Igår kväll var jag på klubben och förberedde lydnadstävlingen vi ska köra den 22 maj. Jag ska vara tävlingssekreterare (skriva domarprotokoll) och ansvarar för att allt är förberett och klart inför tävlingsdagen.

Varje gång jag är involverad i en tävling på klubben blir jag väldigt tävlingssugen! Jag funderar på att anmäla mig och Pejla till start i lydnadsklass 3, trots att vi är långt ifrån färdiga med klassmomenten. Men det är faktiskt två veckor kvar, och man hinner träna mycket på den tiden!

Jag har bara tävlat tre gånger med Pejla. Första och tredje gången var vi väl förberedda och det gick väldigt bra. Vi fick bra poäng och vann dessa båda tävlingar, men framför allt så var jag väldigt nöjd med vår prestation och med Pejlas attityd på tävlingsplanen.

Tävlingen däremellan ser jag som en läxa att inte starta tävling förrän man är redo. Det var under en period då Pejla tråkigt nog varit med om några saker som gjort henne osäker på lydnadsplanen. Och trots att vi kunde momenten någorlunda, så höll hon inte alls ihop den gången. Det var jobbigt att se - hon var osäker och ville helst därifrån. Detta gör vi aldrig om, men jag är ändå glad att ha erfarenheten. Jag lär mig bäst av att uppleva.

Alla gånger jag tävlat har jag varit nervös. Riktigt nervös. Det var värst första och andra gången. Men även tredje gången var riktigt jobbig till en början. Men på något sätt lyckades jag den gången vända lite av den negativa stressen till något positivt. Och sedan dess har jag tränat mig själv i att hantera stress på ett bättre sätt - utsatt mig själv för många tävlingslika situationer - tränat inför folk osv.

I förra veckan var jag på en föreläsning med Anita Axelsson. Hon är lite av en expert på tävlingspsykologi och mental träning. Jag kan verkligen rekommendera ett föredrag med henne, och dessutom hennes bok "Mest när det gäller" som jag läste någon gång efter den där tävlingen nummer 2. Läste då även Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" som också den gett en hel del bra tips.

De stora sakerna för mig har varit att jag börjat sätta tydliga mål för vad jag vill uppnå med vår träning. Och det viktiga är att målen inte är resultatinriktade, utan prestationsinriktade. Dvs, jag fokuserar på exakt VAD det är vi ska uppnå - hur det ska se ut, hur det ska kännas, hur hundens attityd ska vara, hur jag ska uppträda osv. Inte på vad vi ska nå för placering eller hur många poäng vi samlar ihop. Och de här målen ger också motivation - de har blivit drivkraften i min träning med hundarna.

Och precis som Anita Axelsson säger - lyckas man med prestationsmålen kommer ofta resultaten på köpet. Precis detta upplevde jag på min och Pejlas tredje tävling - inför den hade jag fokuserat till 100% på hur det skulle se ut och kännas där ute på planen, inte alls brytt mig om att fundera på resultatet, men det kom på köpet.

Det är dock kanske lite övermodigt att fundera på en tävlingsanmälan till en tävling som går av stapeln om bara två veckor, när man tänker sig att jag i så fall skulle behöva lära in båda vittringsapportering och rutan som vi faktiskt inte kan alls. Hon har en del bra förkunskaper, men att få till momenten på tävling som det ser ut idag är helt otänkbart. Men bara tanken på en eventuell tävlingsstart motiverar mig mycket att ta tag i just dessa moment. Pejlas tass är läkt, så det är väl bara att sätta igång!