifrån. Hon morrar, mycket snällt, säger Aj, helt enkelt.

Jag har därmed bestämt mig för att ta det lite lugnt med henne. Hon ska inte vila helt, men det känns onödigt att släppa båda hundarna för att rejsa runt i lek t.ex Det känns också dumt att köra hård fysisk träning som sök. Däremot tror jag bara det är bra för henne att röra på sig, så det får bli promenader i koppel/sele, gärna i typ blåbärsris så att hon får lyfta benen (tack för tipset AK!). Och utöver det ska jag försöka massera henne där hon har ont för att öka blodflödet.

Har också fått tips om en duktig massör (tack Christina!) som jag funderar på att kontakta - en massör som har koll på vilken typ av belastningar våra lydnads- och brukshundar utsätts för.

I stort verkade Pejla gilla massagen, men efter att det gjort ont blev hon förstås lite mer skeptisk. Jag gillar verkligen Jills inställning till det hela - hon lät hela tiden Pejla välja själv när hon ville komma fram, ville hon gå en runda i rummet var det helt ok. Och att vi inte hann med någon helkroppsmassage gör ingenting - det viktiga är att Pejla fick en bra upplevelse av hela situationen, och att jag fick mycket bra och viktig information.

Utöver den onda muskeln är Pejla lite stel på insidan låren (båda sidor) och har också en triggerpunkt på ryggen där hon har lite ont. Jill berättade att hon aldrig masserat någon hund utan triggerpunkter - det är alltså väldigt vanligt. Men när jag nu vet allt detta kan jag ju börja göra någonting åt det.

Tur i oturen skrev jag också i rubriken. Jag och hundarna körde upp sambon till Hovfjället nu på förmiddagen - han är en sån där multisportare som springer, cyklar, orienterar, paddlar och gud vet vad i timmar. Och när jag ändå var där uppe gick jag en runda med hundarna.

Pejla fick gå kopplad, medan Zaphod undersökte den nya miljön.

Man ser långt från Hovfjällstoppen - tiotals mil åt något håll - faktiskt ända till Sälen. Jag såg att det var oväder långt bort i fjärran, men bara regn. Men såg också att det var rätt mörkt på vissa ställen. Långt borta dock. Inga blixtar, och inget dunder.

Men rätt som det var fick jag som en kamerablixt i ansiktet, och just ordet "kamerablixt" var nog också ungefär vad jag hann tänka innan smällen kom. Den var så hög och intensiv att jag blev tokrädd! Jag stod ju på toppen av ett högt berg!

Jag såg på Pejla att hon reagerade (som ju är rädd för smällar överlag), men faktiskt inte så kraftigt som jag hade kunnat tro. Zaphod reagerade också, gjorde en runda med hög kroppsställning som för att försöka hitta källan till smällen.

Turen, som jag ser det, är att Pejla pga sin lårskada faktiskt var kopplad. Hon skulle nog mycket väl ha kunnat ta till flykt om hon varit lös, och DET är verkligen inget jag hade velat att Zaphod skulle se.

Helst hade jag velat springa ner för berget till bilen, men med tanke på hundarna promenerade jag istället raskt och låtsades som om det regnade. Vilket det faktiskt inte gjorde. Hundarna kändes lugna hela vägen ner, medan mitt adrenalin pumpade runt i kroppen. Riktigt otäckt, men jag tror att jag lyckades dölja min rädsla för hundarna.

När jag gick min allra första hundkurs fanns en stor Rottweilerhane med som gjorde utfall mot andra hundar och människor. Eftersom kursen hade sitt grundtänk i klickerträning fanns det inte på kartan att Rottweilern skulle korrigeras med obehag när den gjorde sitt "ofog", utan intstruktören och föraren såg istället till att jobba med positiv förstärkning, dvs belöning, för beteenden som man hellre ville ha, för att på så sätt ändra hundens beteende. Hunden fick alltså klick och belöning för att titta på andra hundar och människor, och framstegen som gjordes under de två dagarna fick mig att häpna.

