Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.

Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.

När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.

För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:

Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen

Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.

Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.

Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.

Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?

Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.

På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!

På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.

Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?

Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.

Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!

PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.

Alla har vi varit nybörjare på det här med hund, och när Pejla var liten valp blev jag väldigt förskräckt första gångerna vi lekte dragkamp och hon började morra, som jag upplevde det, åt mig. Jag slutade tvärt med leken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle hon få bete sig sådär? Nej, det kunde väl ändå inte vara rätt?

Nu vet jag bättre. Men när Pejla blev äldre och jag insett hur kul det kan vara att leka kamplek med sin hund, hade hon liksom mist sin gnista i den här leken. Jag fick prova mig fram för att få igång hennes kamplust igen, och tillslut gick det. Och en av de saker jag gjorde när vi lekte, var att uppmuntra just hennes morrande.

En hund kan morra av olika orsaker. Båda mina hundar morrar när vi leker. Zaphod mycket, hela tiden, Pejla ibland, om jag knuffar på henne när vi kampar, eller sätter min hand över hennes nos. Och det syns tydligt på båda att de har väldigt roligt under tiden. Själv blir jag också glad av detta lekmorrande, och morrar gärna tillbaka ibland :)

Hundar kan också morra när de är rädda, eller när de vill varna eller uppmärksamma något. Eller om de känner sig hotade. En del upplever det väldigt jobbigt att hunden morrar vid matskålen eller kring tuggben. En del tycker till och med att man måste vänja hunden vid att man ska kunna plocka bort matskålen eller benet, och gör därför detta regelbundet. Personligen har jag en annan strategi - jag tror nämligen att om man hela tiden går och tar hundens mat och andra resurser ifrån den, så kommer den att bli på sin vakt, och kanske att man till och med skapar ett problem som inte fanns där från början.

Min strategi kring mat är att helt enkelt lämna hunden ifred när den äter. Någon gång ibland kan jag gå nära skålen med mina händer, men då är det för att lägga något gott däri, så att hunden vänjer sig vid att mina händer nära skålen innebär något positivt.

Nu har jag kanske inga raser som är kända för att vakta ditt och datt, och detta med att lägga nytt gott i skålen gör jag faktiskt inte så ofta nu mera. Däremot lät jag barnen göra det när Pejla var valp, för att förebygga eventuella problem.

Jag passade en kelpietik i några månader för ett par år sedan. Hon hade ganska mycket vakt i sig. Och eftersom hon upplevde mig som en resurs (till skojigt och gott), försökte hon vakta mig mot Pejla. Hon morrade helt enkelt åt Pejla när Pejla försökte komma nära mig. Detta var inget jag ville uppmuntra, men själva morrandet såg jag som något positivt - hon varnade, och jag kunde därmed förstå att hon vaktade. Varje gång Nemi, som hon heter, gjorde så här, fick hon helt enkelt ett vänligt men bestämt "gå bort" - vaktar du mig får du inte vara med.

Pejla började morra på mig i våras/somras när jag skulle klippa hennes klor och torka hennes tassar. Eftersom hon aldrig gjort detta förut utgick jag ifrån att något var fel. Och det visade sig ju senare att hon hade ont både i ett bakben och i ryggen. Tänk vad bra att hon kunde tala om för mig att något var fel!

Att lära av en hund att morra som varning är inte heller något jag skulle kunna tänka mig att göra. En hund som morrar i varnande syfte, mot andra hundar t.ex, vill tala om för den andra hunden att den ska hålla sig på avstånd. Mot en människa kan det vara ett tecken på att hunden inte litar på människan.

En hund som inte tillåts morra i de här situationerna, som inte får möjlighet att varna, kan nog upplevas som ganska farlig, då den plötsligt gör utfall eller försöker attackera den andra hunden/människan. Om den hade fått varna först, hade man vetat vad som varit på gång, och hade haft en möjlighet att avvärja situationen. Och givetvis att sedan träna för att göra situationen bättre.

