När jag skulle skaffa Pejla, som då var min första hund, läste jag mycket om hundträning. Jag fastnade ganska omgående för en belöningsbaserad form av träning som brukar kallas klickerträning eller shejping. Ordet "klickerträning" kommer utav den lilla manick man använder för att markera beteenden hos hunden man vill förstärka, och ordet "shejping" kommer från engelskans "shape" - att forma.

Inom klickerträning och shejping koncentrerar du dig på att förstärka beteenden hos hunden som du vill se mer av, och på så sätt lär sig hunden vad som är lönsamt och inte lönsamt att göra. Oönskade beteenden får du bort genom att se till att just detta beteende inte lönar sig för hunden, samtidigt som du ser till att ett annat, mer önskat beteende, förstärks.

Det finns hur mycket som helst att läsa om klickerträning och shejping; om inlärningspsykologi och beteendevetenskap, och det här är något som intresserar mig väldigt mycket. Så det var nog inte så konstigt att jag fastnade för den här typen av träning.

Men för mig har klickerträning blivit så mycket mer än bara en träningsmetod. Det har blivit ett sätt att se på livet. Ett beteende som belönas ökar i sannolikhet. Ett beteende som inte belönas minskar i sannolikhet. Så enkelt är det. Och det här kan du applicera på alla levande varelser i din omgivning. Barnen, mannen, katten, hunden, hönan, delfinen eller vad du vill.

Klickerträning har blivit ett sätt för mig att tänka. När barnen gör läxor eller ska lära sig nya saker försöker jag förstärka, det vill säga belöna, när de gör rätt. Jag struntar i när det blir fel, gör ingen sak av det, utan koncentrerar mig på att ge uppmuntran när de gör rätt, eller för bra försök på vägen. Och när jag hjälper dem gör jag det genom att lägga upp saker och ting så att de har stora chanser att lyckas.

Och precis såhär tänker jag också med mina hundar. Det innebär att jag ytterst sällan korrigerar dem. Jag har inget intresse av att "bestämma" över hundarna i traditionell mening. Alltså att hunden ska lyda bara för att jag säger att den ska det. "Gör som jag säger - annars...". Den typen av träning roar mig inte alls, utan jag vill ha hundar som gärna tar för sig, testar sig fram och är aktiva och glada under träning.

När jag säger att jag ytterst sällan korrigerar, så menar jag att jag ytterst sällan utsätter mina hundar för obehag för att bryta ett "felbeteende". Jag hotar dem inte, tar dem inte i nackskinnet, blänger inte argt på dem, jag rycker dem inte i kopplet och jag slänger inga skrammelpåsar för att skrämma dem.

Jag vet att den typen av träning med att tillföra straff efter ett oönskat beteende ofta fungerar, men jag har hittat ett annat sätt, som passar mig bättre, och som håller mig och hundarna på bra humör. Dessutom är det ett väldigt effektivt sätt att träna.

Förutom de två hundarna (och kaninerna) har vi också en katt i familjen. Hon, precis som hundarna, äter sin mat ur en skål på köksgolvet, men till skillnad från hundarna så lämnar hon ibland en del av maten kvar i skålen.

När Pejla var liten bestämde jag mig för att lära henne att inte äta av den kvarblivna kattmaten. Men istället för att ta henne i nackskinnet och fya henne om hon skulle försöka, la jag upp en helt annan plan.

För det första: Se till att hon aldrig lyckas ta för sig av maten. Detta innebar med andra ord att jag fick se till att vara med varje gång katten fick mat och lugnt och stilla hindra Pejla från att ta för sig om hon skulle försöka. Det innebar till exempel att jag höll om hennes bröstkorg, eller att vi satte upp ett kompostgaller för kattens hörna, så att Pejla inte kunde komma dit.

För det andra: Jag belönade allt hon gjorde, som inte var att ta för sig av kattmaten. Att hon tittade bort från skålen, att hon tittade på mig, att hon rörde sig kring skålen utan att ta osv osv. Belöningen fick hon från mig och gissa vad jag använde? Just det, kattmat.

Men ibland fick hon faktiskt äta ur kattmatsskålen. När hon var såpass duktig på att låta bli den att vi kunde träna andra småsaker med skålen bredvid, kunde hon ibland få ett "varsågod", och därmed springa bort till kattmaten och äta.

Sådana varsågodövningar är bra att generalisera - att inte enbart göra dem kring kattmat, eller enbart göra det kring hundens egen mat. Utan att också göra det med utslängda godbitar på golvet eller gräsmattan, med leksaker som hunden gärna vill ha, med människor hunden gärna vill hälsa på, andra hundar som hunden vill springa fram till. Om du är noggrann med det här, så får du en hund som varje gång den vill ha något, "frågar dig om lov". Om den tusen gånger fått ett "varsågod" till något den vill ha för att den t.ex tittar på dig, är sannolikheten enormt stor att den kommer göra det nästa gång den vill ha något också.

Och det här är givetvis också något som man kan applicera på problemet "att sno mackor från köksbänken". Det har jag däremot inte gjort.

En liten historia: Pejla tar inte mat som ligger på köksgolvet. Jag har enligt det jag beskrivit här ovan tränat henne att det lönar sig mer att låta bli allt ätbart som ligger på golvet. Det är praktiskt när det gäller kattmaten, men det är också praktiskt när jag t.ex tappar något på golvet vid matlagning.

En morgon fick dock Pejla för sig att sno åt sig lite gott från köksbänken. Jag hade glömt en halv korv framme. Den andra halvan hade vi använt som belöning under föregående kvälls träningspass. Hur som helst, Pejla fick väl korvdoften i nosen, hoppade upp, och snappade åt sig det goda.

Problemet (hennes problem) var bara att hon råkade tappa korven på golvet. Helt plötsligt låg den alltså på ett ställe där det i hennes värld absolut inte lönar sig att försöka sno något. Så vad gjorde hon? Hon ställde sig och glodde på den. Och där stod hon. Jättelänge.

Jag tycker att detta är en väldigt bra historia. För mig var det lite av en wake up call att börja generalisera varsågodövningarna till olika miljöer. För Pejla hade just golvet blivit omöjligt att sno ifrån. Och i praktisk träning vill jag gärna att det i hennes huvud ska vara lika omöjligt att sno leksaker eller godis från mina händer, som ligger runt omkring oss på träningsplanen, som ligger i min ficka, min ryggsäck där borta, eller i någon annans rygga för den delen.

Jag har inte varit lika duktig på att träna in det här på något annat ställe som jag varit på köksgolvet. Men jag vet att det går och har mål för hur det ska se ut. Detsamma gäller för saker som att hoppa på människor - lär hunden att det inte lönar sig! Se till att vända ryggen till när hunden försöker få kontakt med ditt ansikte. Belöna den istället när den gör något som du vill att den gör - t.ex sitter ner. Ge den då kontakten den så gärna vill ha. Och kanske en godbit till och med.

Du får det du förstärker, säger Bob Bailey, legendarisk djurtränare från USA som tränat tusentals djur av olika arter. Beteenden som blir förstärkta, dvs belönade, ökar i sannolikhet. Beteenden som inte blir förstärkta, minskar i sannolikhet. Det är faktiskt så enkelt. Däremot är det inte sagt att det alltid är enkelt att lägga upp träningen, eller att alltid förstå exakt vad som är förstärkande för hunden, men det får bli en historia en annan dag.