Igår kväll var jag på klubben och förberedde lydnadstävlingen vi ska köra den 22 maj. Jag ska vara tävlingssekreterare (skriva domarprotokoll) och ansvarar för att allt är förberett och klart inför tävlingsdagen.

Varje gång jag är involverad i en tävling på klubben blir jag väldigt tävlingssugen! Jag funderar på att anmäla mig och Pejla till start i lydnadsklass 3, trots att vi är långt ifrån färdiga med klassmomenten. Men det är faktiskt två veckor kvar, och man hinner träna mycket på den tiden!

Jag har bara tävlat tre gånger med Pejla. Första och tredje gången var vi väl förberedda och det gick väldigt bra. Vi fick bra poäng och vann dessa båda tävlingar, men framför allt så var jag väldigt nöjd med vår prestation och med Pejlas attityd på tävlingsplanen.

Tävlingen däremellan ser jag som en läxa att inte starta tävling förrän man är redo. Det var under en period då Pejla tråkigt nog varit med om några saker som gjort henne osäker på lydnadsplanen. Och trots att vi kunde momenten någorlunda, så höll hon inte alls ihop den gången. Det var jobbigt att se - hon var osäker och ville helst därifrån. Detta gör vi aldrig om, men jag är ändå glad att ha erfarenheten. Jag lär mig bäst av att uppleva.

Alla gånger jag tävlat har jag varit nervös. Riktigt nervös. Det var värst första och andra gången. Men även tredje gången var riktigt jobbig till en början. Men på något sätt lyckades jag den gången vända lite av den negativa stressen till något positivt. Och sedan dess har jag tränat mig själv i att hantera stress på ett bättre sätt - utsatt mig själv för många tävlingslika situationer - tränat inför folk osv.

I förra veckan var jag på en föreläsning med Anita Axelsson. Hon är lite av en expert på tävlingspsykologi och mental träning. Jag kan verkligen rekommendera ett föredrag med henne, och dessutom hennes bok "Mest när det gäller" som jag läste någon gång efter den där tävlingen nummer 2. Läste då även Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" som också den gett en hel del bra tips.

De stora sakerna för mig har varit att jag börjat sätta tydliga mål för vad jag vill uppnå med vår träning. Och det viktiga är att målen inte är resultatinriktade, utan prestationsinriktade. Dvs, jag fokuserar på exakt VAD det är vi ska uppnå - hur det ska se ut, hur det ska kännas, hur hundens attityd ska vara, hur jag ska uppträda osv. Inte på vad vi ska nå för placering eller hur många poäng vi samlar ihop. Och de här målen ger också motivation - de har blivit drivkraften i min träning med hundarna.

Och precis som Anita Axelsson säger - lyckas man med prestationsmålen kommer ofta resultaten på köpet. Precis detta upplevde jag på min och Pejlas tredje tävling - inför den hade jag fokuserat till 100% på hur det skulle se ut och kännas där ute på planen, inte alls brytt mig om att fundera på resultatet, men det kom på köpet.

Det är dock kanske lite övermodigt att fundera på en tävlingsanmälan till en tävling som går av stapeln om bara två veckor, när man tänker sig att jag i så fall skulle behöva lära in båda vittringsapportering och rutan som vi faktiskt inte kan alls. Hon har en del bra förkunskaper, men att få till momenten på tävling som det ser ut idag är helt otänkbart. Men bara tanken på en eventuell tävlingsstart motiverar mig mycket att ta tag i just dessa moment. Pejlas tass är läkt, så det är väl bara att sätta igång!

I slutet av förra veckan skadade Pejla sin ena baktass. Hon har skurit sig på något, och går nu med lindad fot och måste äta antibiotika. Tråkigt för henne, men hon har inte särskilt ont, utan det tråkiga består mest i att hon ska vara stilla så mycket som möjligt så att såret får läka.

Detta innebar att hon fick vara kopplad hela morgonpromenaden i skogen. Hon vill förstås gärna springa fort och fara runt, men det blev faktiskt riktigt bra träning av det hela. Det är nyttigt för henne att faktiskt bara gå lugnt vid min sida i skogen också. Det händer inte så ofta.