Jag hade redan innan denna kurs läst massor om klickerträning, shejping och positiv förstärkning, men hade själv bara jobbat med enklare inlärning av beteenden som sitt, ligg, stå, stanna kvar osv. Därför blev jag så glad att få se ett riktigt svårt problem lösas på ett lugnt och behagligt sätt. Och det var nog också då som jag insåg shejpingens kraft och effektivitet i träning.

På bilden här ovanför ligger Zaphod och Pejla i köksdörrsöppningen och tigger, skulle man kunna säga. Jag tycker att det är toppen. Om jag har något som hunden vill ha - mat eller lek eller annat - så kan jag på ett väldigt enkelt sätt påverka hundens beteende. Både Pejla och Zaphod är tokiga i mat. Det här resulterar förstås i att hundarna gärna är med i köket när vi lagar mat, men det är himla opraktiskt att ha två sugna hundar runt benen. Det är lätt att snubbla och det tar inte lång stund förrän man är ganska irriterad. Fråga min sambo så får ni höra.

Men istället för att bråka med hundarna, eller en visa dem vart jag vill att de ska vara, så har jag helt enkelt sett till att shejpa dem att ligga i kökdsörrsöppningen medan någon grejar med mat i köket. De får gärna vara med och titta på, det stör ju ingen. Bara de håller sig ur vägen litegrann.

Det här är superenkelt att lära in. Jag har helt enkelt belönat dem när de befunnit sig i närheten av köksdörren, och successivt ökat kriterierna för exakt vart de ska befinna sig, och så småningom höjt kriterierna ytterligare till att de ska ligga ner.

Pejla lärde sig det här när hon var liten, och jag hade faktiskt glömt hur enkelt det är. Jag tror att det tog tre belöningar för Zaphod att fatta galoppen första gången. Och efter några få pass under olika dagar går han nu frivilligt direkt och lägger sig i dörröppningen när jag grejar med mat i köket. För det mesta, ska jag säga. Det händer förstås att någon av hundarna gör en lov i köket, kanske sätter sig och tittar på mig eller något sådant, men eftersom det här aldrig ger utdelning går de snart och lägger sig i dörröppningen igen.

Nu när de vet vad som gäller behöver jag inte belöna dem så ofta. Det är faktiskt så att oregelbunden belöning gör ett beteende starkare, vilket ju är praktiskt för mig som tränare eftersom det innebär att jag bara behöver sticka till dem en godbit då och då.

Det är så otroligt häftigt att träna med shejpingtänk. Hundarna slipper bli rädda eller osäkra. De går genom livet med en känsla av att de kan påverka mig att dela ut belöningar. Och det här gör att de alltid är glada, positiva och framåt. Och jag slipper bli irriterad på hundarna när de gör saker som de "inte får". Varje gång det händer, så vet jag att det händer för att det är ett beteende som hunden på något sätt får utdelning för. Och jag vet också att om jag vill ändra beteendet, så får jag bara se till att de får utdelning för något annat, som jag hellre vill att de gör. Det är alltså upp till mig att forma hundarna så som jag vill ha dem, och därmed finns ingen anledning eller ens rätt för mig att bli arg eller irriterad på dem när de gör fel. De gör ju enbart sådant som de faktiskt lärt sig lönar sig.

Maria Hagström har varit här i två dagar och hållit kurs. Hon är nog den duktigaste hundtränare/instruktör jag träffat. Så otroligt pedagogisk och ödmjuk, och en fantastisk hund- och människokännare.

Under Marias kurser handlar det dock inte om vardagslydnad, utan tävlingslydnad. Men principerna hon använder är precis desamma som det jag beskrivit ovan. Att gå en kurs som enbart inriktar sig på att påverka hundarnas beteende med positiv förstärkning är ett riktigt lyckopiller. Mattar, hussar, hundar och andra deltagare går hela tiden med ett leende på läpparna, glimten i ögat och med fokus på att hund och förare hela tiden ska ha ett roligt samarbete tillsammans.

