Att bli presenterad som "hundinstruktören Lina Sundberg" i tryck känns faktiskt lite märkligt. Roligt, men märkligt. Nu är jag visserligen utbildad instruktör, och håller också kurser, både i brukshundklubbens och i egen regi, men jag känner mig väldigt ödmjuk inför denna uppgift. Jag har defacto bara varit hundägare i fyra år, och instruktör bara en liten stund. Ja, alltsammans känns fortfarande väldigt nytt och spännande.

Bilden är från senaste numret av Härliga Hund där man ställer 7 frågor till mig, eftersom jag bloggar här på Härliga Hunds avdelning på mixr.se. Det är roligt med uppmärksamheten, och jag hoppas att det kan locka ännu lite fler läsare hit till bloggen.

När jag tänker tillbaka på min tid som hundägare och hundtränare är det mest påtagliga hur mycket jag utvecklats under de här åren. Från att ha läst teoretiskt om hundträning, till att själv börja träna, så småningom tävla, och gå vidare i mitt tänk, få en djupare förståelse och en himla massa aha-upplevelser. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag kan inte minnas något annat som tagit sådan fart och gått framåt så snabbt som det här i mitt tidigare liv. Och resan är ju inte slut än. Jag lär och utvecklas hela tiden, och till största delen kan jag tacka mina hundar för det.

Nu när jag har två hundar är det extra spännande, just utvecklingsmässigt för min egen del. Jag har sedan Zaphod flyttade hem till oss kommit på mig själv många, många gånger, med att försöka lösa saker eller träna in nya smågrejer, på precis samma sätt som jag gjort med Pejla. Upptäckt att det inte funkar, kliat mig i huvudet, och insett att - annan hund - annan lösning. Och det är verkligen inspirerande att tvingas vara kreativ och tänka nytt. Det är stärkande och förstärkande att själv hitta lösningar.

En sådan enkel sak som att lära Zaphod att gilla att hoppa in i bilen efter avslutad träning kan få agera exempel. När jag lärde Pejla att hoppa in i bilen, och att gilla det, shejpade jag det helt enkelt och belönade henne med godbitar när hon frivilligt hoppade in. Det här funkade hur bra som helst på henne. Hon gillar ju godis.

Jag har gjort på samma sätt med Zaphod, och det har funkat bra, ganska länge. Men på senare tid har han inte velat hoppa in alls. Och jag insåg ganska snart att han börjat se sambandet mellan hoppa in i bil = träningspaus. Han gillar verkligen att träna den lille. Att leka på planen ihop med mig smäller långt mycket högre än att få en sketen godbit i bagageutrymmet...

När jag och min träningskompis Marita var och tränade med våra fyra hundar häromdagen fick hon bevittna hur det kan se ut. Vi kör ett pass, jag och Zaphod, och när jag plockar leksakerna innanför västen och börjar gå mot bilen, är han först med mig, trippande lite på sned framför, som för att kolla in vad som nu ska hända. Men ju närmare bilen vi kommer, desto mer skeptisk blir han. Och när jag väl är framme, har han hunnit ut på träningsplanen igen, med en blick som säger - Kom igen nu matte! Det är ju HÄR vi ska vara, här är det skoj!

Jag vill inte gärna tjata på honom. Jag vill väldigt gärna att han efter avslutat pass ändå ska tycka att pausen i bilen är helt ok. Inte bättre än träningen, men ändå helt ok.

Jag testade en gång att vänta ut honom. Sedan att ropa på honom ett par gånger. Då kommer han ju iallafall. Väntade lite till. Rörde mig mot bakluckan, och fick tillslut ett frivilligt inhoppande. Belönade med lite godis, stängde gallerdörren, och tänkte att det här är ju riktigt, riktigt dålig träning. Att den där godbiten är verkligen ett nedköp för honom.

Men det är ändå nu det blir skoj. För om det här hade hänt för fyra år sedan hade jag säkerligen inte kommit på någon lösning själv. Då hade jag behövt ta hjälp från någon mer kunnig. Men nu gav jag mig fanken på att jag skulle hitta en lösning på egen hand.

Vad är problemet egentligen? Enkelt. Jag har inte en tillräckligt bra belöning för honom i det här läget, vilket gör att inhoppandet i bilen inte förstärks. Lösningen måste alltså bli att byta belöning.

Han vill ju fortsätta träna i det här läget, fortsätta leken. Jag måste alltså belöna med lek.

Fumlade runt lite, släppte ut honom på frisignal, väntade ut ett frivilligt inhoppande igen, och kastade in kongen. Mja. Han tog den väl lite, men att leka med en hund i ett bagageutrymme är inte helt praktiskt.

Det här förloppet tog ju bara ett par minuter, och medan jag grejade gick tankarna runt. Och tillslut hade jag lösningen, som ju egentligen är så uppenbar! Det han vill i det här läget är ju att få komma ut och leka.

Sagt och gjort, jag släpper ut honom på ett "fri", och sätter igång en kamplek med honom. Efter en kort stund plockar jag undan leksaken, blir passiv, och väntar. Den här gången gick det betydligt snabbare för honom att hoppa in. Och direkt fick han ett nytt "fri" och ny lek ute hos mig. Efter några repetitioner var han snabb som en liten vessla in i bilen.

Det här är ju en yttepytteliten grej, men jag tycker ändå att den så fint symboliserar hur mycket mitt kreativa tänk kring hundträning utvecklats under åren. Och det känns väldigt skönt att numer kunna lösa små och stora problem på egen hand, och framför allt, att våga testa egna idéer. Det är väldigt förstärkande för mig.