Zaphod Beeblebrox fick däremot röja runt bäst han ville! Detta var hans första riktiga skogstur, och det fanns mycket nytt att upptäcka. Jag passade på att träna en hel del inkallningar, både frivilliga och på kommando, och givetvis också något som kanske kan vara ett embryo till uppletande.

Här kommer en bildkavalkad på den lyckliga valpen:

Har bloggat på mixr igen :) Inlägget finns här, men en kopia kommer  också här:

Det ska vara kul att träna hund!

Idag var vi på valpkurs för andra gången. Förra veckan tränade vi mycket kontaktövningar och vi lärde hundarna lyssna på sitt namn. Vi fortsatte med detta även idag - kontakt är det viktigaste du kan träna med din hund. Med en lång historik av att det lönar sig att ta kontakt med matte/husse, blir hundarna mer och mer kontaktsökande. Och det här är ju själva grunden till att få samarbetet med hunden att fungera. Oavsett om du ska tävla eller om du bara vill ha en "lydig" hund i vardagen.

Idag stod dock lite nya saker på vår att-göra-lista: sitt och sitt kvar och min favoritsysselsättning lek! Jag blir alltid så glad när jag kommer på kurs och kursledaren har med "lek" som en egen punkt på vad vi ska lära våra hundar. För mig är det jätteviktigt att jag kan leka med min hund på ett sätt som den uppskattar, och idag har vi lekt massor!

Men förutom att leka runt har vi alltså också tränat på sitt och sitt kvar. Och det här har vi tränat en hel del på här hemma också.

Jag har lärt Zaphod att det lönar sig bra att sätta sig frivilligt. Han får ofta belöning för att sätta sig utan att jag gett något kommando eller visat honom vad han ska göra. Jag vill gärna att mina hundar först förstår att vissa beteenden är väldigt lönsamma, och när de ser ut att tycka att det är roligt att utföra de här beteendena "döper" jag dem- dvs, jag lägger på signaler som efter lite träning ska utlösa just dessa beteenden.

Jag tränar på det här sättet både med sådana beteenden som så småningom ska kunna användas på tävling, men också med beteenden som jag behöver i vardagen.

Den här veckan har vi tränat mycket på sitt och ligg. Och såhär har jag lagt upp träningen:

Frivilliga sitt
Klick och belöning när Zaphod sätter sig frivilligt. Under ett pass kanske han hinner sätta sig 7-8 gånger. Varje gång han sätter sig får han ett klick, och sedan en godbit. Efter 7-8 repetitioner leker vi och har riktigt roligt, och gör sedan om alltsammans likadant igen.

I början tog det förstås lite tid mellan repetitionerna - dvs det tog tid för Zaphod att liksom fatta att det var just att han satte sig som gav utdelning, men ganska snart lärde han sig den här leken och började bjuda på sitt igen så fort han ätit upp sin godbit.

Sitt på kommando
Men bara för att han började förstå att det var just sättandet som gav utdelning, så valde jag att vänta med att introducera min signal för beteendet tills vi tränat på det här under en liten längre period, då och då. Jag har också försökt att träna det i lite olika miljöer för att han ska kunna generalisera beteendet och bjuda på det även om det finns störningar runt omkring.

Nu tycker jag dock att vi kommit såpass långt att jag börjat säga signalen strax innan han utför beteendet. De första passen försöker jag då säga det precis, precis innan han utför beteendet, men ofta blir det samtidigt eftersom jag inte riktigt hinner med. Jag vill dock ganska snart lära honom att det lönar sig att vänta på mitt ord innan han sätter sig, och belönar honom därför för att vänta på kommando. T.ex när han står upp och tittar på mig.

Sitt var det första beteendet vi tränade in såhär. Och nu har vi fortsatt med ligg. Under träningen av ligg har jag belönat mer med lek än vad jag gjorde med sitt. Och det verkar som om det har gjort läggandet mer populärt. Han slänger sig ofta ner i backen när han hör mitt "ligg" och det ser för härligt ut!

Skilja på signaler
Vi har dock inte kommit så långt att han är särskilt duktig på att skilja på mina signaler. Det händer allt som oftast att han lägger sig på "sitt". Inte lika ofta att han sätter sig på "ligg" dock. Läggandet har blivit roligare att utföra gissar jag, och det märks förstås när vi tränar. Men jag är inte rädd att det här ska ställa till några problem. Med bra träning kommer han att lära sig att skilja på signalerna utan problem.

Varför inte locka och visa?
När jag lär mina hundar nya saker har jag valt en inlärningsväg som innebär att jag inte lockar eller visar dem vad de ska göra. Det här har jag valt för att jag vill att hunden ska tänka själv. Jag vill att den är aktiv och lär sig att det är lönsamt att jobba. Jag vill också att hunden ska ha roligt när vi tränar - att den verkligen ska gilla att få utföra sina beteenden. När jag säger "sitt" vill jag att hunden ska känna som om den vunnit på lotto - Ja!! Jag fick sätta mig! Tjoho! Det här har jag stor nytta av i tävlingslydnaden. (Och jag vill absolut inte att mina kommandon ska kännas som hot för mina hundar - "sitt, annars får du med mig att göra". "Sitt" ska mer vara som ett "Varsågod och sitt" precis som "varsågod och ät" eller "varsågod och ta din boll".)

Om jag hela tiden lockar och visar hundarna vad de ska göra får de hela tiden belöning för att vara passiva. Belöningen (godbiten eller leksaken) kommer då alltid fram när hunden är passiv och den lär sig snabbt att det är mest lönsamt att stå och vänta tills matte eller husse talar om vad den ska göra. Jag menar inte att det är fel att locka och visa, inte för alla. Men för mig känns det mer naturligt att lära hundarna att tänka själva och aktivt jobba för att nå sina belöningar. Det här är några av anledningarna till att jag väljer bort locka och visa under inlärning:

Beteende påverkas enbart genom konsekvenserna som händer efter beteendet. Att locka hunden med en godbit att sätta sig får den kanske att sätta sig, men om du efter att hunden satt sig stoppar godbiten i fickan - ökar då sannolikeheten att hunden ska sätta sig igen? Såklart inte. Beteendet ökar endast i sannolikhet om hunden får sin belöning direkt efter att beteendet är utfört. Och om jag ändå inte kan påverka beteendets sannolikhet i framtiden genom att visa en belöning innan beteendet, då ser jag ingen anledning att göra det.

Men om det är så, att beteende enbart påverkas av konsekvenser efter beteendet, då borde man väl kunna locka hunden först och sedan ge godbiten när den satt sig? Absolut. Men vad har jag lärt hunden? Har jag lärt den att sätta sig, eller har jag lärt den att följa en godbit?

En godbit som förs över hundens huvud blir efter ett tag en väldigt tydlig signal för hunden - aha - nu gör matte sådär med en godbit över huvudet - det betyder att jag ska följa godbiten ner i sitt. Inget fel i det egentligen, men det är en svår signal att jobba bort. Det kan ta lång tid att få bort den stora hjälpen, och om målet är att hunden ska sätta sig på mitt "sitt" och inget annat, så föredrar jag att försöka komma dit utan andra, onödiga signaler.

Nu är jag ingen total naziantilockare. Det har faktiskt hänt att jag använt mig av locking när inget annat har fungerat. En gång. Alldeles nyligen. Jag håller på att finslipa på Pejlas fjärrdirigering inför start i tävlingslydnadens klass 3. När hon sätter sig ner från stående vill jag där att hon ska sätta sig utan att röra sina baktassar en millimeter. Jag har verkligen försökt (hon är ju tre år!) att få till det här, och har lyckats ganska bra. Men ofta rör hon ändå ena baktassen någon centimeter framåt när hon sätter sig. Och detaljfreak som jag är vill jag gärna få till det här perfekt.

Jag har verkligen tagit hjälp av de bästa för att få det rätt, och tillslut gav jag vika för att använda mig av lite locking. Dock används det väldigt sparsamt. Så fort jag får fram rätt beteende slutar jag locka och vill hellre få fram det med s.k omvänt lockande eller ännu hellre, helt frivilligt.

Men det här är alltså enda gången som jag medvetet använt lockande för att få fram ett beteende. Och i och med att jag tävlat både lydnadsklass 1 och 2 med bra resultat, så vet jag att det fungerar alldeles ypperligt att lära hunden hela lydnadsprogram genom att börja med att belöna frivilliga beteenden.