Jag stod som arrangör för kursen, så jag har inte deltagit med egna hundar, bara fått visa upp lite grunder med Zaphod - så ni kan tänka er hur träningssugen jag är nu!

PS. Svaret på rubrikfrågan är med andra ord: Lär hunden vad som är rätt!

Till vänster: AK och Kråka tränar engagemang.
Till höger: Delar av deltagarskaran.

Christina och Svea.

Till vänster: Ingela med sin äldsta tik, tränar fart!
Till höger: Tira i rutan, väntar på belöning.

Till vänster: Freddie & Tina tränar kryp under Marias övervakan.
Till höger: Jessica med Riva - med sikte på SM.

Livet med en pinne. Vi har haft den bästa förmiddagen man kan tänka sig.

Igår kväll var jag på instruktörsutbildning igen. Zaphod fick vara med inne i lokalen till en början, men efter paus fick han sitta i bilen tillsammans med Pejla. Och det var när jag kom ut för att rasta hundarna i den andra pausen som jag upptäckte att lådan med leksaker som också samsas om utrymmet i bagaget inte var så inbrottssäker som jag trott. Alla leksaker låg huller om buller, och jag upptäckte att jag tydligen hade haft ett korvpaket i lådan också. Har för mig att det var fyra-fem korvar kvar i det. Dessutom låg ett par tomma fryspåsar bland grejerna - påsar som tidigare innehållit valpfoder.

Zaphod såg ut som en handboll över magen, ungefär.

Han fick givetvis ingen kvällsmat. Däremot ett par extra rastrundor under kvällen, och det behövdes, minst sagt. Men det räckte inte riktigt, utan jag har haft en gnyende valp hela natten, och var ute och rastade både vid midnatt och vid tresnåret. Och efter tre fick jag inte sova mer. Han var alldeles för orolig och ville inte vara tyst.

Jag var med andra ord otroligt trött imorse. När alla morgonbestyr avklarats och barnen cyklat iväg till skolan satte jag mig vid datorn för att jobba lite. Men det funkar inget bra när man är zombietrött.

Jag blev därför så glad när Marita ringde och frågade om jag inte ville komma upp till henne och ta en fika vid sjön. Gärna! Kan inte tänka mig ett bättre sätt att återhämta lite energi.

Det blev årspremiär för ordentligt hundbad. Solen strålade över den lilla sjön, och hundarna var så lyckliga. För Pejla är livet precis perfekt när hon får springa i vattnet med något i munnen. Och Zaphod som först fick stå och titta på när hon och de andra hundarna badade, var riktigt modig när han fick komma lös och sprang som en liten sprallande galning genom vattenbrynet.

Och vi hade Charlie och Zelda som sällskap:

I slutet av förra veckan skadade Pejla sin ena baktass. Hon har skurit sig på något, och går nu med lindad fot och måste äta antibiotika. Tråkigt för henne, men hon har inte särskilt ont, utan det tråkiga består mest i att hon ska vara stilla så mycket som möjligt så att såret får läka.

Detta innebar att hon fick vara kopplad hela morgonpromenaden i skogen. Hon vill förstås gärna springa fort och fara runt, men det blev faktiskt riktigt bra träning av det hela. Det är nyttigt för henne att faktiskt bara gå lugnt vid min sida i skogen också. Det händer inte så ofta.

Zaphod Beeblebrox fick däremot röja runt bäst han ville! Detta var hans första riktiga skogstur, och det fanns mycket nytt att upptäcka. Jag passade på att träna en hel del inkallningar, både frivilliga och på kommando, och givetvis också något som kanske kan vara ett embryo till uppletande.

Här kommer en bildkavalkad på den lyckliga valpen: