Direktlänk till inlägg 21 september 2009
Vi åkte till Eds brukshundklubb på lördag eftermiddag för att känna på miljön och träna inför tävlingen. Jag ville framför allt ha roligt på planen, men även detaljträna en del moment. Rutan, till exempel, eftersom jag dagarna innan lyckats lära Pejla ordentligt att gå ut åt höger (mitt höger) i rutan, och allt som oftast hamna utanför. Ville också köra igenom alla moment för att känna av att allt fungerade.
Det kanske viktigaste jag ville träna var platsen; att få henne att ligga lugnt och tryggt på plan med mig bakom planket där förarna gömmer sig på klubben. Det är ett himla bra ställe att träna plats på för övrigt, eftersom man kan se genom springorna på planket och hela tiden vet exakt vad hunden gör.
När jag väl la den första platsen hade vi varit där och tränat en bra stund, och Pejla hade en härlig attityd. Men drygt en minut in i platsliggningen började det skjuta inåt skogen. Ett par rejäla skott var det. Jädrans jäkla skithelvete!, tänkte jag. Minst. Såg direkt att hon blev berörd. Hon låg dock kvar, men jag bestämde mig raskt för att inte köra hela tre minuter, utan återgick typ 10 sekunder efter att skotten smällt av. Belönade med godis där hon låg, och hon tog godiset = ett bra tecken (blir hon för berörd kan hon inte äta).
Men när jag sedan försökte mig på att träna annat var hon märkbart berörd. Ville inte springa efter boll eller äta :( Ville inte lämna min sida. Jag försökte ändå leka med henne lite, men tog sedan en paus då hon fick ligga i bilen.
Testade lite senare att träna igen, och det gick bättre. Men när jag testade plats, reste hon sig när jag bara gått en meter. Gjorde om. Samma sak. Bara att gå tillbaka i träningen, tänkte jag efter en stunds funderande, för jag måste ju få det här att fungera om jag ska kunna tävla imorgon!
Belönade massor för att hon bara låg vid min sida. Tog ett steg, gick tillbaka och belönade, två steg, massor av belöning, osv osv, tills jag kom ifrån som i en lkl1 plats. Så långt funkade det. Bra.
Löste ut med att kasta boll, och nu var hon med på noterna igen. Bra!
Pausade och gjorde om det här några gånger, och tillslut hade jag jobbat mig bakom planket, och kunde belöna genom att kasta bollen över planket och samtidigt skrika "varsågod!". Och den här strategin fungerade riktigt riktigt bra!
Vi tränade även rutan efter detta, med bilmattetarget, och så länge targeten ligger i rutan blir det förstås rätt.
På tävlingsdagen var hon på ett strålande humör när vi kom till klubben tidigt på morgonen. Vi gick promenad och tränade på träningsplanen. Allt var frid och fröjd och det kändes väldigt bra. Ända tills det började skjuta i skogen igen... :(
Svansen in mellan benen, låg i baken, darrande bakben... och att äta godis fanns inte på kartan. Det var kanske en halvtimme - fyrtio minuter tills vi skulle in och jag tänkte att jaha, det var den tävlingen det. Men sedan nej! Jag måste ju få det här att fungera - åtminstone försöka få det att fungera. Jag ville ju tävla, men absolut inte gå en tävling till med en hund som ser strykrädd ut. Det är inte roligt för någon.
Såg vid det här laget att hon även började reagera på tävlingsledaren som kommenderade inne på plan. I vanliga fall brukar hon få ligga och ha lite tråkigt i bilen för att ladda batterierna, men den strategin kändes inte som en bra plan i det här läget. Så jag tog henne med till bortsidan av träningsplanen, rätt långt från tävlingsplanen, och började träna platsliggning. Samma sak hände som igår - hon reste sig så fort jag försökte lämna. Men jag körde samma taktik som kvällen innan - massor av belöningar för väldigt låga kriterier, och snart kunde jag jobba mig bakom ett litet avbytarbås. Bra!
Nästa steg var att vi närmade oss tävlingsplanen, och helt enkelt sitta och titta på de tävlande och lyssna på tävlingsledaren. Varje gång tävlingsledaren kommenderade, fick hon en liten godbit. Och efter sisådär en fem minuter stog hon där och viftade på svansen!