Förra veckans schema:

Måndag: Valpkurs
Tisdag: Föreläsning "Shejping på lydnadsplan" med Fanny Gott, Klickerklok
Onsdag: Dottern och Pejla rallylydnad med barngruppen på klubben
Torsdag: Håller klickerkurs på hemmaklubben
Fredag: "Ledig"
Lördag: Hunddag i centrum där jag bor - ett samarbete mellan hemmaklubben och näringslivet.

Söndag: Föreläsning i tävlingspsykologi med Anita Axelsson

Jag både älskar att gå på och att hålla kurs. Finns det inget jobb där man kan få gå massor av kurser och få betalt för att skriva utvärderingar eller liknande? Det hade passat mig perfekt.

För en tid sedan hoppade jag av mitt jobb - sålde min del av företaget och efter många års slit står jag plötsligt utan arbete. Det har varit så i några månader nu, och jag funderar fortfarande på vad jag ska ta mig för. Jag skulle t.ex gärna satsa mer på Hundtränaren, som varit ett hobbyprojket vid sidan av mitt riktiga arbete, men det vore ännu roligare att få möjlighet att jobba med hunderiet mer handfast - genom att ge kurser och föreläsningar t.ex

Jag håller just nu på att utbilda mig till instruktör via Svenska Brukshundklubben. Jag ska bli färdig i början av juni, men har fått tjyvstarta lite ändå. Eftersom jag har en rätt gedigen utbildning i klickerträning tycker hemmaklubben att det är helt ok att jag håller kurs där utan att vara färdigutbildad allmänlydnadsinstruktör, och just nu håller jag en kurs för klubbens egna instruktörer. I just klickerträning.

Inom klickerträning koncentrerar man sig på att belöna när hunden gör rätt, för att på så sätt se till att just det beteende du belönar, blir mer sannolikt i framtiden. Det är egentligen ett väldigt enkelt och effektivt sätt att träna, men det är inte alltid så lätt.

Förra veckan fick deltagarna en liten läxa - de fick välja ett eller två enkla beteenden som de ska lära sina hundar att kunna erbjuda frivilligt - dvs utan kommando och utan hjälp från ägaren. Det blev beteenden som ligg, backa och sitt vackert. För en hund som är van att bli visad, lockad och kommenderad kan det här vara väldigt svårt att få till. Men jag har fått rapporter om att det går framåt för flera stycken av deltagarna, och tror nog att de kommer att klara det här galant. Bara man får det att lossna - får hunden att fatta att det är den som genom sina beteenden kan styra när belöningen serveras - då brukar det börja flyta på lite mer.

Jag har tidigare i mitt liv jobbat som lärare på ett mediagymnasium. Och det här med att vara instruktör stillar min saknad efter att lära ut. Det är skönt. Och det är häftigt att kunna hjälpa andra människor att komma framåt i sin träning. Faktiskt lika häftigt som att träna mina egna hundar.

Jag lämnar en riktigt hundig vecka bakom mig, och börjar den nya i samma anda - om drygt en timme drar jag och Zaphod på valpkurs igen. Vi fick också en läxa - att under en hel dag räkna antal gånger som vår valp tar spontan kontakt med oss. Jag måste erkänna att jag varit dålig på att räkna. Eller ja, jag började, men när vi kom upp i över 100 gånger och jag insåg att jag ändå hade missat att räkna en massa, gav jag upp. Jag tror att jag lärt mig läxan ändå.

På bilden: Dottern och Pejla tränar rallylydnad

När jag skulle skaffa Pejla, som då var min första hund, läste jag mycket om hundträning. Jag fastnade ganska omgående för en belöningsbaserad form av träning som brukar kallas klickerträning eller shejping. Ordet "klickerträning" kommer utav den lilla manick man använder för att markera beteenden hos hunden man vill förstärka, och ordet "shejping" kommer från engelskans "shape" - att forma.

Inom klickerträning och shejping koncentrerar du dig på att förstärka beteenden hos hunden som du vill se mer av, och på så sätt lär sig hunden vad som är lönsamt och inte lönsamt att göra. Oönskade beteenden får du bort genom att se till att just detta beteende inte lönar sig för hunden, samtidigt som du ser till att ett annat, mer önskat beteende, förstärks.