Pejla är också väldigt duktig på att höra när vi får besök. Hon hör det långt innan jag är medveten om att någon är på väg in. Då morrar hon lite tyst, som för att göra oss andra uppmärksamma på att någon är på väg. När hon gör det, säger jag bara att "nu är det bra", och gör ingen stor affär av det. Det är helt ok för mig att hon talar om att besökare är på ingång.

Mina hundar morrar mycket, varje dag. Mest när vi leker, eller när de leker med varandra. För ett ovant öra kan det nog låta riktigt illa ibland, men i mina är det som ljuv musik.

Jag har hittills skrivit ganska lite om Zaphods lydnadsträning, så det är dags för en uppdatering! Vi har kommit igång ganska bra de senaste veckorna, och det är så roligt. Han är en riktig liten stjärna!

Jag har lagt upp lydnadsträningen lite annorlunda med Zaphod än vad jag gjorde med Pejla. Detta beror dels på att de är olika personligheter, men också för att jag velat grunda honom med förkunskaper som jag missade med Pejla.

Pejla tränades väldigt flitigt i klickerskolans grundfärdigheter, dvs hon tränades mycket i att bjuda på beteenden frivilligt. Sitt, ligg, stå, inkallning, gripande av föremål, komma in med föremål till mig, springa till figuranter osv - allt detta ville jag först ha frivilligt, för att sedan lägga på signal (kommando) när beteendet såg ut som jag ville ha det. Här finns ett grundfärdighetsschema som jag använde (och använder fortfarande, fast med egna tillägg i mängder) från Canis

Såhär jobbar jag visserligen delvis med Zaphod också, men hans grundträning har mer bestått i att vi utvecklat lek tillsammans. Och att vi utifrån leken vävt in träning av beteenden, så att de liksom blir en del av leken. För det är så jag vill ha det. Jag vill att Zaphod hela tiden ska uppleva träningen som lek. Det ska vara roligt att träna!

Men förutom lek- och belöningsutveckling har vi också börjat så smått med övningar som så småningom ska bli till tävlingslydnadsmoment. Jag har en lista, som ändras och uppdateras hela tiden, men för dagen ser den ut såhär:

Fritt följ- och positionsövningar

Söka upp mig (jag lämnar honom, och belönar när han kommer i fatt och söker upp min vänstra sida):

Status: Han är duktig på detta. Försöker nu länga sträckorna som han går vid min vänstra sida innan belöningen kommer.

Hitta position: Vi har jobbat med vändningar på stället, där jag vill att han, när jag rör mig, ska flytta sig och hitta rätt position vid min vänstra sida. Vi jobbar också med själva ingångarna, att han ska hitta in i rätt position.

Status: Han är duktig på bakdelskontrollen så till vida att han svänger runt med rumpan för att hamna rätt. Han är också duktig på att komma in i position från olika håll i förhållande till mig (framifrån, från höger och vänster. Bakifrån är lite sämre, men vi jobbar på det). Dock överarbetar han bakdelskontrollen något och hamnar gärna snett bakom mig istället för rakt. Han har heller inte särksilt bra uthållighet i position, utan letar vidare efter rätt position om inte belöningen kommer inom några sekunder.

Uthållighet i fria följet: Vi jobbar med att jag går baklänges och att han ska följa mig. Det jag tittar på här är hur han ser ut i kroppen. Att han går rakt, utan att fokusera för mycket på min vänsterhand (vilken jag oftast belönar ur) - att han ska få en förståelse för att det är själva gången och kroppshållningen som ger utdelning.

Vi jobbar också med att gå som man ska - dvs framlänges, jag rak i ryggen, lite stel så där som man är på tävling, och att han följer mig vid vänster sida i rätt position.

Status: Han är ganska duktig i båda dessa övningar. Bättre framlänges än baklänges faktiskt. Bara att jobba vidare. Ska snart börja lägga på en exterbelöning och testa om detta kan få upp sträckornas längd något.

Jobba nära

Detta är inget moment i sig, men vi har jobbat lite med att han ska kunna söka sig bort från mig och inte alltid vara så nära. Behöver balansera upp detta och lägga en period på att han utför saker väldigt nära mig och får en högre belöningsförväntan hos mig.

Håll fast föremål

Det finns väldigt många delar att träna för att få en bra apportering, och en del är att hålla fast föremål med ett fast grepp, utan att tugga. Målet är att föremålet ska gripas och sedan hållas stilla i greppet ända tills avlämningen sker. Vi har börjat träna detta den här veckan (dock inte på apportbocken, vill ha in själva beteendet på olika föremål innan vi kör det på apportbock).

Det kan vara lite knixigt att få hunden att förstå att det är just själva hållandet som ger utdelning. Med båda mina hundar har det varit en utmaning - de har först, helt logiskt, trott att det är själva gripandet som ger belöningen, och/eller att det är fritt fram att släppa föremålet så fort de ser belöningen.

Här är s.k omvänt lockande ett väldigt bra hjälpmedel. Och det har vi använt oss av. Jag använder även en externbelöning på golvet eller marken bredvid oss. Dessutom övar vi på att han ska hålla fast föremålet trots att jag petar på det eller på honom, eller när jag drar lite i föremålet. Och alla de här sätten hjälper honom att koncentrera sig på själva hållandet.

Status: Det här är ett moment som har gått väldigt fort framåt. Med Pejla höll jag på i veckor för att få fram den här förståelsen. Zaphod lärde sig det igår. Dagens pass ska utvecklas så att han kan hålla föremålet längre, och jag har redan börjat plocka bort hjälperna som omvänt lockande och externbelöning faktiskt innebär. Målet är ju att han ska ha förståelse för hållandet även när jag bara står rakt upp och ner och han inte kan se några belöningar. Vill också väldigt snart få honom att kunna hålla med ett fast grepp under rörelse (under baklänges march, på kloss osv).

Stå

I lydnaden finns moment där hunden ska kunna ställa sig. Dels har vi ställande under gång där hunden under fritt följ ska ställa sig och stanna på kommando, dels har vi ställandet mitt under en inkallning, och dels har vi ställandet i fjärren, där hunden ska växla mellan sitt, ligg och stå med föraren på avstånd, utan att förflytta sig.

Vi har övat på hopp-stå, som går ut på att jag belönar honom för att landa med framtassarna på marken väldigt distinkt. Han gör ett litet hopp upp, och sedan landar han.

Status: Han bjuder hopp-stå frivilligt och får belöningen direkt. Vi ska nu utveckla det till att han ska kunna hålla position efter landningen.

Till fjärren behöver vi börja blanda in stå i växlingarna, som hittills enbart handlat om växlingar mellan sitt och ligg.

Sitt & ligg

Här vill jag att han ska kunna bjuda beteendena frivilligt. Och eftersom dessa beteenden är väldigt enkla för honom, är det också i den här träningen som jag vill öva honom i att kunna bjuda det ena under ett pass, och sedan bjuda det andra under nästa - utan att bli frustrerad över att det första inte längre ger utdelning.

Vi jobbar också med signalkontroll.

Status: Han blir bättre och bättre på förståelsen att byta beteende utan att bli frustrerad. Vi måste köra korta pass - när han blir trött kommer frustrationen. Pauser är viktigt!

Vi har börjat lägga på signal på sitt och ligg (fast ligg heter lägg här). Hittills kör jag rena pass med signalkontroll, dvs jag blandar inte mellan sitt och ligg under samma pass än. Men det bör vi göra väldigt snart eftersom de rena passen gått väldigt bra.

Har för övrigt fått fram ett väldigt snyggt läggande under inkallning under våra övningar!

Inkallning

Här är det också många delar som behöver tränas. Fart, snabb reaktion på kommandon, balans mellan stadga och explosivitet, stoppa snabbt och rätt (ligg och stå), ingång till fotposition i hög fart... mycket är det.

Status: Vi har hittills jobbat en del med fart. Ingången behöver bli mycket bättre på nära håll innan jag blandar in den i inkallningen. Vi jobbar också med stadga i sitt och ligg när jag lämnar honom.