Kan tillägga att jag själv hela tiden var rätt så nervös - dels tävlingsnervös, men också på grund av oron för hur hon mådde och hur det skulle gå.
Innan det var vår tur att tävla hann jag belöna massor för kortkorta fria följ, och sedan var det dags.
Vid det här laget hade jag dock bestämt mig för, att om hon reser sig från platsen, så bryter jag. Dels vill jag inte tävla med en rädd hund; dels visste jag att vi skulle behöva platspoängen för att nå upp till 1:a pris.
Mitt hjärta har sällan dunkat så hårt och så fort som det gjorde när jag stod där bakom planket. Hjälp vad nervös jag var! Men det var väldigt, väldigt skönt att kunna stå där och kika genom springorna, och se hennes beteende. Hon kollade sig omkring lite i början, kollade in hunden som låg bredvid (det var bara vi och en rottis i 2:an), och efter ungefär en halv minut la hon ner hakan i backen. Wow! Lycka! I det läget fick jag en rus genom magen som dittills var det häftigaste jag upplevt i tävlingssammanhang. Hade jag haft en boll i fickan vet jag inte vad jag hade fått för mig att göra! :)
Så när platsen var avklarad skulle vi plötsligt tävla! Jag hade mentalt ställt in mig på att bryta, men nu när det här gick så bra var det förstås bara att köra på. Gick av planen för att lösa ut henne lite, kände att hon var med mig till tusen, och sedan var det pang på igen.
Pejla var verkligen en liten stjärna på plan. Lyckoruset som började vid hakan i backen höll i sig genom hela programmet, och jag tror att vi smittade varandra - det blev som en god cirkel där vi båda hade så kul och kände både bus och koncentration samtidigt.
Allt flöt på, och trots att jag var så nervös att munnen dammade, och kände hur jag skakade vid ett par tillfällen, så var det hela en otroligt positiv upplevelse. Till och med när vi nollade rutan var jag lycklig! Hon sprang rakt ut, men när hon korsat första konerna drog hon lite åt höger, och när jag sa "stå" vände hon åt "fel" håll, så att hon hamnade för långt ut. Men vad gjorde det? Inte ett dugg. Hon gjorde precis så som jag tyvärr lyckats lära henne att rutan fungerar utan target, så när momentet var slut, löste jag som vanligt ut henne med ett "fri" och hon kom sättande med väldigt hög förväntan, och väldigt glad över att få apportera strax därefter :)
På det hela taget är jag så jäkla glad att jag inte bara gav upp. Det var otroligt nära flera gånger när jag såg hur berörd hon var, men någonstans där inne var det något som sa mig att jag bara inte kunde ge upp; att jag måste göra allt jag kan för att få det här att fungera! Och det är just det här som var den största vinsten för mig denna tävling - att lyckas få en berörd, låg Pejla, att bli glad, intensiv och härligt med mig i en svår tävlingssituation. Det hade jag aldrig kunnat tro för något halvår sedan. Att vi sedan fick 1:a pris är förstås väldigt roligt, men i det här fallet helt klart enbart en bonus.
Nu har jag bloggat på bloggplatsen/bloggagratis i fem år! Men nu är det dags att flytta vidare. Jag har haft hemsida och bloggar lite utspritt under en lång period, men har nu äntligen samlat ihop allt på ett enda ställe. Den här bloggen får li...
Jag håller en grundlydnadskurs på Torsby BK på onsdagförmiddagarna och har en blandad grupp av engagerade deltagare. Jag gillar verkligen att hålla kurs, och när man får deltagare som verkligen vill träna, är det extra givande. Vi har under kur...
Jag håller på att undersöka intresset för Åsa Jakobssons kurs i avslappning/uppmärksamhet. Åsa bor i Skåne, men jag har länge velat ta upp henne till Torsby/Värmland för denna kurs. Vi behöver ett gäng på 6 ekipage, plus ett antal observatörer....
Igår var vi i Värmskog på vallningskurs igen. Och det hände en hel del för Zaphods och min del. Vi gick, återigen, i liten fålla, i koppel som jag släppte ganska omedelbart för att komma på andra sidan fåren. Första passet gick finfint! Han går för n...