Det finns hur mycket som helst att läsa om klickerträning och shejping; om inlärningspsykologi och beteendevetenskap, och det här är något som intresserar mig väldigt mycket. Så det var nog inte så konstigt att jag fastnade för den här typen av träning.

Men för mig har klickerträning blivit så mycket mer än bara en träningsmetod. Det har blivit ett sätt att se på livet. Ett beteende som belönas ökar i sannolikhet. Ett beteende som inte belönas minskar i sannolikhet. Så enkelt är det. Och det här kan du applicera på alla levande varelser i din omgivning. Barnen, mannen, katten, hunden, hönan, delfinen eller vad du vill.

Klickerträning har blivit ett sätt för mig att tänka. När barnen gör läxor eller ska lära sig nya saker försöker jag förstärka, det vill säga belöna, när de gör rätt. Jag struntar i när det blir fel, gör ingen sak av det, utan koncentrerar mig på att ge uppmuntran när de gör rätt, eller för bra försök på vägen. Och när jag hjälper dem gör jag det genom att lägga upp saker och ting så att de har stora chanser att lyckas.

Och precis såhär tänker jag också med mina hundar. Det innebär att jag ytterst sällan korrigerar dem. Jag har inget intresse av att "bestämma" över hundarna i traditionell mening. Alltså att hunden ska lyda bara för att jag säger att den ska det. "Gör som jag säger - annars...". Den typen av träning roar mig inte alls, utan jag vill ha hundar som gärna tar för sig, testar sig fram och är aktiva och glada under träning.

När jag säger att jag ytterst sällan korrigerar, så menar jag att jag ytterst sällan utsätter mina hundar för obehag för att bryta ett "felbeteende". Jag hotar dem inte, tar dem inte i nackskinnet, blänger inte argt på dem, jag rycker dem inte i kopplet och jag slänger inga skrammelpåsar för att skrämma dem.

Jag vet att den typen av träning med att tillföra straff efter ett oönskat beteende ofta fungerar, men jag har hittat ett annat sätt, som passar mig bättre, och som håller mig och hundarna på bra humör. Dessutom är det ett väldigt effektivt sätt att träna.

Förutom de två hundarna (och kaninerna) har vi också en katt i familjen. Hon, precis som hundarna, äter sin mat ur en skål på köksgolvet, men till skillnad från hundarna så lämnar hon ibland en del av maten kvar i skålen.

När Pejla var liten bestämde jag mig för att lära henne att inte äta av den kvarblivna kattmaten. Men istället för att ta henne i nackskinnet och fya henne om hon skulle försöka, la jag upp en helt annan plan.

För det första: Se till att hon aldrig lyckas ta för sig av maten. Detta innebar med andra ord att jag fick se till att vara med varje gång katten fick mat och lugnt och stilla hindra Pejla från att ta för sig om hon skulle försöka. Det innebar till exempel att jag höll om hennes bröstkorg, eller att vi satte upp ett kompostgaller för kattens hörna, så att Pejla inte kunde komma dit.

För det andra: Jag belönade allt hon gjorde, som inte var att ta för sig av kattmaten. Att hon tittade bort från skålen, att hon tittade på mig, att hon rörde sig kring skålen utan att ta osv osv. Belöningen fick hon från mig och gissa vad jag använde? Just det, kattmat.

Men ibland fick hon faktiskt äta ur kattmatsskålen. När hon var såpass duktig på att låta bli den att vi kunde träna andra småsaker med skålen bredvid, kunde hon ibland få ett "varsågod", och därmed springa bort till kattmaten och äta.

Sådana varsågodövningar är bra att generalisera - att inte enbart göra dem kring kattmat, eller enbart göra det kring hundens egen mat. Utan att också göra det med utslängda godbitar på golvet eller gräsmattan, med leksaker som hunden gärna vill ha, med människor hunden gärna vill hälsa på, andra hundar som hunden vill springa fram till. Om du är noggrann med det här, så får du en hund som varje gång den vill ha något, "frågar dig om lov". Om den tusen gånger fått ett "varsågod" till något den vill ha för att den t.ex tittar på dig, är sannolikheten enormt stor att den kommer göra det nästa gång den vill ha något också.