Släpper upp honom från stadgepositionen (sitt eller ligg) på min frisignal, och när han har bra fart får han belöningssignal och får rusa rakt in vid min vänstra sida och sno en snörboll i farten. Jätteroligt :)

Det jag närmast vill jobba vidare med är att få snabb reaktion på kommando. I de högre klasserna ska hunden läggas och ställas på kommando under inkallningssträckan, och de har inte många meter på sig att stanna. Dels ska stoppen vara snabba, men de måste också reagera snabbt på signalen om det ska bli bra. Därför ska vi öva oss i att han ska springa snabbt mot mig ända tills han får varsågod att springa på externbelöning. Detta har vi inte övat oss i alls hittills - ser fram emot denna träning jättemycket. Så mycket att jag nu i skrivande stund bestämmer mig för att gå ut och träna just detta direkt efter bloggandet!

Externbelöning

Detta är heller inget moment i sig, men en väldigt bra förkunskap för hunden att ha i träningssituationen. Jag vill lära honom principen först gör man, sen får man.

Status: Jag har introducerat externbelöningen under våra småövningar. Dels under håll fast - håll fast så får du varsågod att springa och ta din leksak. Men också under sitt och ligg. Bjud på sitt (eller ligg) så får du springa och ta din leksak, (alternativt springa och äta godbitarna).

Jag vill dock få upp hans förmåga att arbeta snabbt under de här övningarna. Hittills blir han ganska låst i tanken på belöningen och rör sig rätt sakta.

Vittringsapportering

Jag har inte bestämt mig riktigt för vilken metod jag ska använda för att lära in vittringen, men en av metoderna innehåller en frysmarkering där hunden pekar på rätt föremål med sin nos och håller kvar nosen där tills belöningsmarkören kommer. Det är möjligt att vi kommer att använda denna metod, och jag jobbar därför med lite förkunskaper.

Status: Jag vill få fram nosfrys i min öppna hand. Vi har jobbat med nosdutt i hand, och då håller han nosen där kanske en tiondels sekund, ett hårt tryck, och sedan därifrån. Detta har använts för träning i avlämnande av föremål. Men nu vill jag alltså att han också ska kunna hålla kvar nosen längre. Har hittills shejpat fram längre tid, och är kanske uppe i en sekund. Men nu när han börjat få förståelse för externbelöning och omvänt lockande i håll-fast-träningen, ska jag börja introducera detta även under nosfrysövningarna, för att se om jag kan få fram bättre förståelse för stadgan.

Tanken är att nosmarkeringen sedan ska föras över på post-it-lappar, att han kan markera en post-it-lapp genom att peka på den med nosen. Och senare blandas fler post-it-lappar in, då han ska markera den lapp som luktar mig. Men det blir en senare historia.

Det finns massor, massor, massor mer att öva på inför lydnaden, men detta är vad vi sysslar med just nu. Vi har tidigare t.ex jobbat med förkunskapen "springa rakt ut i fart bort från mig", inför rutan. Men denna träning får vila lite nu när jag vill balansera upp hans vilja att jobba nära.

Och trots att inte alla är intresserade av just tävlingslydnad så finns massor i de här övningarna som gagnar vardagslydnaden väldigt mycket. Om inte annat så är alla övningar ett bra sätt att lära hunden att det är himla kul att umgås och jobba ihop med dig!

Hur viktigt är hundträning, egentligen? På söndag är det val i Sverige, och i relation till de stora frågeställningar som kommer upp i samband med det, hur viktigt är hundträning då? Vad betyder mina resultat på träning och tävling för andra? På vilket sätt bidrar vi till världen, vi som hela tiden håller på med våra hundar?

När man funderar i dessa banor är det lätt att känna sig egoistisk i sitt intresse. För det är ju just det det är - ett intresse. När jag skaffade Pejla hade jag en tuff period i mitt liv. Jag hade jobbat 60-timmarsveckor under flera år, varit med och byggt upp ett företag, och samtidigt hade jag två småbarn, hus och alla andra måsten som hör livet till under småbarnsperioden. Men kroppen sa ifrån. En dag tog det stopp, och jag fick ta en lång paus från arbetet.

Det var under den här pausen som mitt hundintresse egentligen vaknade till liv. Plötsligt hade jag tid att se på TV, och fastnade i ett hundprogram. Och det var då jag började fundera på hur jag skulle vilja träna en hund, om jag hade en.