Och det här är givetvis också något som man kan applicera på problemet "att sno mackor från köksbänken". Det har jag däremot inte gjort.

En liten historia: Pejla tar inte mat som ligger på köksgolvet. Jag har enligt det jag beskrivit här ovan tränat henne att det lönar sig mer att låta bli allt ätbart som ligger på golvet. Det är praktiskt när det gäller kattmaten, men det är också praktiskt när jag t.ex tappar något på golvet vid matlagning.

En morgon fick dock Pejla för sig att sno åt sig lite gott från köksbänken. Jag hade glömt en halv korv framme. Den andra halvan hade vi använt som belöning under föregående kvälls träningspass. Hur som helst, Pejla fick väl korvdoften i nosen, hoppade upp, och snappade åt sig det goda.

Problemet (hennes problem) var bara att hon råkade tappa korven på golvet. Helt plötsligt låg den alltså på ett ställe där det i hennes värld absolut inte lönar sig att försöka sno något. Så vad gjorde hon? Hon ställde sig och glodde på den. Och där stod hon. Jättelänge.

Jag tycker att detta är en väldigt bra historia. För mig var det lite av en wake up call att börja generalisera varsågodövningarna till olika miljöer. För Pejla hade just golvet blivit omöjligt att sno ifrån. Och i praktisk träning vill jag gärna att det i hennes huvud ska vara lika omöjligt att sno leksaker eller godis från mina händer, som ligger runt omkring oss på träningsplanen, som ligger i min ficka, min ryggsäck där borta, eller i någon annans rygga för den delen.

Jag har inte varit lika duktig på att träna in det här på något annat ställe som jag varit på köksgolvet. Men jag vet att det går och har mål för hur det ska se ut. Detsamma gäller för saker som att hoppa på människor - lär hunden att det inte lönar sig! Se till att vända ryggen till när hunden försöker få kontakt med ditt ansikte. Belöna den istället när den gör något som du vill att den gör - t.ex sitter ner. Ge den då kontakten den så gärna vill ha. Och kanske en godbit till och med.

Du får det du förstärker, säger Bob Bailey, legendarisk djurtränare från USA som tränat tusentals djur av olika arter. Beteenden som blir förstärkta, dvs belönade, ökar i sannolikhet. Beteenden som inte blir förstärkta, minskar i sannolikhet. Det är faktiskt så enkelt. Däremot är det inte sagt att det alltid är enkelt att lägga upp träningen, eller att alltid förstå exakt vad som är förstärkande för hunden, men det får bli en historia en annan dag.

Igår var jag och Zaphod på valpkurs. Jag har förvisso redan en klar uppfattning om vad jag vill träna med honom för att forma den hund jag vill ha, men jag tycker ändå att valpkurs är väldigt bra på många sätt. Dels är det väldigt nyttigt för valpen att lära sig kunna hantera att träna i en stökig miljö - de andra hundarna på kurs kan vara en rätt svår störning för en valp. Och bara saken att träffa andra hundar är viktig - socialisering på ett tidigt stadium väger tungt för mig (och många andra såklart). Dessutom älskar jag helt enkelt att gå på kurs eftersom jag varje gång får nya tankar, tips och idéer.

Vi var en rätt blandad skara ekipage på kursen. Det är en blandad valp- och grundlydnadskurs, så det fanns hundar från 12 veckor upp till ett par år av blandade raser - schäfer, border collie, kleiner münsterländer, cavalier king charles spaniel, någon blandras och några till.

- Vet ni vad de vanligaste hundnamnen i Sverige är? frågade Laila när vi samlats i lektionssalen och svarade sedan själv på sin fråga:

- "Nej!", "Fy!" och "Kom hit!".

Vi skrattade åt det här, och det var förstås lite på skämt, men det ligger kanske något i det hon säger? Att det är den här typen av kommunikation som våra hundar hör mest från husse och matte?

För egen del försöker jag undvika den typen av kommandon så långt det bara är möjligt, dvs kommandon som ska fungera som en korrigering. Och trots att många säger att just "nej" är något av det viktigaste man kan lära sin valp, så vet Zaphod inte vad det betyder.