Jag sökte på internet och hittade en helt ny värld. Det finns verkligen mycket skrivet om hundträning och hundfostran! Jag stötte på begreppet klickerträning, och begravde mig i texter om inlärningspsykologi och beteendevetenskap. Detta var verkligen intressant!

Och när Pejla kom till mig våren 2007 hade detta en avgörande betydelse för min livskvalitet. Jag hade plötsligt ett nytt intresse. Ett alldeles eget intresse som faktiskt ingen av mina närmaste vänner delade. Jag umgicks och tränade med min hund, enbart för min egen skull. Och jag mådde bra!

En sida av hunderiet har sedan dess handlat om att tävla. Att lyckas med träningen såpass bra, att vi kan prestera på beställning. Att vara bäst när det gäller är inte alltid lätt, men det kan vara en otrolig motivationshöjare för träningen att ha en tävling att se fram emot. Mål är viktigt om man vill komma framåt.

Men vart hamnar hunden i allt det här. Den har inte valt att gå fot med precision, att springa till en ruta utmärkt med koner och stanna mitt i på kommando, att komma i full fart på inkallning och stanna i en perfekt ingång på rätt sida om föraren. Det är jag som tränare som bestämt att min hund ska vara med på det här, och jag ser det därför som min skyldighet att se till att min hund har roligt när vi tränar och tävlar.

I min värld finns det inte att jag skulle bråka med min hund om den reser sig från platsliggningen. Det finns inget annat att skylla på än att jag själv inte lyckats med träningen tillräckligt bra. Jag skulle aldrig för mitt liv skylla på trots om hunden inte lägger sig på "ligg" - bara dålig träning. Och vill inte hunden gripa apporten beror det inte på att den är olydig - jag har helt enkelt inte lyckats lära in momentet ordentligt.

Nej, att bråka med hunden när den inte gör som jag vill, det är något som går bort helt när jag tränar mina hundar. Jag tar själv på mig ansvaret för att tävlingsmomenten ser ut som de gör - det resultat vi gör är ett kvitto på hur bra eller dåligt jag som förare lyckats lägga upp träningen.

För hunden är varken tränings- eller tävlingsresultat viktigt heller. Precis lika oviktigt som hundträning är i det stora hela. En hund kan givetvis inte förstå det här med tävling, resultat och poäng. En hund går genom livet glatt ovetande om de prestationskrav vi människor ibland kan ha på oss själva. Och jag är ganska säker på att mina hundar skulle vara lika glada om vi bestämde oss för att helt sluta upp med tävlingslydnaden.

Vad de däremot skulle sakna, vore om vi slutade leka. Pejla har gått på Metacam i drygt en vecka nu. Och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad som har varit fel med henne, så har jag inte vågat göra för mycket fysiska saker med henne. Dvs nästan ingen träning, och nästan ingen lek. Inte heller några långa promenader eller annat fysiskt påfrestande. Eftersom jag är rädd att det skulle kunna innebära påfrestningar som hon egentligen inte är frisk nog att klara av.

Så för vem är hundträning viktigt egentligen? Det är helt oviktigt och meningslöst i det stora hela, det gör inte världen till en bättre plats. Det är alldeles ointressant för de allra flesta i min närhet. Det är egentligen också helt oviktigt för mina hundar, iallafall resultat- och precisionsmässigt. Men för mig är det viktigt. För mitt välmående och för min egen utvecklings skull är det viktigt. Det är iallafall så jag har känt i snart fyra år.

Men den senaste veckan har hundträningen minskat sin betydelse även för mig. Att inte veta vad det är för fel med Pejla har satt igång en rejäl tankeverkstad. Och jag inser mer än någonsin att det ju såklart inte är själva träningen som är grejen. Det är ju hon, individen, Pejla som är viktig för mig. Och att umgås med henne. Plötsligt verkar all vår framgång i träning och på tävlingsplanen alldeles meningslös. Det enda som verkligen betyder något, är att hon mår bra. Att hon får ha roligt och göra saker som hon tycker om. Och att vi mår bra, tillsammans.