Och vad betyder "nej" för en hund, egentligen? Pratar hundar svenska? Nej. Alla kommandon vi lär våra hundar, måste vi just lära in betydelsen av. Att tjata nej i tid och otid för att bryta ett beteende hos hunden är inte särskilt effektivt, särskilt inte om vi aldrig lärt hunden vad ordet betyder. Men hur lär man då in betydelsen av nej?

Vad betyder nej?
Det första du behöver fundera över är exakt vad ordet ska betyda för dig. Vad ska hunden göra när du säger nej? Ska den komma till dig? Ska den bli en staty och stanna upp precis där den är? Ska den släppa något den håller i munnen?

Ju tydligare du definierar ordets betydelse, ju enklare blir det att lära hunden vad det innebär, och tvärt om förstås - ju otydligare du är i din definition, desto otydligare blir innebörden för hunden.

Men kan inte "nej" bara betyda "sluta upp med det du håller på med". Jo visst. Men kommer hunden att förstå den breda innebörden i alla lägen? Kan den göra den kopplingen när den hör nej samtidigt som den jagar en katt? När den snor en macka från köksbänken? När den hoppar på en besökare? När den springer ut på vägen?

En del hundar kan säkert förstå och göra kopplingen att ett nej som betyder "sluta upp med det du håller på med", kan betyda olika saker i olika situationer, men personligen tycker jag att det är en krånglig och otydlig väg att gå.

Jag föredrar att jobba på ett annat sätt. Dels genom att förebygga att tokigheter händer, dels genom att lära in en massa andra kommandon som alltid betyder samma sak. I exemplen ovan jobbar jag såhär:

Jaga katt (eller annat)

Förebyggande: När mina hundar tittar på saker som far iväg, katter, bilar, cyklande människor, barn som springer, löv som blåser iväg osv osv, belönar jag det. Hunden får en godbit eller en lekstund för att titta på det som rör sig. Dels är det helt ok för mig att mina hundar tittar, dels vill jag bygga upp en förväntan hos hunden - när något far iväg är det lönsamt att kolla in vad matte har för kul på gång.

Eva Bodfäldt, författare till den underbara boken "Kontaktkontraktet", tillika delförfattare i Hundtränaren 2009, har skrivit en artikel om skvallerträning. Läs gärna den! Mycket av den förebyggande antijaktträningen baserar jag på hennes tänk.

I förebyggande syfte försöker jag också se till att hunden aldrig lyckas jaga på egen hand. Det här innebär att det är koppel eller långlina på i alla situationer där jag misstänker att risken finns att hunden vill jaga. Varje gång hunden lyckas jaga, blir jakten förstärkt, och risken att den ska jaga igen ökar. Och det här vill jag förstås undvika.

Kommando: Att mina hundar kommer på inkallning är jätteviktigt för mig. Vilket ord man använder för att få hunden att komma är olika - många använder sig av hundens namn, andra av ett "kom hit" eller "häråt". Det är bara att välja själv.

Börja med att träna ordet i enkla situationer. När hunden tittar på mig, säger jag mitt ord och belönar med en godbit, lek eller annat som hunden gillar. När hunden alltid reagerar positivt och nyfiket på ditt ord kan du testa att säga det när hunden inte är uppmärksam på dig, t.ex när den går och nosar på marken. Om du fått in tillräckligt många och bra belöningar tidigare, kommer hunden genast att avbryta sitt nosande och komma till dig.

En annan smart sak att göra är att säga ordet varje gång din hund redan är på väg mot dig. På så sätt förstärker du ordets betydelse. Det är också ofta smart att röra sig bort från hunden samtidigt som du säger ditt ord. Rör du dig mot hunden kan den uppleva dig som hotfull - rör du dig bort från den slår ofta nyfikenheten och kanske lite jaktleksinstikt till. Belöna i början ALLTID när hunden kommer till dig. Både när du sagt ditt ord, men också när den kommer av egen fri vilja. Du vill lära hunden att det alltid är lönsamt och kul att komma till dig.

Öka allt eftersom svårigheterna och störningarna, men se hela tiden till att ligga på en nivå där hunden har stor chans att lyckas bryta det den gör för att komma till dig. Vi vinner igenting på att göra det för svårt och behöva säga vårt ord 10 gånger utan att hunden reagerar - för varje gång jag säger ordet utan att hunden reagerar som jag vill, mister ordet sin betydelse och riskerar tillslut att bli ett bakgrundsbrus som betyder noll och ingenting för hunden.

Inkallning är en av de saker jag lägger mest tid på med Zaphod just nu. Vi ligger på en relativt enkel nivå än så länge. Jag ropar hans namn innan matdags - han hör "Zaphod" från köket och kommer rusande som en liten pil med förväntan på kvällsmat. Jag ropar också hans namn när vi är ute och han redan är på väg mot mig. När han börjar nosa omkring på gräsmattan smyger jag undan en bit. När han upptäcker att jag är borta och tittar åt mitt håll, ropar jag hans namn och då kommer han som ett litet jihu. Jag belönar ofta med en stunds kamplek, för det gillar han.

Jag säger också hans namn i situationer där han tittar på andra hundar, och belönar när han vänder blicken mot mig. Titta är helt ok, och det här vill jag förstärka. Genom att hans namn fått en positiv betydelse med belöningsförväntan, vänder han sig numer om så fort han hör sitt namn, även om det finns interssanta hundar att titta på längre bort.

Däremot fungerar det inte att ropa på honom när han fått syn på fåglar som flyger efter backen eller mellan trädgrenar. Då blir han som förstenad och går inte att få kontakt med. Hittills har han inte lyckats jaga efter någon fågel, men jag tror nog att jaktinstinkten kan sätta in här precis när som helst, och eftersom jag vill undvika att detta händer har jag en plan:

Dels att ha honom kopplad i situationer där risken är stor att han kommer att dra efter fåglar - dels att svallerträna på fåglar, och givetvis också att så småningom ha ökat hans störningstålighet såpass att vi kan använda fåglar som störning när vi tränar inkallningen.

Grunden till all träning är att det ALLTID ska vara lönsamt att välja mig. Belöning, belöning, belöning!

Superhunden Nemi
Förra hösten passade jag en kelpie-tik vid namn Nemi, som var helt fantastisk på att komma på inkallning. Varje gång hon hörde sitt namn vände hon på stället och kom som en raket. Nemis matte la väldigt mycket tid på inkallningsträning när Nemi var liten, och har som den duktiga tränare hon är, sett till att fortsätta belöna inkallningar även upp i vuxen ålder, även om belöningarna inte behöver dugga lika tätt nu som under inlärningen.

En gång när matte, Nemi och familjens andra två, tre hundar var ute på promenad i skogen, dök ett rådjur upp och for förbi. Hundarna tog upp jakten på en halv sekund, men när matte ropade vände Nemi på stört och kom tillbaka. En väl inlärd inkallning blir nästan som en hjärntvätt av hunden - den kan inte låta bli att "lyda".

Det här är min målbild för hur jag vill att inkallningen ska fungera. I princip noll i reaktionstid och snabbt, snabbt in till matte, med ett kroppsspråk som signalerar glädje.

Behövs inte nej?
Nej. I situationer där mina hundar tar upp jakt eller springer i full fart mot något som jag inte vill att de ska göra, säger jag inte nej. Jag ropar dem tillbaka till mig, förutsatt att de inte korsat en väg där de riskerar att bli överkörda av en bil eller något annat hemskt. Där använder jag hellre ett "stanna" och går och hämtar upp hunden. Målet är att när hunden hör sitt inkallningskommando, ska den veta exakt vad den ska göra - ordet ska alltid betyda spring så fort jag kan till matte. Det är tydligt och enkelt.

Givetvis kan man döpa sin inkallning till "nej" om man vill, men för mig känns det opraktiskt. Jag säger "nej" lite när som helst under dagarna, i olika situationer, och det betyder inte alltid exakt samma sak. Jag är rädd att ordet skulle mista sin betydlese otroligt snabbt om jag valt det till inkallningssignal, eftersom det är svårt att vara konsekvent med ett ord som man använder i olika situationer med olika betydelse.

Jag hade tänkt skriva om det där med att sno mackor, hoppa på besökare och springa ut i vägen också, men det får bli en egen blogg av det. Zaphod vaknade just och ser misstänkt kissnödig ut. När han vaknade kom han smygande och satte sig på min fot. Det fick han en godbit  och en kelstund för. Det ska alltid löna sig att komma till mig!